Ont om Eriksson och Andersson
När författaren försöker dölja sin märkvärd… nej, obehaliga menar jag rent av, människosyn lindar han nödtorftigt in den i en trasa som luktar Tomteskur. Senast när han gör ett stort nummer av att flera av spelarna i nyblivna svenska fotbollsmästarna Malmö FF har namn som inte klingar särskilt svenska: de heter sådant som “Molins och Hamad, Mehmeti och Rexhepi”. Han kunde ha lagt till Elanga och Mutavdzic och Ricardinho och Figuiredo med flera. I dagens MFF finns det bara tre spelare vars efternamn slutar på det gamla hederliga äktsvenska -son.
Men det är ingenting unikt för MFF. Det är likadant i alla allsvenska fotbollslag numera. Nästan varje svensk fotbollsspelare av någorlunda klass sparkar utomlands i dag. Och för att över huvud taget få ihop till en allsvenska måste Sverige importera andra och tredje klassens spelare från var som helst. You name it.
I Djurgårdens IF, som jag fortfarande känner någorlunda till, spelar Igobonanika och Ipke Ekong, Dembo Touray och Rodriguez, Milic och Kozmanovic. Och då har jag inte nämnt nästan en halv laguppställning från Finland.
Det är sant att Malmö är en mer invandrartät stad än Stockholm och kanske någon annan svenska stad. Men då är det inte konstigt, som författaren felaktigt har fått för sig, att fler spelare med utländsk härkomst sparkar boll i MFF och kanske IFK Malmö än i många andra lag. Det är det omvända förhållandet som vore egendomligt.
Så svensk man kan bli
This entry was posted on Monday, November 8th, 2010 at 15:41 and is filed under Captain Marvel. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
