this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Men om ingen sanning finns?

Det finns de som kallar sig författare… ja, till och med poeter. Och sĂ„ skriver de sĂ„ hĂ€r:
“Det Ă€r val pĂ„ söndag. Det Ă€r viktigt sĂ€ger dem. Vi fylls pĂ„ som om vi inte hade en enda vettig Ă„sikt klar. Vi skövlas av intryck, löften och bestĂ€mda miner.” Det borde inte vara tillĂ„tet att skriva sĂ„. Det Ă€r det nog inte heller.
Författaren bryr sig inte. Det behöver han inte. Han rör sig vÀrldsvant i politikens högre luftlager och Àr du och tjenis med alla som rÀknas: det vill sÀga statsministern och de olika partiledarna. Det förstÄr man nÀr man lÀser vidare i den förbryllande texten. Men allt vad som finns dÀrunder nÀmner han inte med ett ord. Partisekreterare, kommunalrÄd, sakkunniga &c: sÄdana sekunda personer i politikens kÀllarvÄning ryms inte i författarens överlÀgsna umgÀnge. Han rÀknar sig numera till samhÀllets elit och dansar i dag endast med ministrar.
Han gnölar lite över att hans bĂ€stisar i politiken har “hĂ„rt knutna slipsar” nĂ€r de upptrĂ€der i teve. Men hans egen Ă€r inte mindre hĂ„rt Ă„tdragen dĂ€r han krampaktigt hĂ„ller sig fast i studiobordet framför tevekameran. Författaren har under en tid upptrĂ€tt som ett slags bitrĂ€de till programledaren vid politiska utfrĂ„gningar i rutan. Teve Ă€r stort. NĂ€stan det största som finns.
SĂ„dana personer har Ă€nda till i dag varit bĂ„de ‘opartiska’ och ‘opolitiska’ av det uppenbara skĂ€let att radio- och tevekanalernas trovĂ€rdighet inte ska kunna ifrĂ„gasĂ€ttas. Man kunde sĂ€ga att det var sjĂ€lva förutsĂ€ttningen för att sĂ„dana program alls kunde sĂ€ndas. Men det Ă€r slut med det nu. Författaren efterlyser “de stora frĂ„gorna” – och framtrĂ€der ur sin skuggvĂ€rld med kd:s hela lĂ€ttviktiga bagage under armen. Det ska finnas mer av “bibliska rĂ€ttesnören” i samhĂ€llet, dĂ„nar författaren som patriarken frĂ„n sitt berg. Eller “tog Alf Svensson med sig allt det dĂ€r hem till GrĂ€nna?” filosoferar han pĂ„ tomgĂ„ng. Bara det att Affe inte Ă„kte “hem till GrĂ€nna”. Han for till Bryssel, vilket Ă€r en alldeles annan sak.

Finns inte att köpa dÀr Affe bor

Nu börjar det bli otÀckt och hÀr fÄr du och jag och alla andra som inte riktigt rÀknas och aldrig har setts dansa med en minister veta vilka vi Àr: ett land av fega krakar. Bara sÄ dÀr. Rakt av. Allihop över en och samma kam. Och han som sÀger detta ska vara hjÀlpreda i studion nÀr landets partiledare utfrÄgas i teve. Man tar sig för pannan.
“Vi applĂ„derar sönderfallet nĂ€r det rasar in över oss. Vi vill inget hellre Ă€n leva Ă„tskilda, separerade. Vi tycker om att sĂ€tta en armbĂ„ge i sidan pĂ„ idioten som springer förbi oss i rulltrappan. Vi ser snett pĂ„ vĂ„ra grannar. Vi förtrycker dem som Ă€r som vi.” – Vilka ‘vi’? Gör alla det? Jag gör det i alla fall inte. Aldrig att det skulle falla mig in att springa i rulltrappan heller: dĂ€r Ă€r det meningen att man ska stĂ„ rakt upp och ner och lĂ„ta sig sakta forslas i den ena eller andra riktningen. Det Ă€r det rulltrappor Ă€r till för. Det Ă€r det som Ă€r sjĂ€lva grejen: meningen med alltihop. Eller talar författaren om sig sjĂ€lv? Stora frĂ„gor krĂ€ver stora svar. SĂ„ det ska vi nog inte vĂ€nta oss frĂ„n det hĂ„llet.

Det finns de som sitter ocksÄ

Jo, vĂ€nta. Det Ă€r sig sjĂ€lv han talar om. Men varför skriver han ‘vi’ dĂ„, och inte ‘jag’? Författaren Ă€r “förhĂ€rdad” och “skramlar i rustningen”. Fast man kunde tĂ€nka sig att det Ă€r rustningen som skramlar mest och inte han. Sedan slutar han strax att rumstera om dĂ€r inne i sin plĂ„tburk. I stĂ€llet visar författaren sin “svaghet utĂ„t”: Ingen gĂ„ng fĂ„r jag motta sĂ„ mycket hat som nĂ€r jag skriver hur elĂ€ndigt jag mĂ„r, nĂ€r jag Ă€r sorgsen, nĂ€r jag tillĂ„ter mig att bli vemodig för en stund.
GÀrna det. Författaren fÄr vara hur ledsen han vill, förstÄs. Det fÄr alla andra ocksÄ. Men mÄste han vÀltra sig i sin egen sjÀlvömkan hela tiden? MÄste han skriva om den jÀmt? MÀnniskor i allmÀnhet brukar inte göra det.
Fram för fler “blödiga ministrar”, sĂ€ger författaren. SĂ„dana som han, mĂ„ste lĂ€saren förstĂ„. Men jag tror inte att det skulle bli sĂ„ bra med en finansminister som faller i grĂ„t vid varje toppmöte i Bryssel. Jag tror inte att tjugosex andra utrikesministrar skulle tycka det heller.
Bara författaren Ă„ngar pĂ„ med oseende ögon. Han har “aldrig gillat Sahlin MER Ă€n efter Toblerone-affĂ€ren”. Det svindlar en kort sekund framför ögonen. Men allt uppenbaras redan i nĂ€sta mening: Vi behöver fler snedsteg. – Gör vi? Det bĂ€sta vore vĂ€l om snedstegen blev fĂ€rre i stĂ€llet. DĂ„ skulle inga pudlar finnas och inga ‘blödiga ministrar’ behöva fly frĂ„n Almedalen i skydd av mörkret och undan journalisternas nĂ€svisa frĂ„gor om nĂ€r de köpte lite kĂ€rlek senast. SĂ„dana saker.
Men allra helst vill författaren snacka om bollen med MÄna och Anders Borg. Det Àr mycket roligare Àn politik. Eller det kanske Àr bollen som Àr politik? Jag har för mig att författaren har sagt det nÄgon gÄng tidigare. Om han snor sig kanske han hinner ta en svÀngom med MÄdan i reklampausen ocksÄ.

Riksmötets högtidliga öppnande?

“Sanningen ligger pĂ„ gatan/ingen gör den till sin.” Författaren Ă€r nu finkulturell och citerar sin kollega pĂ„ parnassen Tomas Tranströmer. Det gĂ„r alltid hem: ingen vĂ„gar peta pĂ„ Tomas. “Det Ă€r Ă„rets valrörelse i en enda mening.” Men om ingen sanning finns? Man kunde tĂ€nka sig den möjligheten ocksĂ„. Ska vi strunta i alltihop dĂ„? Trösta oss med en Toblerone pĂ„ krita? Kanske en svĂ€ng till Maldiverna ocksĂ„?
Nej, jag tror att jag drar till Italien. DÀr Àr det nog bÀttre Àn hÀr. Den dÀr Berlusconi verkar vara en trevlig karl ocksÄ: en sÄdan dÀr som gÀrna visar sig svag och grÄter ut offentligt minst en gÄng i veckan. Kanske kan jag fÄ springa nÄgra felsteg Ät maffian ocksÄ om jag Àr snÀll?

BÀttre Àn hemma