this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Alex 4: Själens spegel

[Sequel to blog Alex 3: Mer än likt eller Hur såg Alexander ut]

Den som är mer intresserad av Alexander III den store än vad antikens filosofer och författare tyckte om hur människans karaktär avspeglades i hennes yttre kan hoppa över det här avsnittet och vänta på bloggen Alex 5 &c.

Fysiognomi √§r ‚Äėkonsten att bed√∂ma en m√§nniskas karakt√§r efter henne yttre‚Äô (grek. physis ‚Äėnatur‚Äô och gnomon ‚Äėk√§nnare‚Äô, ‚Äėbed√∂mare‚Äô). Det var en fullt utvecklad egenskap redan i det klassiska Grekland: i Xenofons Memorabilia √§gnar sig till och med Sokrates √•t okritiska fysiognomiska iakttagelser. Av Cicero f√•r vi dessutom l√§ra att det syntes p√• Sokrates utst√•ende nyckelben (!) att han var obeg√•vad.
På 200-talet f.Kr. beskrivs vetenskapen i Physiognomica, ett verk som ända tills helt nyligen tillskrevs Aristoteles. Där redogörs i klara ordalag för den klassisk fysiognomins logik:

Det √§r uppenbart att fysiognomiska f√∂rest√§llningar har avsatt djupa sp√•r i antikens portr√§ttkonst. Men inte bara bildhuggare och filosofer var fysiognomins f√•ngar. Under det 1:a √•rhundradet e.Kr. var ‚Äėvetenskapen‚Äô s√§rskilt i ropet.
Plutarchos (cirka 50‚Äď120 e.Kr.) √§r inget undantag: han s√∂ker kombinera sitt biografiska √§rende med Aristoteles teori om i synnerhet ansiktet som ett slags sj√§lens spegel. I sin Life of Alexander uttrycker han sin avsikt s√§rdeles klart:

Plutarchos tycks över huvud vara den som vet bäst besked i denna sak. Han gör i alla fall ett lovvärt försök att utifrån i första hand Lysippos statyer teckna sin hjälte i ord:

Aristoxenos var en filosof och musikteoretiker (!) som levde i Athen p√• 300-talet f.Kr. Om det ocks√• √§r han som meddelar att Alexander ‚Äúwas prone to drink and choleric‚ÄĚ vet vi inte. Det √§r √∂ver huvud taget os√§kert om Plutarchos informerar oss om Alexanders utseende s√• som han sj√§lv har sett det avbildat eller bara l√§st om hur Lysippos skulpterade honom.

Den romerske sofisten Aelianus skriver på 200-talet e.Kr. att

Och ytterligare 200 år senare uttalar sig Julius Valerius i Res gestae Alexandri Macedonis:

Alexander ögon lämnar inte antikens männsikoskildrare i fred. Samtidigt med Plutarchos skriver Polemon från Ladoikeia:

Bilden förstärks rent av under de följande 200 åren. Så här uttalar sig Adamantios från Alexandria på 300-talet e.Kr:

Det är iögonenfallande hur förunderligt väl dessa iakttagelser kunde tjäna som illutrationer till Aristoteles meditationer över djurs och människors inre egenskaper så som de uttrycks i fysiognomifilosofernas funderingar över hårlängd och skonummer.

There never was an animal...

[To be continued by blog Alex 5: Akropolis Alaexander och Tillåtet att gissa]