I den ordningen
Författarens illa maskerade och bara alltför ofta uttalde rasism förfular den ena kvällstidningens sidor i dag också. I författarens enkelspåriga universum räknas endast italienare. Fansmän är ingenting värda och är man dessutonm från Algeriet kan man lika hjärna hoppa åt helvete.
För att bli älskad måste man alltid vara glad, säger författaren också. Man ska gilla tecknad film och Carola. Men “så fort en sportstjärna blir intressant, som Patrik Sjöberg, rasar de arga insändarna in”. Det är tydligt att författaren hyllar kriminaliteten också: vad är det för ‘intressant’ med att knarka och sticka från landet med alla stålarna? Eller begriper författaren inte vad han säger?
Människor som inte går att “ha i möblerade rum” hör till dem författaren beundrar mest. Nu blir det svårt att hänga med i hans förvirrade tankebanor igen. För dessa blindstyren och sociala katastrofer har ett slags “värdighet” också. När hade författaren en sådan icke rumsren person hemma hos sig senast? Det är inte ens möjligt att föreställa sig: tänk om en kakelugn åker ut genom fönstret.
“En del kulturutövare […] tycks tro att värdighet handlar om att i intervju efter intervju begråta hur vidrigt det är att bli intervjuad, eller att vara direkt oförskämd mot journalister.” Ska han säga som skäller journalister för bögar och andra spirituella slipprigheter.
“Så fort en människa uppnått en viss position blir hon nervös, beräknande, intar position. Strax är hon som de andra.” Författaren förstår inte det heller, men han talar mer om sig själv än någon annan. Författaren har förresten alltid varit en sådan som alltid ser sig om över axeln för att rätta stegen efter mobben.
“Går det att vara en rebell i det här landet? Går det att vid varje givet tillfälle lita och lyssna till sitt hjärta?” Om man med ‘rebell’ menar en samhällsomstörtare av samma gedigna karat som han i Café Norrköping förut är författaren redan en lång bit på väg. Om man också är lika småskuret snarstucken och lättantändlig som författaren skulle jag bestämt avråda från det andra.
Författaren antyder att den som ‘lyssnar till sitt hjärta’ är utrustad med någon underbar licens som fritar honom eller henne från allt ansvar för det de gör. Men det hjälper inte att säga när man står där inför skranket att Jag följde bara mitt hjärtas röst när jag slog ihjäl farmor för att komma åt hennes pengar. Det blir lagens strängaste straff i alla fall. Det kan inte ens Sillen göra något åt.
Och om rätt ska vara rätt: man ‘lyssnar’ först och ‘litar’ sedan. I den ordningen.
Också en mycket mediekåt man
This entry was posted on Monday, November 8th, 2010 at 13:19 and is filed under Captain Marvel. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
