this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Och inte tvÀrtom

Författaren har fattat fel. Igen. Jag har lĂ€st landsortstidningens recension av hans senaste bok en gĂ„ng till. Den som författaren underkĂ€nde och kallade “ett personligt pĂ„hopp”.
Jag kan inte finna sĂ„ mĂ„nga sĂ„dana “pĂ„hopp”. Knappast ett enda, om jag ska vara uppriktig.

Recensionen börjar: “Varför skriva en slarvig, romantiserande, outhĂ€rdligt sentimental roman om sig sjĂ€lv?” Vad Ă€r det med det? FĂ„r man inte skriva sĂ„ i en recension? Det mĂ„ste man ju fĂ„. Annars kunde ingen recensera en bok som Ă€r just det: slarvig, romantiserande och outhĂ€rdligt sentimental. NĂ„got ‘personligt’ inrymmes inte heller i recensionens första mening. Den handlar uteslutande om författarens bok.
NĂ„got senare sĂ€ger recensenten att författaren “har i sin tur etablerat sig som en 70-talsgenerationens mix av “Robinson-nĂ„nting” och Björn Ranelid. Kanske inte sĂ„ mycket i de kulturella kretsar han verkar förakta, utan mer som massmedialt fenomen i nattradion och i tv, pĂ„ sport- och insĂ€ndarsidor, i Reumatiker-VĂ€rlden, i Kyrkans Tidning med mera. Överallt!”
Recensenten pĂ„stĂ„r inte att författaren har medverkat i Robinson. Han antyder bara att författarens plötsliga kĂ€ndisskap kanske har framsprungit ur liknande omstĂ€ndigheter: att bli ‘kĂ€nd’ för just ingenting alls. Men det Ă€r min tolkning av vad jag lĂ€ser. SĂ€rskilt ‘personligt’ Ă€r det Ă€ndĂ„ inte och inte mycket till ‘pĂ„hopp’ heller. Björn Ranelid? Jag tror att författaren beundrar och ser upp till honom. DĂ„ borde vĂ€l författaren vara stolt i stĂ€llet för förbannad? Det Ă€r dessutom alldeles sant att författaren hörs i nattradion och syns i teve, medverkar pĂ„ sport- och insĂ€ndarsidor, &c.
Bara inte i Kyrkans Tidning. Den tycker inte författaren om. DĂ€rför skriver han sina krönikor i tidningen VĂ€rlden i dag i stĂ€llet, med starka band till Livets ord och vars styrelseordförande heter Ulf Ekman. Vissa kritiker menar att VĂ€rlden i dag Ă€r en helĂ€gd nyhetskanal för Livets ord. Ett ‘faktafel’ som i sammanhanget saknar betydelse, Ă€r det sĂ„ mycket att brĂ„ka om? Kyrkans Tidning eller VĂ€rlden i dag: för mig kan det gĂ„ pĂ„ ett ut.

Förebild?

Det Ă€r spretigt, tĂ„lamodsprövande, vĂ€ldigt sjĂ€lvcentrerat och gnĂ€lligt, skriver recensenten ocksĂ„. Än sen? Det kan ju hĂ€nda att boken Ă€r sĂ„dan. Inte heller hĂ€r kan jag skymta författarens person. “Andra delen Ă€r 100 procent romantiserande av sjaskiga minnen frĂ„n sista tonĂ„rstiden i Göteborg.” Det sĂ€ger sig sjĂ€lvt att en recensent fĂ„r skriva sĂ„ om han finner att den bok han just lĂ€ser inte helt och hĂ„llet motsvarar kraven för riktigt god littertaur. Allt annat vore löjligt. Författaren har ocksĂ„ sjĂ€lv vid Ă„tskilliga tillfĂ€llen gjort ett stort nummer av sitt dĂ„tida förfall och Ă€ven framgĂ„ngsrikt kommersialiserat sin tidigare gedigna alkoholism.

Författarens blogg i tidningen till sitt försvar innehĂ„ller mer ‘förakt’ och fler ‘felaktigheter’ Ă€n den ursprungliga recensionen. Författaren förnekar med öronen illröda av harm och förtrytelse varje samröre med Robinson och Ranelid. Men det har han ingenting för: författarens ord Ă€r ingenting vĂ€rda. De vĂ€ger ingenting. De faller som fjĂ€drar i ett lufttomt rum.
Recensenten jĂ€mför bara författaren med sĂ„dana hysteriskt uppblĂ„sta trivialiteter, vilket ocksĂ„ klart utsĂ€gs i recensionen. Att kalla ett radioprogram som sĂ€nds pĂ„ natten för ‘nattradio’ Ă€r inte “föraktligt”: sĂ„ kallades sĂ„dana program av dem som arbetade pĂ„ Sveriges Radio redan pĂ„ min tid. Det var ingen som menade nĂ„got illa med det dĂ„ heller.
Om författaren med nĂ„gorlunda rĂ€tt önskar kalla sig sĂ„ Ă€ven i framtiden krĂ€vs förstĂ„s att han lĂ€r sig skilja pĂ„ ‘föraktligt’ och ‘föraktfullt’. Annars gĂ„r det inte.
Det pĂ„stĂ„s ingenstans i recensionen att författaren skulle vara ‘sportjournalist’. Ordet förekomer över huvud taget inte i texten. ÄndĂ„ Ă€r det i sĂ„dana sammanhang författaren allra helst upptrĂ€der. DĂ€r och pĂ„ röda mattan och framför televisionens kameror.

Det Àr sÄledes författarens svar pÄ recensionen som Àr föraktfull och inte tvÀrtom. Att han skriver som en kratta och stavar som en krÄka gör inte saken bÀttre. Jag tycker att författaren borde be recensenten om ursÀkt för sitt koleriska och illa kontrollerade upptrÀdande. Det Àr författaren som Àr smÄskuren, fantasilös och fördömande: ingen annan. Det sÀger sig sjÀlvt att en sÄdan person inte kan skriva böcker.

‘Sportjournalist’?

Eller Àr författaren inte nöjd med de övriga recensioner boken redan har fÄtt heller, trots att han ivrigt hÀvdar motsatsen? Och bara lÄtsas vara förorÀttad för att sÀtta lite fart pÄ affÀrerna? Man kunde tro det: annars Àr författarens överdrivna reaktion pÄ en rÀtt slÀtstruken bokrecension som inte motsvarade hans egna högt stÀllda förvÀntningar lika bisarr som skrattretande. DÄ blir författarens oresonliga ursinne genast lite mer obehagligt ocksÄ: vad kan inte en sÄdan person ta sig för nÀr det som intrÀffar Àr pÄ riktigt?

Kanske Àr sanningen helt enkelt att författaren inte Àr riktigt klok? Att hans groteska sjÀlvöverskattning inte kan kallas sund har du som lÀser detta redan förstÄtt.