this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Alex 8: Forever young

[Sequel to blog Alex 7: En hjĂ€lte – och nĂ„got större]

Den sÄ kallade Azara Alexander Àr en romersk marmorkopia frÄn Hadrianus villa i Tivoli efter ett förmodat bronsoriginal av Lysippsos frÄn cirka 330 f.Kr. Den har fÄtt sitt namn efter en senare Àgare: den spanske diplomaten och kulturmecenaten Don José Nicolas de Azara, som skÀnkte bysten till Napoleon. I dag finns portrÀttet att beskÄda i Musée du Louvre i Paris. Statyn Àr hÀrjad av tiden och har förlorat stora delar av sina anletsdrag. Den har dÀrför huggits om i olika omgÄngar, sÄ Àr till exempel nÀsan fullstÀndigt restaurerad.

Azarahermen har en stiliserad anastolé som strÄlar rakt upp frÄn pannan: det lÄnga böljande hÄret Àr omstÀndligt arrangerat i den vanliga oordnade frisyren. Azarastatyn Àr den som oftast nÀmns i samband med Lysippos: ÀndÄ liknar den inget annat portrÀtt av Alexander. Men vi vÀntar oss inte heller att nÄgonstans finna en alldeles överensstÀmmande portrÀttlikhet.
Jag föreslÄr, tvÀrt emot de flesta andra bedömare, att azarahermen Àr ett postumt portrÀtt av Alexander.

PÄ en silvertetradrakm frÄn Filip II:s tid har Ätsidans Zeus en anastolé som pÄ pricken liknar Alexander Azaras hÄruppsÀttning. Om de bÄda frisyrerna alls har nÄgot ideologiskt samband bör azaraportrÀttet under alla omstÀndigheter vara utfört efter Alexanders religiösa expedition till Zeus-Ammontemplet i Siwaoasen tidigt Är 331.
Platsen hade före honom besökts av tvÄ högt ansedda söner till Zeus sjÀlv: Herakles och Persevs, och Alexander ville inte vara sÀmre. Det var hans önskan att bli mer ryktbar Àn sina föregÄngare, och Plutarchos berÀttar att han leddes dit pÄ sin Àventyrliga resa av tvÄ krÄkor som kraxande och flaxande visade vÀgen.
Alexander hade redan hÀlsats som Egyptens befriare, och han var den förste farao som nÄgonsin hade besökt oasen djupt inne i Libyens öken. Hans ankomst vÀckte förstÄs enorm uppstÄndelse. Alexander offrade rikligt till Zeus-Ammon som sig bör, och han skÀnkte frikostiga bidrag till prÀsterna för att försÀkra sig om deras fortsatta vÀlvilja.
Vilka svar han fick av oraklet efterÄt förblev Alexanders hemlighet, men han sÄg nöjd ut nÀr han kom ut frÄn templet och antydde att han hade fÄtt ett positivt svar pÄ sin försÄtligt inlindade frÄga om han var himmelsgudens son.

Besöket i Siwa och det resoluta svĂ€rdshugget i Gordion tre Ă„r tidigare – ett enda hugg och knuten fanns inte mer! – gav Alexander i samtidens ögon övermĂ€nsklig status. Det var förvisso sĂ„ han helst önskade bli omskriven och avbildad.
DÀrefter försvann den halvt overklige Alexander frÄn Egypten för att aldrig mer ÄtervÀnda. Kanske förstod han ÀndÄ av pilgrimsfÀrdens strapatser i Saharas sandhav att detta att vara hjÀlte och oövervinnlig, ja rent av gud eller gudars like, ingenting betydde i öknen: dÀr Àr villkoren lika för alla levande varelser.

Azara Alexander har det klart formulerade budskapet att hĂ€r kommer en erövrare och övermĂ€nniska – och kanske nĂ„got mer Ă€n sĂ„. Ett portrĂ€tt med sĂ„dana ansprĂ„k kunde bara fylla sin funktion i en nĂ„gorlunda helleniserad del av Alexanders vidstrĂ€ckta rike, och till och med dĂ€r bör det ha orsakat bestörtning hos demokratiskt sinnade medborgare.
I Makedonien var sjĂ€lva övermĂ€nniskotanken löjevĂ€ckande: dĂ€r hade krigarkungar i all tid framstĂ€llts i skinande rustning, och inget mer. Och i det ‘barbariska’ Östern betraktades grekernas heroiska nakenhet som anstötlig och nĂ„got som var utmĂ€rkande för slavar.

Homeros Iliaden övertrÀffar all annan episk diktning i vÀrlden. Och Achillevs Àr mönstret för alla senare tiders hjÀltar. Iliaden handlar om 50 dagar under det sista av de tio krigsÄr som achaierna belÀgrade Troja. Av dessa gÄr 12 dagar Ät till allehanda krigsförberedelser, 12 till Patrokolos begravning och ytterligare 12 till att begrava Hektor. SjÀlva den dramatiska handlingen utspelar sig alltsÄ under bara tvÄ veckor.
Framför allt handlar Iliaden om Achillevs som nÀr dikten börjar tjurar i sitt tÀlt tillsammans med sin lyra och vÀgrar ta vidare del i kriget. NÀr han Àntligen lÄter Patrokolos dra ut till achaiernas försvar blir denne dödad av Hektor.
Nu bÀttrar sig Achillevs. Rasande av sorg och hÀmndlystnad kastar han sig som ett rytande lejon ut i striden, fÀller Hektor och slÀpar hans lik i fötterna till lÀgret efter sin stridsvagn och sedan i tolv dagar tre gÄnger dagligen runt Patrokolos gravhög.
Iliaden slutar med Achillevs seger över sig sjĂ€lv: ‘vreden’ försonas och trojakungen Priamos fĂ„r föra sin sons lik tillbaka till staden för att begrava det. Att Achillevs snart efter Hektor sjĂ€lv ska dö fĂ„r vi blott antydningsvis veta: bland annat förvarnar den ena av hans bĂ„da odödliga hĂ€star om hans förestĂ„ende tragedi, men Achillevs död ingĂ„r inte i Homeros berĂ€ttelse.
Vi kÀnner fortsÀttningen frÄn andra kÀllor: knappast nÄgon av antikens författare har heller undgÄtt att anspela pÄ Homeros allbekanta epos. Achillevs stupar snart för en pil frÄn Paris bÄge nÀr han försöker trÀnga in i Troja genom den Skajiska porten.

Patrokolos dör i striden mot Hektor pÄ grund av Achillevs halsstarrighet. Och varför tjurar Achillevs? DÀrför att Agamemnon har tagit en flicka ifrÄn honom. Av detta till synes banala skÀl riskerar han achaiernas hela krigsföretag och dör Achillevs oskiljaktige vÀn Patrokolos tillsammans med mÄnga andra hjÀltar.
Detta överskrider mer Àn nog vad som Àr tillÄtet: det finns inga rimliga proportioner mellan orsak och verkan. Grekerna kallade det hybris: den sjÀlvförhÀvelse som trotsar gudarnas vrede. I Iliaden beskriver Homeros hur denna hybris leder till mÀnniskans tragiska undergÄng. För det Àr inte bara Achillevs som gÄr för lÄngt i omdömeslös sjÀlvöverskattning. Patrokolos lyssnar inte pÄ Achillevs varningar, och inte Hektor pÄ Polydamas förmaningar.
Och Agamemnon? Och Diomedes? GÄng pÄ gÄng visar oss Homeros övermodets tragiska konsekvenser: ocksÄ de Àdlaste hjÀltar dör pÄ grund av sitt eget fel.

Men Achillevs kĂ€rleksbekymmer Ă€r inget banalt skĂ€l. Det Ă€r sant att Agamemnon har tagit hans krigsbyte Briseis ifrĂ„n honom. Men han har tagit nĂ„got annat ocksĂ„, och viktigare: Achillevs heder. DĂ€rför kan denne inte handla annorlunda Ă€n han gör. Och det kan ingen annan heller. Iliaden handlar om det oundvikliga – och Achillevs Ă€r ingen hjĂ€lte om han inte sittstrejkar i sitt tĂ€lt.
Och allt detta oerhörda elÀnde bara för en enda trolös kvinnas skull: den vackra Helena. Det Àr nÀstan det bÀsta av alltihop.

Homeros huvudpersoner Àr en ny tids hjÀltar, och han förstorar det heroiska draget hos dem genom att framstÀlla ocksÄ deras mÀnskliga egenskaper. Men samtidigt anar vi att dikten inte kan gÄ lÀngre Àn Homeros gör i detta avseende: ett steg till och mÀnniskan tar hjÀltens plats och berövar honom hans odödliga ryktbarhet.
Sedan övertog tragedin epikens roll, och frÄn Aischylos till Euripides ser vi hur det mer allmÀnmÀnskliga betonas pÄ det ursprungliga hjÀlteidealets bekostnad.
I dag har antikens heroiska tidsÄlder försvunnit in i glömskans obarmhÀrtiga natt. Sentida iakttagare har ocksÄ klagat pÄ inkonsekvenser i Homeros framstÀllning. Det förefaller mÄnga gÄnger vara mer klÄfingrigt Àn vad som Àr pÄkallat. Eller har dessa fantasins dödgrÀvare glömt vad Goethe sa till Eckermann? Die Phantasie [hat] ihre eigene Gesetze, denen der Verstand nicht bekommen kann und soll.

Vad Ă€r en hjĂ€lte? – Vi fĂ„r det klassiska svaret i Iliadens sjĂ€tte sĂ„ng nĂ€r Glaukos tar sig tid att sprĂ„ka med Diomedes i stridsvimlet:

Och i samma dikts elfte sÄng fÄr Achillevs motsvarande rÄd av den Äldrige Pelevs: att vara stÀndigt bÀst och överglÀnsa de andra.
Homeros ideale hjĂ€lte var stor, stark och modig och besegrade alla sina motstĂ„ndare – och före allt annat efterstĂ€vade han odödlig ryktbarhet.

Det Ă€r inte dagens ideal. Vi möter vĂ„r tids hjĂ€ltar pĂ„ bio och idrottsarenor och skivomslag – nĂ€r de inte Ă€r stenhĂ„rt stajlade 17-Ă„ringar som upptrĂ€der som programledare i teve. De blixtrar till en knapp sĂ€song pĂ„ kvĂ€llspressens och veckotidningarnas löpsedlar, dĂ€refter Ă€r de för alltid bortblĂ„sta ur publikens medvetande.
Men inte den gamla tidens hjÀltar: de levde kvar i hundratals Är i dikter och myter, som inte bara bevarade minnet av deras bravader utan hela tiden förnyade dem. Om det Àr sant att det var den athenske tyrannen Peisistratos som först lÀt skriva ner de homeriska dikterna förstÄr vi hur mycket dessa hjÀltesagor Ànnu betydde för honom, trots att de utspelades i ett totalt meningslöst krig pÄ en avlÀgsen kustremsa i Mindre Asien 700 Är tidigare.

Eller tydligare ÀndÄ: Alexander Àr en romantisk natur, och nÀr han gÄr frÄn Europa över Hellesponten till Asien Àr det vid Troja han stiger i land. Med utstuderat raffinemang offrar han (och vapenbrodern Hefaistion) till Achillevs (och Patrokolos) inför det förestÄende gigantiska krigsföretaget. Och bevisade inte Alexanders eget liv att han var Achillevs jÀmlike, ja till och med övertrÀffade denne i bravur: hyperiochos allon?
Det Àr uppenbart att Alexander inte vill bli gammal.

Kan vi sĂ€tta oss in i Alexanders situation? Kan vi förstĂ„ varför han gjorde som han gjorde? Kanske ler vi rent av överseende och skulle vilja frĂ„ga: Men min bĂ€ste Alexander, lĂ„g ditt Troja verkligen i lagerföljd VIIa? Är du sĂ€ker pĂ„ att Achillevs har funnits?
Det Àr naturligtvis frÄgor som Alexander inte hade kunnat svara pÄ. Desutom hade han med sÀkerhet funnit dem fullstÀndigt förryckta. Men om det Àr vi som har anledning att skÀmmas? Verkligheten Àr kanske inte vad som hÀnde kring den asiatiska jordkullen Hissarlik mellan floderna Skamander och Simois för mer Àn 2 000 Är sedan. Utan vad som har levt i mÀnniskors förestÀllning under hela den tid som förflutit sedan dess.

I ett samhÀlle som Àr stöpt i krig och vÄld blir den framgÄngsrike krigaren ett ideal att se upp till: vad helgonet Àr för den andliga vÀrlden, Àr hjÀlten för krigarsamhÀllets societet. JÀmförelsen Àr inte sÄ knepig som den kan verka. Helgonet Àr inte bara en asket eller martyr i liv och död: han har en gloria av evig salighet omkring sig som gör honom till nÄgot mer Àn mÀnniska. Var antikens hjÀlte en motsvarande symbol för nÄgot bortom mod och övermÀnsklig styrka i livet?

En riktig hjĂ€lte dör i förtid som en tapper ung man: det Ă€r det som gör honom till hjĂ€lte. Det gjorde Siegfried och Achillevs och Roland, och mĂ„nga fler med dem. Det Ă€r ocksĂ„ detta som rör oss mest nĂ€r vi stĂ„r framför bilden av en hjĂ€lte: hans sĂ„rbarhet trots hans (mĂ€nskligt sett) övernaturliga styrka. Detta öde gör sig stĂ€ndigt pĂ„mint under hela hans korta liv. Är det sĂ„ konstigt dĂ„ att han trotsar det Ă€nda till det förutbestĂ€mda slutet?

HjÀlten lever endast för att vinna odödlig Àra. Men vad förstÄr vi i dag av vad som menades med heroisk ryktbarhet nÀr Alexander gick över Hellesponten? Hektor vet vad som krÀvs, och det gör förstÄs ocksÄ Achillevs dÀr han hukar i sitt tÀlt med lyran i handen och sjunger om forna hjÀltars bedrifter. Det glÀder honom, för deras ryktbarhet ska ocksÄ bli hans: slÀkten som kommer efter ska finna tröst och uppmuntran i sin olycka nÀr de hör sÄngerna om Achillevs hjÀltebragder.

Men sĂ„dana utmĂ€rkta bravader blir bara bestĂ„ende för evigheten om de berĂ€ttas i odödliga sĂ„nger. DĂ€rför hade Alexander anledning att beklaga att Kallisthenes inte var den Homeros som skulle besjunga hans egna storartade bedrifter: Alexander’s exploits were never celebrated as they deserved, either in prose or verse, konstaterar ocksĂ„ Arrianos i sin Anabasis of Alexander.

Vi har tidigare observerat portrĂ€ttlikheten mellan alexanderportrĂ€ttet och Pergamonfrisens Alkyonevs. Andra författare gör oss ocksĂ„ uppmĂ€rksamma pĂ„ just fysiognomins betydelse för hur Alexander framstĂ€lls av i första hand Lysippos. Men de flesta nöjer sig med att dröja vid till exempel Alexanders ‘leonine’ qualities, his ‘liquid’ eyes and his ‘cloudy’ brow sĂ„ som de förklaras i Aristoteles Physiognomics.
Men sĂ„dana typiska karaktĂ€rsdrag motsĂ€ger inte det tragiska uttrycket i de portrĂ€tt av Alexander som har överlevt till vĂ„r tid: en klassisk hjĂ€lte mĂ„ste vara lik ett lejon. Det gĂ€ller för övrigt den dag som Ă€r: i Peter Bogdanovitch Last Picture Show frĂ„n 1971 heter filmens tilltufsade vardagshjĂ€lte och sjaskige biljardhallsförestĂ„ndare… Sam the Lion. Ben Johnson fick en Oscar för rollen och dör ocksĂ„ nĂ„gonstans mitt i.

Om hjÀlten dessutom Àr medveten om det utsiktslösa i sitt himlastormande företag blir den tragiska effekten bara desto större. En sÄdan hjÀlte har inte tvÄ vÀgar att gÄ, utan bara en. Den som sitter hemma och lever lÀnge kan bara göra det pÄ bekostnad av sitt eget goda namn och rykte: dÄ Àr han inte heller nÄgon hjÀlte i klassiskt förstÄnd.
Livets yttersta mening Àr i stÀllet att vinna oförgÀnglig Àra i kamp mot ett övermÀktigt öde. Den avundsjukt efterstÀvade odödligheten kan den tragiske hjÀlten ironiskt nog bara uppnÄ genom att sjÀlv gÄ under.
Men ingen mĂ€nniska, hur lik ett lejon han eller hon Ă€n önskar vara, tror pĂ„ allvar att hon ska dö – i varje fall inte hĂ€r och framför allt inte nu. Det trodde inte Achillevs – och det trodde inte Jimmy Dean mer Ă€n 2 000 Ă„r senare. NĂ€r som helst – men bara inte just nu.
Det viktiga Ă€r att leva som om döden Ă€r stĂ€ndigt nĂ€rvarande men Ă€ndĂ„ (eller just dĂ€rför?) ingenting betyder. DĂ€rför Ă€r det inte heller döden som fĂ„r den tragiske hjĂ€lten att bekymrat rynka pannan. Döden existerar inte – utom som ett teoretiskt problem. För oss andra mindre hjĂ€ltemodiga tĂ€nker jag att döden i stĂ€llet kan vara en förutsĂ€ttning för sjĂ€lva livet: om inte döden hela tiden lurade runt hörnet skulle inte livet ha nĂ„gon mening.

En sĂ„dan tolkning medför dock andra bekymmer. Om det klassiska skĂ„despelets tragiska mask var till för att i förvĂ€g tala om för publiken vilket smĂ€rtsamt öde som vĂ€ntade dramats hjĂ€rtslitande huvudperson, dĂ€r han genom hela förestĂ€llningen balanserar pĂ„ randen till en avgrund och till slut inte faller… utan störtar mot den oundvikliga katastrofen, Ă€r det ocksĂ„ sagt att slutet pĂ„ historien var kĂ€nd redan frĂ„n styckets första entrĂ©. Bara det att de liv som vĂ€rldserövrare lever inte har nĂ„gra pĂ„ förhand skrivna repliker.
Den som alltsÄ önskar framstÀlla Alexander som den klassiske hjÀlten med teaterns alla tragiska attribut mÄste kÀnna till slutet pÄ hans livs historia: ingen hjÀlte kan sÄ att sÀga vara tragisk förrÀn efterÄt. I sÄ fall Àr det inte lÀngre sjÀlvklart att nÄgot enda originalportrÀtt vi kallar Alexanders Àr frÄn hans egen tid, utan tillkomna efter hans stilenliga död i Babylon.

Alexander förkroppsligar en dröm: han dör ung och pĂ„ toppen av sin blixtrande korta bana. FĂ„ Ă€r vĂ€l de som hade kommit ihĂ„g honom som den gudasĂ€nde makedoniern om han hade levt tills han blev 76. Och om inte Jimmy Dean hade avportrĂ€tterats pĂ„ bio hade fĂ„ mĂ€nniskor trott pĂ„ den offentliga bilden av honom: den unge begĂ„vade rebellen som pĂ„ sitt sĂ€tt förĂ€ndrade vĂ€rlden, eller i varje fall en generations uppfattning av den – och som körde pĂ„ tok för fort vid exakt rĂ€tt tillfĂ€lle: innan han hade hunnit medverka i ett dussin eller fler dĂ„liga filmer.
BÄde Jimmy Dean och Alexander avslutade sina sjÀlvbiografier i förtid: dÀrför kan heller ingen av dem nÄgonsin Äldras. Det Àr ett scenario som i hög grad underlÀttar mytens genomslagskraft.

NĂ€r Alexander levde hade tragedin spelat sin roll som storslagen verklighetsskildring till slut. Nu upptrĂ€dde livets egna aktörer pĂ„ historiens skĂ„debana. Och ingen mer framgĂ„ngsrikt Ă€n Alexander. En hjĂ€lte mĂ„ste dö ung: det Ă€r sĂ„ att sĂ€ga hans yrke – och det Ă€r det som Ă€r hans tragedi.

Om Alexander ville vara en ny Achillevs och till och med övertrÀffa denne i dumdristigt hjÀltemod och storstilade krigiska bedrifter var det förstÄs nödvÀndigt att framstÀlla honom som reinkarnationen av en ung karismatisk gud för vilken inga hinder Àr för höga och ingen uppgift för storslagen.
Men ÀndÄ: det kan inte hjÀlpas att det tragiska uttrycket förbryllar. Vad Àr det Alexander spanar efter i skyn? Zeus, pÄstÄr de flesta sentida uttolkare. Nej, sÀger jag. Likt den klassiska teaterns hjÀlte skönjer han redan det obönhörliga slutet pÄ sin egenhÀndigt iscensatta tragedi.

De som menar att Laokkon blev en förebild för det senare tidigmedeltida kristuspotrÀttet kunde pÄ dessa grunder lika gÀrna hÀvda att ocksÄ bilden av de kristna martyrerna gÄr lÀngre tillbaka Àn sÄ: till Alexander och rent av till den hÀmnande modermördaren Orestes.
Vilket möjligen ytterligare antyder att den tragiske hjÀltens uttryck inte har förÀndrats sÀrskilt sedan det en gÄng formulerades av en fotsoldat frÄn Marathon och Salamis.

HĂ€r slutar helt oförhappandes Akt 2. Jag kallar den lite oegentligt för ett ‘interludium’ i vĂ€ntan pĂ„ den avslutande Akt 3 och alexanderdramats blodiga fortsĂ€ttning samt obönhörliga slut.
Det Àr dÄ allt ska förklaras och skÄdespelet fÄ sin upplösning i fylleri och galopperande trÀskfeber i Babylon.

[To be continued by blog Alex 9: J Paul Getty Alexander]