Landet mitt i världen?
Var får författaren allt ifrån? “Det är svårare för ett italienskt lag att få straff i Europa eftersom fördomarna om italienska spelare fortfarande härjar fritt.” Vad är det för skitprat? Vem har hittat på det? Jo, det har författaren gjort. Det är hans paranoida föreställning om sitt eget inbillade utanförskap och att alla människor utom författaren hatar Italien som ekar ihåligt över tidningssidan.
Som om bara han i hela världen ‘förstår’ Italien och därför är den ende som ‘har rätt’ att älska landet. Ger mig fan på att författaren ser sig själv som den ende ‘riktige’ italienaren också. Alltihop bara löjligt. Jag älskar också Italien: det kan man göra utan att nödvändigtvis ‘förstå’ allting som händer där. Men jag älskar Provence och New Orleans och San Francisco också. Mexico och Panama och Alaska och Köpenhamn. Och Stockholm. Men inte Sjöbo och Tågarp lika mycket, tror jag.
San Francisco: a place to fall in love with
I författarens inskränkta förstånd borde ett sådant slarvigt förhållande till omvärlden innebära att man i någon mening är ‘otrogen’. Men man kan aldrig ‘bedra’ en plats eller ett land. Inte om man älskar det landet eller den platsen varje gång man befinner sig där. Det är konsten att känna sig hemma överallt. Därför är det möjligt att hålla av flera platser samtidigt och inte bara tjata om Rom hela tiden. Jag är inte säker, men det kanske även är möjligt att älska fler personer än bara en på samma gång?
Detta kallas lokalpatriotism av oss som förstår sig på sådant. Lokalpatriotism på riktigt. Och inte den där småskurna sorten som ibland kan synas söder om Södermalm i Stockholm och då gärna i sällskap med en grön och vit jättehalsduk. Eller i Göteborg. Men då är halsduken så klart blåvit.
Lokalpatriotism på riktigt innebär att man har förmågan att se bortom björkarnas begränsande horisont och tillåta sig att omfamna även en annan verklighet än den hemvävda. Därför kan en sverigedemokrat aldrig vara lokalpatriot. Även om han nog skulle kalla sig så mer än andra. Men då har sverigedemokraten fel: han har inte förstått mer än författaren av sådana finesser. De står båda kvar i myllan hos morsan och hejar på hemmalaget. Författarens och sverigedemokratens fantasi och inlevelseförmåga rör sig med hastigheten hos en sengångare med skoskav.
“England är ett land som tycker om att se sig själv som juvelen i kronan, som hela den fria världens ekonomiska, kulturella och idrottsliga centrum.” Detta skulle möjligen och med en viss rätt kunna sägas om USA i dag. Men inte för 250 sedan: då existerade USA ännu inte som nation.
Men författarens idiotiska synpunkt hade inte stämt då heller. År 1760 var Frankrike det land i Europa som låg närmast till att kallas så. England? Deras knaggliga ekonomi går väl snart att likna vid Islands. Och det var så länge sedan England spelade någon stor roll på den internationella konstscenen att nästan ingen längre minns det.
Och vadå: ‘den fria världen’? Finns det någon ‘ofri’ värld mer? Utom kanhända i Burma och Nordkorea och kanske något land till.
På den tiden då England ännu sprängde målsnöret
Roger Bannister blir först att springa
en engelsk mil under fyra minuter
den 6 maj 1954
This entry was posted on Saturday, October 2nd, 2010 at 10:16 and is filed under Captain Marvel. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
