this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Ol’ Man Moose on the Loose

Birger har skrivit â€œĂ„rets lĂ€ngsta Ă„rskrönika”. Finns att lĂ€sa i Östgöta-Correspondenten, en tidning som grundades av Henrik Bernhard PalmĂŠr Ă„r 1833. Riksdagsmannen med mera HB PalmaĂŠr var en lysande stilist och en av sin tids kvickaste satiriker: ÖC blev snabbt kĂ€nd för sin bitande kvickhet och den hĂ€nsynslöshet med vilken PalmĂŠr anföll sina personliga fiender. Han var arrogant och orĂ€dd med en avgjord talang för att skaffa sig ovĂ€nner. SĂ„dana storartade personligheter finns knappas mer.
Lite grand som i Strindbergs Till Damaskus:

PĂ„ Henrik Bernhards tid hade majister Marulk inte fĂ„tt skriva en rad i Östgöta-Corren och inte nĂ„gon annanstans heller.

Men det Àr andra tider nu: mer slÀpphÀnta och Àngsligt medlöpande. Birger hallucinerar om att han Àr nÄgot slags rebell som stÀndigt riskerar livet nÀr han gÄr pÄ tvÀrs mot strömmen och allmÀnna opinionen. I verkligheten gör Birger det rakt motsatta: han tycker det som nÀstan alla andra tycker.
De flesta svenskar vill ha monarkin kvar och om du petar pÄ Lill-Babs Àr du dödens. Dansband och Petter Setter och Bingo-Lotta lockar miljoner mÀnniskor att sÀtta sig framför teven nÀr man tycker att det borde finnas mer angelÀgna saker att kasta bort tiden pÄ.
En före detta skidÄkare gapar och gÄr an pÄ ett fort i Atlanten och det finns mÀnniskor som dansar i teve fast de inte kan för fem öre och blir förbannade efterÄt nÀr de fÄr veta det. Idol och Melodifestival och Hemma hos mig halv Ätta och Carola sjunger nog bÀst i alla fall. Birger gifter sig nÀr alla gör det.
SĂ„dana saker. Ofarliga och garanterat riskfria att hantera. Petter Setter? Hur fan hamnade han i en teveruta?
Birger Ă€r en person som har upptĂ€ckt att man kan fjanta efter och Ă€ndĂ„ fĂ„ det att se ut som höll man sig framför och angav takten: det behövs ju bara att man oavbrutet vĂ€nder sig om och rĂ€ttar stegen efter publiken. Det Ă€r just vad Birger gör – med smĂ„ försiktiga huvudvridningar.
Du och jag vet att majoriteten alltid har fel. Det visste Henrik Bernhard PalmÊr ocksÄ, men det kommer Birger aldrig att förstÄ. Han som inte ens vet vem Henrik Bernhard var.

Litografi i Nordstjernan 1848

“Ta 2010 pĂ„ allvar och lĂ€s!” ryter majistern och allra lĂ€ngst upp stirrar en orakad Birger pĂ„ dig med ondskefull blick. Varför ser han sĂ„ ut? Kunde han inte ha rakat sig ocksĂ„ innan? Och var Ă€r Birgers supersmarta svarta svid? Har Birger tappat respekten för sina lĂ€sare?

Det bÀr emot, men jag försöker i alla fall. Du fÄr ha överseende om jag inte stÄr ut hela vÀgen till slutet.

“Det som hĂ€nder andra, hĂ€nder ocksĂ„ mig. Och tvĂ€rtom. Det Ă€r egentligen konstnĂ€rskallets innersta kĂ€rna. Ingen Ă€r unik, dĂ€rför Ă€r alla unika. Min botten Ă€r ocksĂ„ din. NĂ€r skrivandet nĂ„r dit, nĂ€r jag lyckas göra mitt privata allmĂ€nmĂ€nskligt, sĂ„ trĂ€ffas du som lĂ€sare.” SĂ„ börjar Birgers sammanfattning av det Ă„r som Ă€r historia i morgon.
NĂ€r jag lyckats göra mitt privata allmĂ€nmĂ€nskligt? Det vore förfĂ€rligt om Birgers ‘privata’ skulle gĂ€lla varje annan mĂ€nniska pĂ„ jorden. Men nu Ă€r den risken obefintlig: Birger skriver som alltid bara om sĂ„dant som handlar om honom sjĂ€lv.
Birger blir gravid. Efter en Ă„ngande och brunstig natt i rum 109 pĂ„ “finaste Hotel Arcadia” pĂ„ KörsbĂ€rsvĂ€gen i Stockholm. Men dĂ„ mĂ„ste vĂ€l barnet heta sĂ„ ocksĂ„? Som Fylkings grabb: Cumberland efter hotellet vid Hyde Park i London, dĂ€r han… ja, du förstĂ„r. Arcadia Marulk. Eller kanske bara 109:an, rĂ€tt och slĂ€tt?
“Barn ska inte planeras. Barn ska hĂ€nda. Barn ska komma och svepa undan hela vĂ€rlden under vĂ„ra fötter”, sĂ€ger Birger ocksĂ„. Men ingen har planerat barn mer Ă€n han. Birger har rent av laddat med befruktade och nedfrysta Ă€gg, berĂ€ttar han redan i meningen innan. Konstigt? Nej , inte nĂ€r det gĂ€ller Birger: ingen finns som Ă€r mer bakom flötet Ă€n han.

Birger â€œĂ€lskar att skriva.” “Lika högt som han Ă€lskar att leva.” SjĂ€lv Ă€lskar jag mĂ€nniskor som k a n skriva. Jag kĂ€nner flera, och just nu gillar jag sĂ€rskilt en tjej som heter Caroline och spelar ismusik med hĂ„ret. Det vill jag ocksĂ„ göra.

Ice Music Fantasy
Bild lÄnad frÄn Carolines blogg,
utan tillstÄnd

“Jag vill vara trogen alla de olika rörelserna i mitt inre, lĂ€gga örat mot den inre rĂ€lsen […].” Attans, nu blev det fel. Igen. Det Ă€r mot vĂ€ggen Birger ska lĂ€gga sitt öra. Och “höra sig sjĂ€lv som ung eller Ă€ldre gĂ„ förbi dĂ€r inne”. Det har Tomas T sagt. DĂ„ mĂ„ste det vara riktigt ocksĂ„. Eller rusar det ett tĂ„g fram dĂ€r inne i vĂ€ggen ocksĂ„? DĂ„ hör man vĂ€l ingenting alls?

Sedan följer en gorvt tillyxad och lika bedrÀgligt tillrÀttalagd beskrivning av nÀr Birger alldeles pÄ egen hand rodde hem segern i PÄ spÄret i vintras. Den dÀr kvinnan frÄn Finland som satt bredvid och i vÀgen i kupén genom hela resan borde ge Birger en jÀvel rakt pÄ nosen.

NĂ€r Birger talar om sin bok sĂ€ger han att “den fĂ„r överlag fantastiska recensioner.” NĂ„gra artiklar som alls kunde kallas sĂ„ existerar inte nĂ„gonstans utom möjligen i Birgers inflammerade hjĂ€rna. Birger Ă€r inte bara korkad, han ljuger skamlöst ocksĂ„. Det ena kanske hĂ€nger ihop med det andra.
NĂ€r Birger kuskar runt med en rĂ€tt misslyckad sjĂ„vv blir det med kikaren bak och fram att framtrĂ€dandet “kantas av fina recensioner.” Det Ă€r tydligt att Birgers uppfattning av vad som menas med begreppet ‘fin’ skiljer sig frĂ„n varje annan mĂ€nniskas: dĂ„ kan man skriva vad som helst ocksĂ„, för dĂ„ finns det ingenting som betyder nĂ„got.

Birger har inte hunnit trĂ€na som han borde, för han “har grĂ„tit att tacksamhet över sina barn” och “försiktigt försökt fördjupa sin tro och sin relation till Gud”. Tuffa grejer som krĂ€ver sin man dygnet runt, det förstĂ„r man ju.

Under hösten tilldelas Birger “Haros Guldmedalj för att i skrift ha tagit barnens försvar”. Tagit barnen ‘i försvar’, möjligen. Men det Ă€r vĂ€l inget sĂ€rskilt med det: alla mĂ€nniskor tycker att vi ska vara snĂ€lla mot barn. Den som uttalade en annan Ă„sikt blev garanterat stenad Ă€ven av dem som hatar barn i smyg. Inte sedan den Herodes som det berĂ€ttas om i Matt. 2: 13–18…
Och “i november utses jag till Årets Pappa pĂ„ en stor gala pĂ„ Berns i Stockholm.” Det Ă€r Birgers bĂ€stis Amelia som utser.

Barnamorden i Betlehem
Pieter Bruegel d.y. 1565–1567
Kunsthistorisches Museum, Wien

Det som hĂ€nder andra, hĂ€nder ocksĂ„ mig. Och tvĂ€rtom. SĂ„ inledde Birger sin â€˜Ă„rskrönika’. Det var nĂ„got dösnack om att göra ‘det privata allmĂ€nmĂ€nskligt’ ocksĂ„. Men jag blir inte gravid mer, och jag vinner aldrig PĂ„ spĂ„ret. Ingen har nĂ„gonsin bett mig medverka i TV4:s Nyhetsmorgon och inte i FörkvĂ€ll heller. Haros guldmedalj kan jag ocksĂ„ glömma och Årets pappa vore Ă„rhundradets skĂ€mt.
Vad Àr det för slags tidning som utan vidare publicerar en galnings vettlösa förhÀrligande av sig sjÀlv över en hel sida? Henrik Bernhard hade sparkat hela redaktionen utför trappan.
Birgers krönika slutar med att författaren “stĂ„r gömd bakom gardinen som en gammal Ă€lg”. DĂ„ förstĂ„r du.

I brist pÄ gardin