this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Alex 5: Akropolis Alexander och TillÄtet att gissa

[Sequel to blog Alex 4: SjÀlens spegel]

TvĂ„ ungdomliga portrĂ€tt – de sĂ„ kallade Akropolis Erbach och Dresden Alexander – gör ansprĂ„k pĂ„ att vara de Ă€ldsta avbildningar vi kĂ€nner av Alexander. BĂ„da kĂ€nns igen pĂ„ sin anastolĂ© och typiska lejonlugg. Det Ă€r en frisyr som starkt pĂ„minner om Azara Alexander. Eller med Aristoteles ord: Neither stiff and bristly nor yet too closely curled.
De flesta handböcker daterar portrĂ€tten till cirka 338–330 f.Kr.

Även utan inhuggen bruksanvisning Ă€r det svĂ„rt att förestĂ€lla sig vem annan Ă€n Alexander portrĂ€tten kan förestĂ€lla. De sammanlagt fem kopiorna garanterar förebildens betydelse för en vĂ€lbĂ€rgad romersk överklass: ingen har heller lyckats presentera nĂ„gon annan tonĂ„ring frĂ„n 300-talets slut med samma yttre kĂ€nnetecken.
HÀr möter vi Ànnu inte en despotisk drinkare med asiatiska maner, utan en förebild för blivande hedervÀrda myndighetsutövare i kejsardömet: en ung Alexander Ànnu opÄverkad av makt och deliriska vredesutbrott.

Akropolis (Erbach) Alexander Àr den mer konventionellt utförda av de tvÄ skulpturportrÀtten. Men ett problem infinner sig utan att vi ber om det: Àr akropolishuvudet ett original eller en kopia?
De flesta bedömare tycks mena att det Ă€r en senhellenistisk kopia av ett tidigare verk – men vad hade grekerna pĂ„ den tiden för skĂ€l att sĂ€tta upp en kopia av en nĂ€ra 200 Ă„r gammal Alexander pĂ„ Akropolis? De hade inte heller nĂ„gon omedelbar anledning att hylla honom nĂ€r han var som bĂ€st i fĂ€rd med att erövra vĂ€rlden. Grekerna var mest avundsjuka Ă„skĂ„dare till Alexanders fortsatta hĂ€rjningar i öster; nĂ€rmast fientligt instĂ€llda nĂ€r han tvĂ€rt emot alla förhandstips kom tillbaka frĂ„n Indien till Babylon; och de revolterade öppet vid nyheten om Alexanders död.

Den enda gÄng athenarna möjligen hade skÀl att tacka Alexander var nÀr han sÀnde 300 rustningar med vapen till Athena Parthenon efter slaget vid Granikos Är 334. Om det var för att kompensera henne för persernas öelÀggelse av Akropolis 150 Är tidigare förefaller det emellertid vara en tÀmligen beskedlig ersÀttning.
Efter Gaugamela Är 331 (och eldsvÄdan i Persepolis 330) Àr ocksÄ det gemensamma makedonsk-hellenska fÀlttÄget avslutat. De grekiska trupperna skickas hem och Alexander intresserar sig inte vidare för Akropolis öden.

Om Akropolis Erbach över huvud taget förestĂ€ller Alexander? Alla Ă€r inte överens, förstĂ„s. Medan Ă„ andra sidan: Andrew Stewart kallar i boken Faces of Power. Alexander’s Image and Hellenistic Politics akropolishuvudet för ett originalportrĂ€tt av Alexander! KanhĂ€nda rent av utfört av Leochares, som tidigare sĂ€gs ha utfört en guld- och elfenbensgrupp av den kungliga makedonska familjen till Olympias Filippeion. Det Ă€r svĂ„rt att för nĂ€rvarande sĂ€ga nĂ„got bestĂ€mt i saken.

Jag medger att mycket av detta enbart Ă€r spekulationer. Men det kan inte vara pĂ„ annat vis. Det Ă€r humanistisk forskning vi bedriver – och inte naturvetenskaplig. Skillnaden Ă€r större Ă€n mĂ„nga tycks ha klart för sig. Humanistisk forskning kan aldrig – och ska aldrig! – vara fullstĂ€ndigt ‘objektiv’ och neutral.
Naturvetenskap bygger pĂ„ det mest centrala i empirismen: det enda vi kan ha kunskap om Ă€r det vi kan iaktta. Men konst- och antikvetenskaperna Ă€r humanistiska forskningsomrĂ„den: dĂ€rför menar jag att vi inte heller kan uppnĂ„ nĂ„gra absoluta ‘sanningar’ om hur de mĂ€nniskor som levde före oss skapade arkeologiska kulturlager och portrĂ€tt med pittoreskt bĂ„ngstyrig kalufs.
Jag tror att det Ă€r möjligt att förstĂ„ (delar av) forntiden. Jag har ocksĂ„ förhoppningen att vi en dag ska nĂ„ fram till nĂ„gon sorts ‘objektiv’ kunskap om hur mĂ€nniskor funderade och kĂ€nde för 2 500 Ă„r sedan: bakom all sĂ„dan förstĂ„else ligger Ă€ndĂ„ de materiella forntida lĂ€mningar som har skapats av mĂ€nniskor som brukade och förstod dem pĂ„ sitt eget sĂ€tt alldeles oberoende av sentida iakttagares funderingar och som i nĂ„gon form har bevarats till vĂ„r tid.

Den antikvetare har dock alldeles missförstÄtt sitt Àrende som hÀvdar att vi bara genom att betrakta den knidiska Afrodite kan sÀga vilka som var konstnÀrens innersta avsikter. Det Àr inte sÄ saker och ting fungerar. Konsten speglas inte i samhÀllet: det Àr samhÀllet som speglas i konsten.
DĂ€rför Ă€r konsten inte heller en neutral eller rofylld spegelbild av en upphöjd forntida verklighet – utan en aktiv del i sĂ„dana skeenden som skapar mĂ€nniskors historia.
Och Ă€ndĂ„: Ă€mnen som arkeologi, konsthistoria och antikvetenskap Ă€r inte alltid studiet av det dĂ€r okĂ€nda ‘andra’ – utom kanhĂ€nda i den allmĂ€nna meningen att det förflutna alltid Ă€r ett frĂ€mmande land. Och att, med en formulering i Lesley P Hartleys The Go-Between: they do things differently there.
Kort sagt: humanistisk forskning sysselsÀtter sig nÀstan enbart med sannolikheter. Det fÄ vi lÀra oss leva med.

Akropolis (Erbach)typens skulptör framhÀver den unge Alexandrs lejonlika karaktÀr genom det yviga hÄrsvallet. Vore det inte för hÄret skulle vi kunna ha framför oss en standardiserad framstÀlning av nÀrapÄ en arkaisk yngling med antydan till förrÀdiskt instÀllsamt ormleende!
Eftersom det Àr tillÄtet att gissa, skulle redan en observant samtida iakttagare ur denna sÀllsynta komposition av ung athensk medborgare med lejonman ÀndÄ kunna utlÀsa ett sÀrskilt till honom riktat meddelande.
Vi som vet hur det gick till slut anar i portrÀttet hela den grekiska vÀrldens vankelmodiga instÀllning till Alexander som historiens vikarierande cirkusdirektör. Det Àr ett budskap som ocksÄ senare antika kommentatorer förstod bara alltför vÀl: början till slutet pÄ Athens ledande stÀllning i grekisk politik och dess tilltagande isolationism som kulturens sista barrikad mot barbariets opolerade förfall.

Det hÀnder förresten bara alltför ofta att antikvetare och historiker Ànnu talar om dÄtidens Makedonien som ett land av vildvuxna och ohyfsade barabarer. Men det Àr Demosthenes syn pÄ grekernas grannar i norr: han talade med kiselstenar i munnen och lindade in sanningen i vÀltalighetens försÄtliga formuleringar.
Demosthenes synpunkter har inte mer med verkligheten att skaffa Àn vilken som helst modern politikers offentliga uttalanden.

Om Akropolis Alexander verkligen Àr en kopia av en staty till Äminnelse av segern vid Granikos (eller nÄgot senare fÀltslag) fanns ingen anledning att avbilda segraren som Demosthenes dumme pojke: nu Àr Alexander kung av Makdonien och alla grekers hÀrförare.
DÄ förefaller det nÀrmast vara en förolÀmpning att stÀlla upp en kopia pÄ Akropolis av Alexander nÀr han var kronprins i stÀllet för en nÀr han var kung. Det var inte heller lÀnge sedan athenarna var helt utlÀmnade Ät den hÀnsynslöse makedonikern: Äret efter mordet pÄ Filip tiggde de Alexander om sina liv framför Athens stadsport.

KonstnĂ€ren tycks medvetet ha tonat ner de kraftfulla dragen: Akropolis Alexander ger inte mycket antydan om Alexander ‘makt att’ (dynamis), och sĂ„ gott som ingen alls om hans ‘makt över’ (hegemonia). Som om konstnĂ€ren (eller bestĂ€llaren) Ă€nnu inte riktigt visste hur det var mest opportunt att avbilda den unge hĂ€rskarkometen frĂ„n Makedonien.

Alexanders makt utgick frÄn armén: utan sina uppoffrande makedonier hade han blivit hemma vid sin stora svarta hÀst. Men till denna militÀra myndighet lade Alexander nÄgot annat och alldeles oemotstÄndligt, som det verkar: karismatisk utstrÄlning.

MĂ„nga uttolkare lĂ€gger numera in ‘ojĂ€mlik tillgĂ„ng till kunskap’ i begreppet makt. Teorins föresprĂ„kare lĂ„tsas som inget, men vi möter tanken redan i Francis Bacons bekanta aforism om att ‘kunskap Ă€r makt’: Scentia & Potentia humana in idem coincidunt / knowledge and human power come to the same thing i boken Novum Organum frĂ„n 1620 samt i Platons resonemang i Lagarna om kungamakt och filosofi.
Alexander kan ha hört talas om Platons Ă„sikter om kungamakt, makt och kunskap av Aristoteles som var hans lĂ€rare i det makedonskt lantliga Mieza frĂ„n 343 till 340. I Politiken noterar förresten Aristoteles sjĂ€lv att bredvid den envĂ€ldige hĂ€rskaren Ă€r alla andra “far inferior to him in excellence and in political capacity. Such a man may truly be deemed a God among men.”
Det sÀgs ocksÄ att Aristoteles gav Alexander det goda rÄdet att behandla barbarer som slavar eller djur. De förtjÀnade inte bÀttre. Och sÄ var man pÄ den sÀkra sidan.

Vi vet inte om Aristoteles sÀrskilt avser Alexander med sitt uttalande, men antikens historiekommentatorer skyllde gÀrna Alexanders hÀpnadsvÀckande framgÄngar pÄ hans unika förmÄga att kombinera militÀr makt med det politiskt möjliga.
Moderna historiker tillÀgger ofta att det avskrÀckande rykte han lÀt sÀnda i förvÀg om sig sjÀlv som oövervinnlig krigare mycket bidrog till att stapla Àven lÀttvunna triumfer pÄ varandra. Det var bestÀmt inte alldeles utan skÀl Alexander betraktade sig som son till den allsmÀktige Zeus Basileus.

Grekerna hade inte nĂ„got sĂ€rskilt ord för makt och dĂ€rför inte heller nĂ„got allomfattande begrepp för makten som sĂ„dan. Det fanns mĂ„nga ord för de olika formerna av ‘makt över’, men bara ett ord för den enkla varianten ‘makt att: dynamis.
Plutarchos framhĂ„ller Alexanders dynamis (‘makt att’) sĂ„ som den uttrycks i Lysippos statyer, medan renodlade historiker vanligtvis talar om hans hegemonia (‘makt över’). Officiellt var Alexander bĂ„de basileus (kung) över Makedonien och, senare, över hela Asien samt alla grekers hegemon, hĂ€rförare.
Det kan finnas skÀl hÄlla detta nÄgot i minne nÀr vi studerar de olika portrÀtten av Alexander.

Karisma avsÄg ursprungligen den sÀrskilda utstrÄlningen hos en i religiös mening besjÀlad mÀnniska. I modernt sprÄkbruk definieras fenomenet enklast genom det karismatiska kungadömet.
Max Weber pekar ut den karismatiske hÀrskaren i en ofta citerad analys:

Weber nÀmner inte Alexander, men hans beskrivning stÀmmer ÀndÄ nÀrmast overkligt vÀl överens med vÄr egen tids uppfattning av krigarkungen frÄn Makedonien. Var och en som exploaterar en sÄdan lyckosam talang har karisma: den karismatiske ledaren symboliserar pÄ ett sÀrskilt sÀtt samhÀllets mest vÀsentliga vÀrderingar.
Vi ska se hur i vÄrt fall detta samhÀlles vÀrderingar pÄ ett nÀrmast mirakulöst sÀtt sammanfaller med Alexanders egna.

[To be continued by blog Alex 6: Dresden Alexander]