this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Alex 3: Mer än likt eller Hur såg Alexander ut

[Sequel to blog Alex 2: Kameleont med karisma]

Alexander är flitigt beskriven i den antika litteraturen, där var och en som önskar lita till dessa författares utlåtanden kan göra sig en färgstark föreställning om hur han såg ut.
Av Q Curtius Rufus (omkring år 50 e.Kr.) förstår vi att Alexanders beskedliga kropplängd på intet vis motsvarade hans himlastormande rykte. Samme författare berättar också att när Alexander satte sig på Dareios tron av guld i storkonungens palats i Susa var den

Ingen annan antik författare nämner heller att Alexander skulle ha varit särskilt storväxt: han tycks i stället ha ägt andra iögonenfallande kvaliteter. Och Alexander syntes gärna i stridsvimlet på en hög häst.

Ändå är det klart att människor i alla tider har frågat sig hur en sådan märkvärdig människa som Alexander kan ha sett ut. Svaret är att ingen vet – och vi får aldrig veta. Inte för att det spelar någon stor roll: vi skulle ändå inte känna igen honom om vi mötte honom i Hades – och det skulle inte många av hans samtida heller.
Alexander var en legend redan under sin livstid: en avlägsen, karismatisk och gudasänd varelse. Därför är han – och kommer han alltid att vara – bilden av sig själv: den tappre, unge härskaren med lejonman, skuggade ögonbryn och rådjursblicken riktad uppåt, teatralisk huvudvridning och det hela.

Vad är förresten ett porträtt? Även här går åsikterna isär, och det beror inte enbart på att porträttkonstens förutsättningar blir annorlunda i takt med att samhällets syn på människan förändras.
Den brittiske konsthistorikern Sir Ernst Hans Gombrich fastslår för sin del att

Men Ludwig Wittgenstein påminner oss om att ‘det riktiga’ alltid är ett uttryck för en estetisk värdering enligt (akademiska) regler som i sin tur uttrycker vissa människors uppfattningar vid ett särskilt tillfälle. Om ett verklighetstroget porträtt alls kan skapas utifrån sådana skiftande bedömningar måste vi ändå skilja på ‘det mest realistiska porträttet’ och ‘det bästa porträttet’.
‘Det bästa’ är inte ett mått på uteslutande estetiska grunder, uttrycket ställer också den ytterligare frågan: ‘Bäst för vad?’ Det är endast genom en sådan kritisk historieanalys vi har möjlighet att någorlunda uppskatta graden av porträttlikhet hos en människa vi aldrig har sett.

Erkinger Schwarzenberger skiljer i uppsatsen The Portraiture of Alexander på antikens och vår moderna uppfattning av porträttkonstnärens uppgift:

Och han fortsätter med att konstatera att

Vi skulle ändå göra oss själva en otjänst om vi utgick från att samtliga antikens porträttkonstnärer bara var sysselsatta med att framställa sina höga förebilders inre kvaliteter. Emotionella reaktioner kommer också till utvärtes uttryck: det kallades under antiken maänniskans pathos, och var till skillnad från hennes oföränderliga ethos av tillfällig och övergående natur.
Aristoteles sökte en sorts kunskap i konsten, som han menade att alla människor strävar efter. Och på tal om tragedins moraliska mening säger han att diktaren förutom att skildra föremålets själsliga egenskaper också måste göra honom lik: det vill säga lik originalet.
I sin Poetics säger Aristoteles:

Det där sista uppskattar jag särskilt: vackrare än hon är. Homeros personer är exempel på människor som är bättre än originalen, säger Aristoteles vidare.
Uppenbarligen trodde ändå tillräckligt många människor på den tiden att det fanns något att lära också av människors verkliga utseende: annars hade den unge Octavianus inte behövt göra sig besväret att titta ner i Alexanders kista med ett lock av glas. Det hade räckt mer än väl för honom att betrakta de konstnärers originalporträtt som vi får anta fanns till påseende i betryggande mängd i Roms finare kvarter.

Om det inte fanns något socialt behov av att framställa människan som en individ skulle porträttkonsten inte existera. Det är detta nya fenomen som uppträder i grekisk konst på 300-talet f.Kr: genom att visa att en person är unik uppstår också kravet på någorlunda likhet.
Ändå saknar antiken ett särskilt ord för porträtt. Där förekommer bara benämningar som eikon; imago; effigies; simulacrum. Det är begrepp som inte med nödvändighet behöver betyda porträttlikhet – och motsvarar inte latinets protractura, efter protahere: avslöja, dra fram (i ljuset).

Då vi alltså inte utan vidare kan översätta en modern tids syn på porträttkonstens funktion till snart 2 500 år avlägsna förhållanden väljer jag att definiera ett porträtt i en bred, allmän betydelse: ett konstverk som medvetet söker efterlikna en levande eller förut levande person för en publik.
Då blir likheten det kanske viktigaste kriteriet för ett porträtt. Den avbildade ska kännas igen och inte kunna förväxlas med någon annan: ett porträtt föreställer en bestämd individ.

Det viktigaste för antikens porträttkonstnärer var i detta sammanhang den avbildades personlighet. Därefter kom hans sociala ställning samt hur andra uppfattade (alternativt önskade uppfatta) honom. Hans fysiska likhet kom först på en blygsam fjärde plats.

[To be contiued by blog Alex 4: Själens spegel]