this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

När man tror att det inte kan bli värre…

“Jag byter om på gymmet. Jag rör mig som en gammal gubbe. Jag har strumporna över långkalsongerna för att de inte ska korva sig. Jag har ansiktskrämer och svindyr klocka. Jag springer och springer på det där löpbandet.” Med strumpor över långkalsingarna och ansiktskrämer och en svindyr klocka ur Patrick Puckos lilla varulager? Det borde vara dödsstraff på att spöka ut sig så.

Och så de där jävla skridskorna igen som barnen “slipar underjordens emaljöga med” innan de sitter där och snörvlar och “äter ostmacka och dricker skrynklig choklad”.

“Nu går jag förbi med min långa svarta rock.” Över armen då, eller…? Mitt i vintern?

“[…] när resten av världen sluter sig som en blomma […].” Och omedelbart efteråt kommer “Milo springande mot mig med sina utslagna armar, som en blomma […].” En sådan där som sluter sig? Som en mussla, kanske?

“Och döden drar sig undan, hukar i sitt regn som en gammal impotent blottare.” Tillsammans med alla människor som “hukar i gränderna”?
Vad menas med ‘sitt regn’? Och när blev döden ‘en gammal impotent blottare’? Döden är väl snarare det mest ‘potenta’ som finns: han skördar utan åtskillnad. Honom kommer ingen undan.
Fy fan.