Landet mitt i vÀrlden?
Var fĂ„r författaren allt ifrĂ„n? âDet Ă€r svĂ„rare för ett italienskt lag att fĂ„ straff i Europa eftersom fördomarna om italienska spelare fortfarande hĂ€rjar fritt.â Vad Ă€r det för skitprat? Vem har hittat pĂ„ det? Jo, det har författaren gjort. Det Ă€r hans paranoida förestĂ€llning om sitt eget inbillade utanförskap och att alla mĂ€nniskor utom författaren hatar Italien som ekar ihĂ„ligt över tidningssidan.
Som om bara han i hela vĂ€rlden âförstĂ„râ Italien och dĂ€rför Ă€r den ende som âhar rĂ€ttâ att Ă€lska landet. Ger mig fan pĂ„ att författaren ser sig sjĂ€lv som den ende âriktigeâ italienaren ocksĂ„. Alltihop bara löjligt. Jag Ă€lskar ocksĂ„ Italien: det kan man göra utan att nödvĂ€ndigtvis âförstĂ„â allting som hĂ€nder dĂ€r. Men jag Ă€lskar Provence och New Orleans och San Francisco ocksĂ„. Mexico och Panama och Alaska och Köpenhamn. Och Stockholm. Men inte Sjöbo och TĂ„garp lika mycket, tror jag.
I författarens inskrĂ€nkta förstĂ„nd borde ett sĂ„dant slarvigt förhĂ„llande till omvĂ€rlden innebĂ€ra att man i nĂ„gon mening Ă€r âotrogenâ. Men man kan aldrig âbedraâ en plats eller ett land. Inte om man Ă€lskar det landet eller den platsen varje gĂ„ng man befinner sig dĂ€r. Det Ă€r konsten att kĂ€nna sig hemma överallt. DĂ€rför Ă€r det möjligt att hĂ„lla av flera platser samtidigt och inte bara tjata om Rom hela tiden. Jag Ă€r inte sĂ€ker, men det kanske Ă€ven Ă€r möjligt att Ă€lska fler personer Ă€n bara en pĂ„ samma gĂ„ng?
Detta kallas lokalpatriotism av oss som förstÄr sig pÄ sÄdant. Lokalpatriotism pÄ riktigt. Och inte den dÀr smÄskurna sorten som ibland kan synas söder om Södermalm i Stockholm och dÄ gÀrna i sÀllskap med en grön och vit jÀttehalsduk. Eller i Göteborg. Men dÄ Àr halsduken sÄ klart blÄvit.
Lokalpatriotism pĂ„ riktigt innebĂ€r att man har förmĂ„gan att se bortom björkarnas begrĂ€nsande horisont och tillĂ„ta sig att omfamna Ă€ven en annan verklighet Ă€n den hemvĂ€vda. DĂ€rför kan en sverigedemokrat aldrig vara lokalpatriot. Ăven om han nog skulle kalla sig sĂ„ mer Ă€n andra. Men dĂ„ har sverigedemokraten fel: han har inte förstĂ„tt mer Ă€n författaren av sĂ„dana finesser. De stĂ„r bĂ„da kvar i myllan hos morsan och hejar pĂ„ hemmalaget. Författarens och sverigedemokratens fantasi och inlevelseförmĂ„ga rör sig med hastigheten hos en sengĂ„ngare med skoskav.
âEngland Ă€r ett land som tycker om att se sig sjĂ€lv som juvelen i kronan, som hela den fria vĂ€rldens ekonomiska, kulturella och idrottsliga centrum.â Detta skulle möjligen och med en viss rĂ€tt kunna sĂ€gas om USA i dag. Men inte för 250 sedan: dĂ„ existerade USA Ă€nnu inte som nation.
Men författarens idiotiska synpunkt hade inte stĂ€mt dĂ„ heller. Ă
r 1760 var Frankrike det land i Europa som lÄg nÀrmast till att kallas sÄ. England? Deras knaggliga ekonomi gÄr vÀl snart att likna vid Islands. Och det var sÄ lÀnge sedan England spelade nÄgon stor roll pÄ den internationella konstscenen att nÀstan ingen lÀngre minns det.
Och vadĂ„: âden fria vĂ€rldenâ? Finns det nĂ„gon âofriâ vĂ€rld mer? Utom kanhĂ€nda i Burma och Nordkorea och kanske nĂ„got land till.

PÄ den tiden dÄ England Ànnu sprÀngde mÄlsnöret
Roger Bannister blir först att springa
en engelsk mil under fyra minuter
den 6 maj 1954
This entry was posted on Saturday, October 2nd, 2010 at 10:16 and is filed under Captain Marvel. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.