this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Alex 15: PortrÀtt och politik

[Sequel to blog Alex 14: Carlsberg Alexander och Mord i Samarkand]

Jag Àr inte övertygad om att Alexander hade nÄgra mÀrkvÀrdiga politiska ambitioner: han upptrÀder outtröttligt som erövrare och aldrig som ansvarskÀnnande statsman. Vad hade han i Indien att göra? Kanske visste han det inte ens sjÀlv.
Alexander blev det första offret för den myt han sjĂ€lv hade skapat: den karismatiske krigaren och vĂ„ghalsige vĂ€rldserövraren. Han mĂ„ste fortsĂ€tta, till Indien och Ă€nnu lĂ€ngre bort om sĂ„ vore. Om inte hans soldater hade vĂ€grat att följa honom över Hyfasis…
Alexanders sista Är tycks ha varit en enda tragisk hÀrva av olösta politiska och sociala konflikter samt accelererande personliga problem. DÀrför kommer hans död i Babylon den 10 juni 323 knappast som nÄgon överraskning.

Det Alexander skapade var ett nytt sĂ€tt att regera – och en ny innebörd av begreppet kunglig magnificens. Vi möter den frĂ€mst i Lysippos portrĂ€tt av Alexander sĂ„ som de beskrivs av antikens författare. Anar vi inte ocksĂ„ Aristoteles stillsamt arrangerande hand bakom Alexanders uppfattning av sig sjĂ€lv:

I övrigt lÀmnade Alexander mycket lite efter sig.

Bakom Alexanders alla erövringar lĂ„g inte blott brutal militĂ€r överlĂ€gsenhet – utan ett nytt sĂ€tt att göra bruk av maktens möjligheter. Det var ocksĂ„ denna nya maktutövning som mer Ă€n de krigiska framgĂ„ngarna gav upphov till det vi kallar det hellenistiska samhĂ€llet.
År 323 hĂ€rskade Alexander över ett rike vars omfattning ingen tidigare hade kunnat förestĂ€lla sig. Men makten fjĂ€ttrar den som utövar den, och Alexander blir dess fĂ„nge: den kungamakt han överlĂ€mnar till sina rivaliserande generaler att slita sönder som galna hökar i ett monotont virrvarr av mord,svek och ett allas krig mot alla Ă€r absolut.

Alexanders rykte som vÀrldserövrare var legendariskt redan medan han levde. Omedelbart efter sin för tidiga död fick han dessutom en övernaturlig status som romantisk hjÀlte och symbol: vad allt i vÀrlden hade han inte kunnat utrÀtta om han fÄtt leva!
Medan hans efterföljare var ivrigt sysselsatta med att slÄ ihjÀl varandra sökte de ocksÄ desperat att legitimera sina dynastiska ansprÄk: det var denna allomfattande och hittills aldrig upplevda hÀrskarmakt som fick sitt konkreta uttryck i alexanderportrÀttet.

Lysippos portrÀtt av Alexander Àr samtidigt utgÄngspunkten för all senare hÀrskarframstÀllning i vÀsterlÀndsk konst, frÄn antikens fortsÀttning och in i vÄr tid. Och det Àr Lysippos portrÀtt som framför andra bildade skola i denna sÀrskilda konstart. Desto mer beklagligt bara att vi i dag inte kÀnner ett enda av dessa portrÀtt i original.

AlexanderportrĂ€ttet sĂ„ som det har överlĂ€mnats till oss Ă€r tidlöst. Det rymmer mĂ„ngfalder – och talar till oss genom historien, fast pĂ„ olika sĂ€tt vid olika tillfĂ€llen. DĂ€rför Ă€r det tĂ€mligen likgiltigt om antikens mĂ€nniskor trodde eller inte trodde pĂ„ att bilden av Alexander faktiskt motsvarade verkligheten. Det rĂ€cker med att de ville att den skulle göra det.
Det viktiga var inte vem Alexander var eller hur han sĂ„g ut – utan vad mĂ€nniskor trodde om honom: hur de ansĂ„g att Alexander hade varit.

Tillsammans med Long John Silver och Huckleberry Finn Ă€r Alexander min romantiske hjĂ€lte. Huck ska alltid segla sin flotte nerför Mississippi. Och Silver klarar sig alla gĂ„nger – utom den sista. De har aldrig funnits, och dĂ€rför kan de aldrig dö.
Alexander Ă€r förvisso en historisk person – men det liv han lever Ă€r inte hans allena. Det tillhör Homeros storslaget ekande ödesdramatik, dĂ€r mĂ€nniskan kĂ€mpar förgĂ€ves mot gudarnas blnda domslut.

Alexander anlÀnde punktligt nÀr hans tid var inne. Inte för tidigt, och knappast för sent. Om han inte hade funnits hade man varit tvungen att uppfinna honom: den evigt unge hjÀlten som har kommit för att göra om vÀrlden.
Alexander var trogen sina ideal hela vÀgen till Babylon.DÀrför kommer han alltid att leva i mÀnniskors medvetande. I den meningen Àr bilden av Alexander nÀstan för bra.

Till slut har Alexander erövrat allt som gĂ„r att erövra. Det finns ingenting kvar att trĂ€nga fram till som Ă€r vĂ€rt besvĂ€ret. Inte ens Arabien kommer han att fĂ„ se. DĂ€rför Ă€r Alexander inte intresserad av en framtid utan… Alexander.

Alexander sover allt oroligare. Han tömmer allt oftare stÀndigt större skÄlar med vin. I den flimrande dallrande hetta som svÀvar gul som svavel över ett landskap dÀr myggorna i trÀskmarkerna förmörkar solen blir Alexander liggande i feber pÄ en gyllene bÄr. Vad hjÀlper det honom nu att vara vÀrldens mÀktigaste och rikaste man, dyrkad som gud mer Àn nÄgon mÀnsklig varelse?

Erövraren frÄn Makedonien, storkonungen Alexander. Han yrar och dricker och dricker och yrar i Nebukadnessars palats. Han Àr berusad och har feber. Arabien? Och resten av vÀrlden som ÄterstÄr för honom att erövra? Alexander vet det inte, men han ska aldrig komma nÄgonstans igen.

Odödlig? FörestÀllningen om Alexanders odödlighet har varit honom till ovÀrderlig nytta i hans till trÀngsel uppfyllda liv. MÄnga har trott pÄ den och kanske till och med han sjÀlv, halvt om halvt. Men innerst inne har han nog hela tiden vetat att det inte finns nÄgon odödlighet.
Gudarna? Nej, slutligen Àr inte ens gudarna odödliga, de bleknar omsider lÄngsamt bort i mÀnniskornas medvetande och ersÀtts av andra.
Och hjÀltarna: de dör ju ofta unga, lika unga eller yngre Àn han sjÀlv. Deras odödlighet existerar blott i mÀnniskors korta och opÄlitliga minne, i legenderna och myterna och dikterna. Det Àr allt. MÄhÀnda Àr det mycket nog.

Alexander Àr 32 Är. Och nu Àr det redan nÀsta Är. I Babylon.

EPILOG

Alexanders stjÀrna lös inte lÀnge, men den strÄlade med desto starkare sken sÄ lÀnge det varade. Utan att veta nÄgot om saken avslutade han en historisk epok och inledde en annan. I dag kan vi bara bedöma hans hastiga medverkan i historiens dockteaterdrama utifrÄn vÄra egna drömmar och vÄr egen tids erfarenheter.

OcksĂ„ vĂ€rldserövrare förgĂ„r, men den bild de lĂ€mnar efter sig kan leva desto lĂ€ngre. Åtskilliga av antikens portrĂ€tt mĂ„ ha skapats för att framhĂ€va den avbildades personlighet och (förmodade) inre kvaliteter, men senare generationers tillĂ€mpning av dem för nya behov och andra uttrycksmedel kan göra det svĂ„rt att urskilja det ursprungliga verket.

Hur mycket av ett illa medfaret portrÀtt som behövs för att fastsÀlla en sÀker identifikation beror pÄ omstÀndigheterna. För Hamlet rÀckte det med Yorricks skalle:

Och i Britt G Hallqvists svenska översÀttning till Ingmar Bergmans Hamlet pÄ Dramaten 1986 med Peter Stormare som Hamlet och Pernilla August som Ofelia. Laertes spelades av Pierre Wilkner.
I uppsÀttningen pÄ Dramaten hade IB strukit det hÀr avsnittet av dödskalledialogen. Jag tror att det var av omtanke om skÄdespelarna. Det Àr jobbigt att spela Shakespeare: i hans pjÀser fÄr bara kungen sitta!

[To be continued by blog Alex 16: Jimmy Dean – one more time]