this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

I den ordningen

Författarens illa maskerade och bara alltför ofta uttalde rasism förfular den ena kvÀllstidningens sidor i dag ocksÄ. I författarens enkelspÄriga universum rÀknas endast italienare. FansmÀn Àr ingenting vÀrda och Àr man dessutonm frÄn Algeriet kan man lika hjÀrna hoppa Ät helvete.
För att bli Ă€lskad mĂ„ste man alltid vara glad, sĂ€ger författaren ocksĂ„. Man ska gilla tecknad film och Carola. Men “sĂ„ fort en sportstjĂ€rna blir intressant, som Patrik Sjöberg, rasar de arga insĂ€ndarna in”. Det Ă€r tydligt att författaren hyllar kriminaliteten ocksĂ„: vad Ă€r det för ‘intressant’ med att knarka och sticka frĂ„n landet med alla stĂ„larna? Eller begriper författaren inte vad han sĂ€ger?
MĂ€nniskor som inte gĂ„r att “ha i möblerade rum” hör till dem författaren beundrar mest. Nu blir det svĂ„rt att hĂ€nga med i hans förvirrade tankebanor igen. För dessa blindstyren och sociala katastrofer har ett slags “vĂ€rdighet” ocksĂ„. NĂ€r hade författaren en sĂ„dan icke rumsren person hemma hos sig senast? Det Ă€r inte ens möjligt att förestĂ€lla sig: tĂ€nk om en kakelugn Ă„ker ut genom fönstret.
“En del kulturutövare […] tycks tro att vĂ€rdighet handlar om att i intervju efter intervju begrĂ„ta hur vidrigt det Ă€r att bli intervjuad, eller att vara direkt oförskĂ€md mot journalister.” Ska han sĂ€ga som skĂ€ller journalister för bögar och andra spirituella slipprigheter.
“SĂ„ fort en mĂ€nniska uppnĂ„tt en viss position blir hon nervös, berĂ€knande, intar position. Strax Ă€r hon som de andra.” Författaren förstĂ„r inte det heller, men han talar mer om sig sjĂ€lv Ă€n nĂ„gon annan. Författaren har förresten alltid varit en sĂ„dan som alltid ser sig om över axeln för att rĂ€tta stegen efter mobben.
“GĂ„r det att vara en rebell i det hĂ€r landet? GĂ„r det att vid varje givet tillfĂ€lle lita och lyssna till sitt hjĂ€rta?” Om man med ‘rebell’ menar en samhĂ€llsomstörtare av samma gedigna karat som han i CafĂ© Norrköping förut Ă€r författaren redan en lĂ„ng bit pĂ„ vĂ€g. Om man ocksĂ„ Ă€r lika smĂ„skuret snarstucken och lĂ€ttantĂ€ndlig som författaren skulle jag bestĂ€mt avrĂ„da frĂ„n det andra.
Författaren antyder att den som ‘lyssnar till sitt hjĂ€rta’ Ă€r utrustad med nĂ„gon underbar licens som fritar honom eller henne frĂ„n allt ansvar för det de gör. Men det hjĂ€lper inte att sĂ€ga nĂ€r man stĂ„r dĂ€r inför skranket att Jag följde bara mitt hjĂ€rtas röst nĂ€r jag slog ihjĂ€l farmor för att komma Ă„t hennes pengar. Det blir lagens strĂ€ngaste straff i alla fall. Det kan inte ens Sillen göra nĂ„got Ă„t.
Och om rĂ€tt ska vara rĂ€tt: man ‘lyssnar’ först och ‘litar’ sedan. I den ordningen.

OcksÄ en mycket mediekÄt man