this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Samvete saknas

“Jag Ă€lskar Göteborg.” Och “Mitt hjĂ€rta Ă€r ett göteborgskt lejon.” Det Ă€r författaren som stĂ€ller sig in. Han ska lĂ€sa lite ur sin bok inför publik dĂ€r. Och författaren tror vĂ€l att nĂ„gra fler ska komma och titta om han lĂ„tsas att han Ă€r pĂ„ hemmaplan.
Men författaren har inte alltid â€˜Ă€lskat’ Göteborg, dĂ€r han “stĂ€ndigt blev baktalad, nedtystad och förbisedd”. Och för bara lite mer Ă€n en mĂ„nad sedan skrev författaren att han inte gjorde just det: â€œĂ€lskade” Göteborg.
SĂ„ hĂ€r subtilt har han ocksĂ„ beskrivit staden: “[…] ett hĂ„nflin, en sur och skrikig liten unge i nerskitna blöjor, ett jantefejs, en grimas.” Eller sĂ„ hĂ€r: “Hela stan Ă€r […] en enda lĂ„ng skitfĂ„nig förestĂ€llning med bönder i overall.” Hur bussigt som helst.

Författaren Àr en obehaglig mÀnniska och kanske lite farlig ocksÄ: han Àlskar och hatar som det faller sig och lite huller om buller. Det kan bli hipp lika gÀrna som happ. Men alltid som det för tillfÀllet passar författarens avsikter bÀst. Kallas Àven opportunism. Jag tycker att författaren borde skÀmmas. Men det gÄr ju inte heller: dÄ mÄste man skaffa sig ett samvete först.
Det skulle egentligen ha blivit tvĂ„ företsĂ€llningar i Göteborg. Men författaren Ă€r sĂ„ kĂ„t pĂ„ pengar att han sĂ€ljer sig till att upptrĂ€da pĂ„ flera estrader – samtidigt. Den fĂ„taliga punkpublik som har köpt biljetter till en förestĂ€llning som aldrig blev skiter författaren i. Han rycker pĂ„ axlarna och drar vidare med sin lilla sjĂ„vv till nĂ€sta stĂ€lle: alltid i svart kostym och styvstĂ€rkt vit skjorta. Av respekt, sĂ€ger han sjĂ€lv. Men för vem? För vad?

Rom, har författaren sagt en gÄng. Men det verkar ju löjligt. NÀr han reser mellan Karlstad och GÀvle och VÀxjö. Kan det vara tÄgkonduktören? Det tror jag inte: han som klipper biljetter spelar i en annan division Àn författaren. En lÀgre och dÀrför inte lika fin. Lokföraren fÄr författaren aldrig se, sÄ det Àr nog inte han heller. Förresten Àr författaren för det mesta förbannad pÄ SJ och dess personal: förra vintern var han rasande hela tiden över förseningar och allt möjligt annat som inte omedelbart föll honom i smaken och författaren hotade mÄnga gÄnger att slÀpa hela företaget inför skranket.
Det var rena turen den gÄngen för SJ att författaren hade dansat med syrelseordförandens fru pÄ Nobelfesten förra Äret. Hon Àr landets kulturminister och dÀrför en person som författaren nog kan ha nytta av senare. DÄ skulle det se lite dumt ut om han hade Ätalat ministerns man innan.

PĂ„ franska Ă€r det han som kör som Ă€r le conducteur. För det Ă€r det ordet betyder: att ‘framföra’ nĂ„gonting: det vill sĂ€ga ett fordon. Han som kollar att du har betalat för din resa heter le receveur i Frankrike. Den som ‘tar emot’: biljetterna, nĂ€mligen. Tidigare eldades loken med kol. DĂ„ mĂ„ste det finnas nĂ„gon som skyfflade in i pannan ocksĂ„. Han som gjorde det kallades le chauffeur: ‘eldaren’ eller ‘han som hĂ„ller brasan i gĂ„ng’. SĂ„ nu vet du vem det Ă€r som sitter bakom ratten ocksĂ„ nĂ€sta gĂ„ng du hoppar in i en taxi.
I Frankrike har eldaren numera slÀngt skyffeln och styr i stÀllet sin Renault eller Peugeot eller Citroën i Paris och Provence.

Men av respekt för vem Ă€r det förfatatren aldrig reser nĂ„gonstans utom i svart kostym? Jag tror att jag vet: författaren klĂ€r upp sig sĂ„ av respekt för… sig sjĂ€lv.

Sur och skrikig i nerskitna blöjor?