this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Helst inget alls

I samma ögonblick som Svenska Akademien meddelade att den valt olyckan Patti Smith som stand-in för årets Nobelpristagare i litteratur anade jag hur det skulle gå. Och så gjorde det det! Olyckligtvis. Med besked också. Två gånger, till och med!
Omedelbart efter√•t kommenterade en glad och livad (‚Äôsorgl√∂s‚Äô, skulle jag kanske skriva) lax och intendent vid Nobelmuseet vars namn jag redan gl√∂mt fad√§sen som ‚ÄĚcharmig och f√∂rtjusande‚ÄĚ. Jag tror inte att Patti tyckte detsamma.
Jag har efteråt förstått att publiken påsociala medier jublar i unison och skorrande falsett över en människa med uppenbart galopperande demens. Nervös? Skitsnack! Patti har uppträtt offentligt i mer än fyrtio år och klarar inte av att memorera en text fast hon bara behöver komma ihåg en. Ursvagt! Undrar vad Patti hade tagit till frukost och kanske mellanmål i går och alla andra dagar. Det var tur att festens huvudperson stannade hemma. Så att han slapp se eländet!

Om jag var Akademi skulle jag inte betala ut Pattis sjusuiffriga arvode för hennes rakt igenom bedrövliga insats. Desto vassare var i stället Horaces tal om eller till den frånvarande Bob Dylan. Jag är inte alltid överförtjust i Horaces många gånger koketta piruetter i kulturens sågspånslåda. Men hans överlägsna framförande vid prisutdelningen i går är tillsammans med Johan Svedjedals artiklar i torsdagens DN och i samma tidning i samband med offentliggörandet den 13 oktober.
Med risk att bli uthängd och mobbad och mordhotad etc av alla politiskt korrekta medborgare säger jag ändå: mera Horace och mycket mindre Patti. Helst inget alls!