this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Alex 2: Kameleont med karisma

[Sequel to blog Alex 1: Intro]

Historien om Alexander skrevs redan under hans livstid av hovhistoriografen Kallisthenes som följde honom pÄ hans fÀlttÄg i varje fall till Baktrien, vilket ungefÀr motsvarar nuvarande norra Afghanistan, dÀr han anklagades för delaktighet i en sammansvÀrjning mot Alexander och antingen avrÀttades eller dog i fÀngelse.
Det skulle följa mÄnga fler mord och avrÀttningar innan Alexander sjÀlv lade sig ner och dog i trÀskfeber och galopperande fylleri i Babylon Är 323 f.Kr.

Kallisthenes uppsÄtligt lovsjungande berÀttelse finns olyckligtvis inte bevarad för oss att lÀsa: ÀndÄ har den sannolikt haft ett avgörande inflytande pÄ andra antika kÀllskrifter om Alexanders liv som allesammans Àr anmÀrkningsvÀrt sena.
Lucius Flavius Arrianos var en grekisk officer i den romerska armén som levde gott och vÀl 400 Är efter Alexander. Hans Anabasis of Alexander anses vÀl Ànnu vara den pÄlitligaste skildringen av Alexanders fÀlttÄg, men vi bör hÄlla i minnet att författaren ÀndÄ levde pÄ samma tidsavstÄnd frÄn sin huvudperson som vi frÄn Gustav Vasa.

NÄgon mansÄlder före Arrianos levde och verkade Quintus Curtius Rufus, som har skrivit Alexander historia pÄ latin i inte mindre Àn tio böcker: History of Alexander the Great of Macedon.
Kortare levnadsbeskrivningar finns hos bÄde Diodoros frÄn Sicilien och Dion Chrysostomos. I dag torde ÀndÄ Plutarchos biografi Life of Alexander vara den mest lÀsta, dÀr författaren stÀller sin huvudperson jÀmsides med Gaius Julius Caesar som sjÀlv inte hade haft nÄgot emot att bli en ny Alexander.
Suetonius och Dio Cassius berÀttar bÄda att Caesar föll i grÄt nÀr han sÄg en staty av Alexander i Cadiz: nÀr Alexander var Ànnu yngre hade han redan lagt hela vÀrlden för sina fötter. Och hÀr sitter Caesar som simpel quaestor i ett obetydligt Spanien!

Ur bland andra dessa och andra historieskrivares verk framtrÀder sedan romanen som konstart i 1100-talets Frankrike, först som beteckning för vilken som helst skrift pÄ folksprÄket: lingua romana (till skillnad frÄn lingua latina, det gamla lÀrda latinet).
Men sjÀlva genren roman Àr Àldre. Den hade uppstÄtt redan under hellenistisk tid och nÄdde sina första framgÄngar under romersk kejsartid. Den historisk-mytologiska romanen blev sÀrskilt efterfrÄgad: Alexanderromanen var ytterst populÀr inte bara i senantiken utan medeltiden igenom och lÄngt in i nyare tid.
I fransk versifierad form frÄn 1100-talet gav den ocksÄ namn Ät versmÄttet alexandrin och den förekommer i en svensk verstolkning frÄn cirka 1380.

Alexander har sedan fortsatt att fascinera historiker i alla tider, och ingenting tyder pÄ att intresset skulle avta ens i vÄra dagar. Det ligger ocksÄ nÀra till hands att en sÄ kontroversiell och motsÀgelsefull person som Alexander utmanar förhoppningsfulla forskare till stÀndigt nya tolkningsförsök. Det Àr dock inte min avsikt att reda ut vem Alexander var eller ens vad han kunde ha haft för mening med sin marsch frÄn Makedonien till Afghanistan och halvvÀgs tillbaka hem igen. Jag önskar i stÀllet rikta lÀsarens uppmÀrksamhet pÄ hur Alexander framstÀlldes i sÀrskilt den skulpturala konsten.

Jag kommer Àven att beröra sÄdana frÄgor som hur vi bör se pÄ antik skulptur samt vad makt kan vara och hur den finner sitt uttryck i konsten. För detta ÀndamÄl erbjuder den store makedoniern och hans omstörtande tid en sÀrdeles tacksam utgÄngspunkt.

Bilden av Alexander sĂ„ som vi lĂ€r kĂ€nna den i konst och litteratur rymmer mer Ă€n blott ett drag av portrĂ€ttlikhet. HĂ€r möter vi för första gĂ„ngen i en och samma person alla de ingredienser som skapar en legend: den pseudogudomlige hĂ€rskaren och obetvinglige vĂ€rldserövraren – samt, tvĂ€rtemot de flesta uttolkares bestĂ€mda uppfattning, omstĂ€ndigheternas tragiske hjĂ€lte.

Vad hade Alexander i Indien att skaffa? Varför mÄste han dricka sÄ mycket den dÀr sista kvÀllen i Babylon?

Vilket portrÀtt alexanderforskningen letar efter tycks i stor utstrÀckning bero pÄ vilken bild den som söker önskar finna. Det rÄder ocksÄ stor osÀkerhet inom vetenskapen: ingen har Ànnu nöjaktigt lyckats definiera hur ett portrÀtt av Alexander ska vara beskaffat för att vi med sÀkerhet ska kunna identifiera den avbildade som gudarnas jÀmlike frÄn Makedonien.
Saken blir inte pÄ minsta vis enklare av att inte ett enda samtida portrÀtt av Alexander finns bevarat till vÄr tid: Lysippos bronser och Apelles mÄlningar Àr allesammans försvunna. Och om nÄgon kamé av Pyrgoteles döljer sig i nÄgot museum ÄterstÄr Ànnu för oss att upptÀcka den.
Det var dessa tre konstnÀrer som enligt traditionen hade ensamrÀtt pÄ att avbilda Alexander.

Samtliga sÄ kallade alexanderportrÀtt vi har att göra med Àr (förmodligen) utförda strax efter hans egen tid och/eller representerar, i de flesta fall, mer eller mindre trogna romerska kopior efter lÀnge sedan förlorade original. DessvÀrre vet vi inte nÀr kopiorna Àr utförda.
Det tidiga kejsardömets intellektuella elit lyssnade till stoisk filosofi och hade inget omedelbart bruk för Alexander. DÀrför Àr vÄra romerska marmorkopior sannolikt av senare datum: kanhÀnda Àr de allra flesta utförda efter det att Caracalla hade gjort Alexander rumsren igen.
Ofta nog kan det rent av vara bekymmersamt att urskilja sjÀlva förebilden för de olika kopiorna. Forskningen Àr emellertid nÄgorlunda överens om att den grundlÀggande typen, Alexanders image, skapades medan han Ànnu levde av konstnÀrer som hade sett och till och med kÀnde honom.

Jag avser att framföra en delvis motsatt uppfattning.

Enligt Andrew Stewart, som Àgnat Är av sitt liv Ät alexanderportrÀttet samt gett ut ett storslaget verk om grekisk skulptur över huvud, hÀrrör vÄr kunskap om Alexanders ikonografi frÄn bara tre kÀllor, av vilka ingen Àr alldeles samtida: portrÀtten pÄ diadochernas mynt, Alexandermosaiken frÄn Pompeji och den sÄ kallade azarahermen frÄn Hadrianus villa i Tivoli.
Jag kommer av skÀl som strax redovisas inte att kommentera postuma alexanderportrÀtt pÄ mynt. Mosaiken frÄn Pompeji och azarahermen beskrivs i stÀllet nÄgorlunda ingÄende tillsammans med ett alexanderhuvud frÄn Akropolis och ett i Dresden. I övrigt begrÀnsar jag min underökning till ett föregivet portrÀtt i J Paul Getty Museum i Los Angeles samt de sÄ kallade Pergamon och Schwarzenberg Alexander.
FramstÀllningen avslutas med en presentation av ett magnifikt alexanderportrÀtt i Ny Carlsberg Glyptotek i Köpenhamn.

Alexander framstĂ„r redan under antiken som en kameleontliknande varelse: han Ă€r mer en schablon Ă€n en levande mĂ€nniska. Hans egen personlighet var inte bara mĂ„ngsidig och motsĂ€gande, och hans bedrifter framkallade förstĂ„s vitt skilda reaktioner hos dem som berördes av hans dittills oövertrĂ€ffade militĂ€ra framgĂ„ngar. Alexander blev snabbt till en klichĂ© – ja, en rad klicchĂ©er eller topoi – som i sig rymde en mĂ„ngfald av egenskaper och anvĂ€ndes för skiftande Ă€ndamĂ„l.

För framstÀllningens ÀndamÄl utgÄr jag frÄn följande ikonografiska iakttagelse: ett skulpturhuvud utan yvig lejonman med anastolé, högt lyfta ögonbryn över en klar uppÄtvÀnd blick samt dramatisk huvudvridning förestÀller tills vidare inte Alexander.
Det bertyder förstÄs ocksÄ att vilken som helst portrÀttstaty med motsvarande tillbehör kan förestÀlla nÄgon annan Àn just Alexander. Skillnaden Àr inte alldeles utan betydelse.
Den unge makedoniern rakade ocksĂ„ av sig skĂ€gget – eller kunde han inte fĂ„ nĂ„got att vĂ€xa? Han skilde sig hĂ€rigenom alldeles frĂ„n sin far Filip II som hade helskĂ€gg och dessutom bara ett öga.

Alexander blev den förste av antikens hÀrskare att framtrÀda utan aniktsprydnad, och Ànda till sin död behöll han sitt ungdomliga renrakade utseende. DÀrefter nyttjade alla antikens hÀrskare rakkniven innan Hadrianus Äterinförde skÀgget som sjÀlvklart kejsarmode tills dess Konstantin pÄ nytt lÀt hakhÄret fara.
Dessa kĂ€nnetecken förekommer i varierande grad i portrĂ€tten av Alexander: det mest utmĂ€rkande av dem Ă€r Ă€ndĂ„ den bekanta anastolĂ©frisyren. Den gav honom det lejonlika utseende vi kĂ€nner frĂ„n bland annat den sĂ„ kallade Azara Alexander i MusĂ©e du Louvre i Paris. Den har inskriptionen ΑΛΕΞΑΝΔΡΟΣ ΊΙΛΙΠΠΟ΄ ΜΑΚΕ[ΔΩΝ]. DĂ€rför anses den av dem som förstĂ„r sig pĂ„ vara det enda sĂ€kra portrĂ€ttet av Alexander.

De flesta och mest skiftande portrÀtten av Alexander Äterfinns pÄ mynt. De Àr samtidigt de enda som gÄr att datera med nÄgorlunda sÀkerhet. Men ÀndÄ: alla de olika typerna sÀger mindre om Alexanders egen tid Àn om hans efterföljares högtflygande ambitioner under Ärtiondena efter hans död. Om det ocksÄ Àr myntens omedelbara funktion att underlÀtta handel och samfÀrdsel Àr avsikten med antikens myntportrÀtt lÄngt mindre sÀker.
Vi kallar dem gĂ€rna ‘propaganda’. Men begreppet ‘propaganda’ uppstod först med katolicismen som en institution i Rom för trons utbredning (Congregatio de Propaganda Fide) och fick sin politiska betydelse i samband med franska revolutionen.
I dag avser propaganda det systematiska spridandet av en ideologi, och vi kÀnner fenomenet bÀst genom vÄr egen tids politiska ytterligheter.

Men Alexanders rike var hans eget privata kungadöme. Hans förmodade planer för samförstÄnd mellan folkslag och en allmÀn hellenisering av de besegrade har i dag rÄkat i vanrykte: mynten frÄn hans egen tid har heller inte nÄgra braskande paroller och ingen mÀnsklig avbildning förutom segergudinnan Nike.
DÄtidens myntutgivning var ocksÄ alldeles annorlunda Àn i dag. Mynt prÀglades sporadiskt och endast pÄ befallning av kungar eller kejsare nÀr dessa behövde fiskal förstÀrkning: vid dyrbara byggnationer och Ànnu mer kostnadskrÀvande krigsföretag. Det Àr svÄrt att ur Alexanders och hans omedelbara efterföljares mynt utlÀsa nÄgra uppenbara propagandistiska avsikter i modern mening.

Det föll aldrig Alexander in att sĂ€tta sin egen bild pĂ„ ett mynt, och de kungakandidater som följde omedelbart efter honom förvĂ€xlade gĂ€rna Alexander med Herakles nĂ€r de lĂ€t sina postuma alexandermynt cirkulera pĂ„ den hellenistiska marknaden. ÄndĂ„ tyder deras krampaktiga anstrĂ€ngningar att stödja sina egna dynastiska ansprĂ„k genom anspelningar pĂ„ den döde Alexander mer pĂ„ nervös osĂ€kerhet Ă€n sjĂ€lvklar kunglig kompetens hos Ptolemaios, Antigonos den enögde, Demetrios, Seleukos, Lysimachos, Kassandros.

I 100 Är och mer har antikens konstkonnÀssörer Àgnat sig Ät att med sÀkerhet söka faststÀlla vilka kungar som möter oss i bevarade hellenistiska portrÀtt. DÄ har deras frÀmsta och sjÀlvklara hjÀlpmedel varit att jÀmföra statyprofilerna med kungaportrÀtt pÄ mynt. Men ett skulpterat portrÀtt lÄter sig inte utan vidare jÀmstÀllas med en prÀglad profil pÄ ett mynt. Det Àr tvÄ vitt skilda uttrycksmedel: dÀrför Àr mynt i de flesta fall oanvÀndbara för kronologisk bestÀmning av hÀrskarportrÀtt i sten och brons.
Arkeologen vid Oxford University Bert Smith har rĂ€knat ut att under tiden cirka 330–300 f.Kr. regerade 82 kungar i sammanlagt omkring 1 460 Ă„r i den hellenistiska vĂ€rlden (Grekland, Mindre Asien, Syrien och Egypten). Av dessa kungar Ă€r cirka 60 avportrĂ€tterade pĂ„ mynt. Men vi har bara cirka 120 skulpterade kungaportrĂ€tt frĂ„n hela perioden: det vill sĂ€ga ca 1,5 portrĂ€tt per kung (eller 0,08 portrĂ€tt för varje regeringsĂ„r). En sĂ„dan förödande statistik talar förstĂ„s Ă€nnu mindre till förmĂ„n för personbestĂ€mning av portrĂ€ttstatyer med hjĂ€lp av pengar.

Jag har av bland annat dessa skĂ€l valt att alldeles utelĂ€mna mynt som jĂ€mförelsematerial för skulpterade portrĂ€tt. DessvĂ€rre kommer vi senare att erfara att ocksĂ„ den beprövade metod som kallas ‘formell stilanalys’ mer ofta Ă€n sĂ€llan leder till fatala taveltrĂ€ffar i detta bekymmersamma Ă€rende.
En sÄdan granskning bygger i allt vÀsentligt pÄ det naiva cirkelresonemang som utgÄr frÄn 400-talets kalssiska skulpturideal och menar att all senare antik skulpturkonst har utvecklats enligt samma enkelspÄriga mönster. Det kan se sÄ ut för den fantasilöse.
Men konst – all konst – vĂ€rd namnet Ă€r förvisso nĂ„got annat och mycket mer Ă€n blott kontrapost och raka streck dragna med linjal. Till antikvetarens förtret?

[To be continued bay blog Alex 3]