this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Nära döden i Montparnasse

Apropå Tomas Tranströmer förut i dag. Jag har ingenting alls emot honom. Bara det att Tranströmer inte är den poet jag först kastar mig över för att söka tröst och lindring när livet känns särskilt “sorgligt och svårt”: jag vill inte “höra mig själv som ung gå förbi” inifrån en vägg, och det vill nog inte många andra heller.
Och jag vill absolut inte “höra mig själv som gammal”. Det är svårt att föreställa sig något mer fasansfult: livet så att säga i förskott. Då kan man lika gärna lägga sig ner och dö, först som sist.

Om sådana saker har i stället den fine franske författaren och humoristen Marcel Aymé skrivit mycket bättre i novellen Le Passe-muraille: Mannen som kunde gå genom väggar.

Le Passe-muraille
Jean Marais 1989
Place Marcel Aymé i Montmartre

Jag gillar andra poeter mycket bättre. Du kan läsa om några av dem i den här bloggen under Category Lit Fra (= Littérature Française). Men det finns andra också: Jacques Prévert och Georges Brassens, Boris Vian och Léo Ferré. Sådana diktare. När jag hörde Brassens uppträda två kvällar med en oanmäld Juliette Gréco på den lilla music-hallen Bobino på Rue de la Gaîte i Montparnasse 1964 trodde jag att jag skulle dö: så in i helvete jävla fantastiskt bra var det.

Påminner om någon jag känner

Bland svenska poeter föredrar jag Carl Michael och Erik Lindegren, Lars Forssell och Kristina Lugn före Tranströmer. Sveriges genom alla tider sämste poet måsta vara P D A Atterbom, och den som kallar Dan Andersson “ett geni” kan inte vara riktigt klok själv.
Jag anser att Stig Claesson är landets främste nu levande författare. Men han lever ju inte längre, invänder du. Det ger jag fan i, svarar jag då. Stig kommer aldrig att dö.

Jag kunde göra listan mycket längre, men då är det ju ingen stor mening med det hela. Edgar Allan Poe: var får jag plats med honom? Quoth the Raven, “Nevermore.”

Bland de poeter som ändå lever i dag tycker jag att Bob Dylan är bäst av allihop. Det har jag tyckt i snart 50 år, och för 40 år sedan föreslog jag att han skulle få Nobelpriset i litteratur.
Då blev jag utskrattad av så gott som varje kulturkritiker och litteraturvetare i landet. I dag finns nog ingen som tycker annorlunda än jag gjorde då, inte ens bland dem som skrattade högst den gången.

Livet är lattjo, det har jag alltid tyckt. Lite löjligt och larvigt också emellanåt.

Georges Brassens 1921–1981