this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Alex 9: J Paul Getty Alexander

[Sequel to blog Alex 8: Forever young]

Achillevs Àr poesins hjÀlteideal framför andra. Och Alexander Àr hans motsvarighet i livet: det Àr en sliten sanning i samtliga kÀllor till den unge makedonierns hÀpnadsvÀckande historia. Vi vet att Alexander sov oroligt utan dolk att försvara sig med mot verkliga och inbillade nattliga lönnmördare. Och om han inte hade Homeros Iliaden bredvid kniven under huvudkudden var Alexanders slummer ohjÀlpligt ruinerad.

Plutarchos tycks hÀmta sin information om Alexanders förtjusning i Homeros frÄn marinofficeren Onesikritos, som styrde Alexanders flaggskepp nerför Indus mot havet. Mer uppseendevÀckande Àr ÀndÄ att Plutarchos genomskÄdar den tragiska ingrediensen i Alexanders exempellösa framfart.
Han beskriver inte endast i högtravande vĂ€ndningar vad för oövertrĂ€ffade storverk Alexander utrĂ€ttar. Plutarchos tecknar Ă€ven skuggsidorna av vĂ„r hjĂ€ltes sammansatta personlighet: hur Alexanders omĂ„ttliga drickande leder till planlöst mord och personlig katastrof. Och Aelianus sufflerar med tjĂ€nstvilligt skvaller: bland tidens största drinkare rĂ€knades ‘Pavan’ Xenagoras frĂ„n Rhodos, knytnĂ€vskĂ€mpen Herakleides och Alexanders yngre bror. Men ingen nĂ„dde Ă€ndĂ„ upp till Alexanders formidabla fylleri:

Tragedi och epik hör förresten nÀra ihop, det visste ju redan Aristoteles:

Professorn i grekiska vid University of St. Andrews i Skottland Stephen Halliwell har översatt Aristoteles Poetics. Han stöder i bokens efterskrift författarens iakttagelse:

Det Àr alltsÄ ingen tillfÀllighet att katastrofen hela tden försÄtligt strÀcker fram ett hÀmnande krokben i Alexanders eget liv lika vÀl som överallt annars i hans favoritlektyr vid sÀnggÄendet: en för honom personligen tillrÀttalagd version av Homeros Iliaden. Den hade jag gÀrna blÀddrat i.

Plutarchos Àr den av antikens författare som bÀst förstÄr att utnyttja Alexanders episka dimension och sÀrskilt tar till vara det tragiska inslaget i hans karaktÀr. Plutarchos framhÄller motsÀttningen i Alexanders sjÀlvbehÀrskning och vÄldsamma humör: hans thymos, personlighet, ligger bakom de storartade framgÄngarna men Àr ocksÄ orsaken till de personliga katastroferna, i synnerhet nÀr Alexander fÄtt för mycket oblandat vin att dricka.

LÄt oss dröja vid Plutarchos Ànnu en stund. Jag tycker om honom dÀrför att han mer Àn andra intresserar sig inte bara för vad Alexander Ästadkommer utan ocksÄ för vad han gör mot sig sjÀlv.
Hos Plutarchos möter vi den fullfjĂ€drade homeriske hjĂ€lten – och en mĂ€nniska i fritt fall mellan himmel och avgrund. Hans skildring av hur den berusade kung Filip försöker döda Alexander följer i varje detalj spelreglerna för klassisk tragedi: det Ă€r en kopia av Alexanders förestĂ„ende mord pĂ„ kavallerigeneralen Kleitos.
Filip Ă€r för omtöcknad av vin och vrede för att Ă„stadkomma nĂ„gon skada med sitt svĂ€rdshugg. Och sĂ„ Alexanders hĂ„nfulla replik: “HĂ€r ser ni en som tĂ€nker gĂ„ frĂ„n Europa över till Asien men inte ens kan flytta sig frĂ„n den ena stolen till den andra!”
Alexander stÄr upprÀtt dÀr Filip snubblar: han genomborrar nÀr hans tur kommer Kleitos med ett spjut.
Alexander har som allt oftare dröjt sig kvar vid bÀgaren för lÀnge: vid sÄdana tillfÀllen kunde han bli lika tölpaktig som vilken knekt som helst, sÀger Plutarchos. DÄ saknar det alldeles betydelse att Kleitos tidigare rÀddat Alexanders liv vid Granikos och den första sammandrabbningen med perserna.
Plutarchos redogörelse för mordet pÄ Kleitos förefaller i sin detaljerade noggrannhet vara medvetet tillrÀttalagd, allt för att Ästadkomma största möjliga tragiska effekt. Jag har inte hört att författaren nÄgonsin skrev för scenen, men han hade kunnat göra det.

Getty Alexander tillhör en samling skulpturfragment frÄn Megara pÄ Sicilien och finns nu i J Paul Getty Museum i Malibu, Kalifornien. UtgrÀvningen Àr inte nöjaktigt dokumenterad: dÀrför Àr det svÄrt att avgöra om de olika delarna har hört till samma monumnet eller inte. De olika skulpturerna dateras till cirka 320 f.Kr.
PortrĂ€ttet pĂ„minner nĂ„got om Akropolis Alexander men Ă€r avsevĂ€rt mer dramatiskt och utĂ„triktat. I motsats till akropolisportrĂ€ttet ser Getty Alexander uppĂ„t mot fjĂ€rran horisonter och ansiktet Ă€r fyllt av det uttryck grekerna genast identifierade som pothos, eller ‘lĂ€ngtan’. FrĂ„n den tragiska teaterns masker kĂ€nner vi ocksĂ„ igen hjĂ€ltens beslöjade blick. Vi har tidigare mött ett liknande uttryck i attiska gravreliefer och hos Parthenonfrisens unga kavallerister i oordand galopp.

Getty Alexander tycks vilja förvandla vÀrlden till sitt eget ödes teaterscen. Medan sönerna till Parthenonfrisens ridande efeber inte lÀngtade lÀngre Àn till Syracusa pÄ Sicilien lyfter Alexander blicken mot Àn avlÀgsnare horisonter. KonstnÀrens otacksamma uppgift har i sÄ fall varit att översÀtta den klassiska skulpturens standardiserade pothos till den obetvinglige Alexanders avundsjuka lÀngtan efter ovansklig ryktbarhet.
Dennes pothos var förstĂ„s av en annan och högre dignitet Ă€n den genomsnittlige athenarens pĂ„ gravplatsen: dĂ€rför gĂ€llde det för konstnĂ€ren att med demokratins stelnade skulpturideal som rekvisita poĂ€ngtera Alexanders obegrĂ€nsade makt och enastĂ„ende karisma. Om han Ă€ndĂ„ inte har lyckats alldeles behöver det inte betyda att han var en sĂ€mre konstnĂ€r Ă€n… Lysippos.

Bara det att de tvÄ konkurrerande ideologiska idealen Àr omöjliga att förena?

Alexander sĂ„g ut att ha lyckats dĂ€r athenarna misslyckats. Vid Syracusa förde dem deras lĂ€ngtan efter Ă€ra och Ă€ventyr till en förnedande katastrof under det peleponnesiska kriget 90 Ă„r tidigare – medan Alexander erövrade vĂ€rlden för en stund med sin besynnerligt vĂ„ghalsiga och oberĂ€kneliga rationalism. Att hela hans halsbrytande erövringsföretag och godtyckliga imperiebygge skulle göra bedrövlig konkurs i samma ögonblick han sjĂ€lv gav upp andan i sumpfeber eller fylleri eller bĂ„da i Babylon den 10 juni 323 kunde Alexander inte gĂ€rna veta.

Alexander drack efter makedonsk sed vinet oblandat, till skillnad frÄn de vekare grekerna som blandade sitt med vatten. Homeros hjÀltar drack för sitt nöjes skull, och Anakreon sjöng om vin och kÀrlek innan han vid 85 Ärs Älder satte en druvkÀrna i halsen och dog av det. Man kan rent av sÀga att denne antikens Bellman upphöjde alkoholmissbruket till konstnÀrlig litterÀr genre.
Under sina sista Är tycks Alexander ha varit mer eller mindre stÀndigt berusad. Dryckesslagen vid Filips hov i Makedonien var vida omtalade och den i flera avseenden extravaganta drottning Olympias var sjÀlve Dionysos översteprÀstinna. Varje seger Alexander vann frÄn Thrakien till Indus via den besvÀrliga belÀgringen av Tyrus och hans egen upphöjelse till farao och gud i Egypten firades med kollektiva suporgier dÀr Alexander var festernas sjÀlvklara medelpunkt. Det var pÄ den vÀgen palatset i Persepolis brann upp och Alexander utförde sina mest meningslösa privata mord.

Om de föreslagna dateringarna för Akropolis och Getty Alexander Àr korrekta noterar vi att bÄda tycks angelÀgna att inrymma Alexander i det stadsstatssystem som han och Filip nyss sÄ framgÄngsrikt hade förnedrat och tvingat till underkastelse.
338 f.Kr. begravs grekernas frihet med de döda frÄn Chaironeia, och 324 riktar Alexander Äter sina hotfulla blickar mot Athen som tagit emot och givit en fristad Ät hans skattmÀstare Harpalos som avvikit med den makedonska krigskassan.
Är dessa bĂ„da portrĂ€tt med utgĂ„ngspunkt i klassiska grekiska skulpturideal alltsĂ„ ett sĂ€tt att enligt Foucaults beskrivning av maktens ‘teknologi’ göra erövraren uthĂ€rdlig för de underkuvade – ett motstĂ„nd som Ă€r inbyggt i sjĂ€lva portrĂ€ttet som maktens allestĂ€des nĂ€rvarande motsats?
Om makt kan fördras endast pĂ„ det villkoret att den maskerar sina avsikter och om dess framgĂ„ng stĂ„r i proportion till dess förmĂ„ga att dölja sina egna mekanismer – dĂ„ Ă€r det omvĂ€nda ocksĂ„ sant: att en mask alltid Ă€r en mask, och att den dĂ€rför alltid kommer att vara ömtĂ„lig för en kritisk besiktning.