this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Alex 14: Carlsberg Alexander och Mord i Samarkand

[Sequel to blog Alex 13: Schwarzenberg Alexander och Ett lejon i Pireus]

En alexanderkopia i marmor och naturlig storlek i Ny Carlsberg Glyptotek i Köpenhamn antas komma frĂ„n Alexandria i Egypten. Originalet dateras till cirka 330–300 f.Kr.
PortrĂ€ttet fortsĂ€tter Lysippos tradition frĂ„n Azara Alexander med dess lĂ„gt placerade regelbundna och halvöppna mun samt vĂ„gformade lĂ€ppar. Anletsdragen pĂ„minner starkt om en stiliserad mask med den beslöjade blicken riktad uppĂ„t under djupt skuggade ögonbryn. PortrĂ€ttets karismatiska utstrĂ„lning Ă€r stöpt i en ny konventions stelnade form: det Ă€r en Alexander dĂ€r ‘makten över’ slutligen har triumferat över ‘makten att’. Hegemonia har segret över dynamis.

I Köpenhamn möter vi en annan Alexander Àn tidigare. Bilden av den besjÀlade Alexander genomgÄr med tiden betydande förÀndringar: den mot himlen uppÄtvÀnda blicken, som vi tidigast mötte hos Lysippos Alexander, blir mer och mer pÄtaglig, och den gudasÀnda nÀrvaron stegras till nÄgot som kan liknas vid extas.
Dessa förÀndringar motsvarar hur samtidens syn pÄ Alexander ocksÄ förÀndrades: frÄn beundran för hans oövertrÀffade heroiska bedrifter pÄ slagfÀltet till en ökad insikt om Alexander som gudarnas budbÀrare och jÀmlike. Plutarchos Alexander Àr sÀnd av Gud för att rÀdda mÀnskligheten.
Bilden av Alexander övergÄr nÀstan omÀrkligt frÄn den vÀrldserövrande hjÀlten i virvelvindens skepnad till att visa gudarnas oövervinnliga redskap: han som ingick i en gigantisk och outgrundlig plan för mÀnskligheten och hela universum.

Den sorgliga episoden med mordet pĂ„ kavalleribefĂ€lhavaren och Ă€rorike veteranen Kleitos, som stred redan med Filip, under Ă€nnu en berusad bankett i Samarkand Ă„r 328 framstĂ€lls av Plutarchos som nĂ„gonting ödesbestĂ€mt, dĂ€r bĂ„de mördaren och offret Ă€r snĂ€rjda i ett slags ofrĂ„nkomlig gudomlig avsikt. Det Ă€r ett av den stora tragedins vanligaste teman att det saknar betydelse hur vanliga döda snor och slingrar sig i livet – det som ska ske intrĂ€ffar i alla fall och utan att de medverkande kan göra det minsta Ă„t saken.

Dock vÀnder Alexander en hotande katastrof till sin fördel: det brukar han göra. Han stÀnger sig inne i sitt tÀlt i tre dagar (det brukar han Àven) och hotar till och med att svÀlta sig till döds i hycklad förtvivlan över vad han stÀllt till.
Naturligtvis rĂ€knar han rĂ€tt: det Ă€r det sista Alexanders trogna makedonier kan stĂ„ ut med. Vem ska i sĂ„ fall leda dem frĂ„n Samarkand mot nya stora segrar – och en dag om Zeus vill och sandalerna hĂ„ller rent av hela vĂ€gen hem igen?
NÀr Alexanders servile spÄman Anaxarchos omsider lyckas övertala honom att skylla den egentliga skulden pÄ gudarna lever Alexander genast upp. Dionysos hade drivit honom till ett mord under rusets inflytande. Han var sÄledes inte sjÀlv ansvarig för det! Kungen kunde inte göra fel. Han stÄr över lagen. Snillrikt.

Men, sÀger Q Curtius Rufus, friheten dog samtidigt med Kleitos: A king had usurped the detestable function of an executioner. Och nÄgra rader lÀngre ner i Ättonde boken av sin History of Alexander the Great of Macedon:

I Henry V lÄter Shakespeare lÄngt senare Llewellyn jÀmföra Henrys fördömande av Falstaff med Alexanders mord pÄ Kleitos:

Efter mordet i Samarkand tycks Alexander alltmer förlora förstÄndet. Han inför ett komplett persiskt hovceremoniel med proskynesis och den för tappra makedonska veteraner motbjudande persiska kostymen av siden med guldbrokader och pÀlsverk frÄn snöleopard och hermelin. Alexander vÀnder för alltid hemlandet ryggen och riktar sina erövrarblickar mot Asiens avlÀgsna horisonter.
Kanske har han inget val? Kallisthenes vÀgrar att kasta sig pÄ ansiktet för Alexander och Àr frÄn den dagen en mÀrkt man. Den lÀrde filosofen och Aristoteles systerson blir dömd till döden och hÀngd. Eller han blir söndersliten i en bur med lejon. Eller han förs med som fÄnge under det fortsatta fÀlttÄget, tills han slutligen avlider.
DÀrefter Äker Alexanders aktier hos den intellektuella grekiska eliten raka vÀgen ner i kÀllaren utan köpare. Alexander har inte lÀngre nÄgot Makedonien att komma tillbaka till.

Under de sista mÄnaderna i Babylon vacklar Alexander omkring i nÀra nog konstant berusning. Efter Hefaistions död i Ekbatana tröstade han sig med att slÄ ihjÀl hela Luristans befolkning. Och nÀr en tanklös soldat dyker för att hÀmta upp Alexanders kungakrona som denne tappat i Eufrat och för att ha hÀnderna fria att simma med sÀtter kronan pÄ sitt eget huvud blir han genast avrÀttad. Samma bestraffning vÀntar en annan som varit oförsiktig nog att prova pÄ hur det Àr at sitta pÄ Alexanders tron.

Det Àr ocksÄ nu Alexander alltmer vecklar in sig i de mest fantastiska framtidsprojekt. De Àr av inget mindre Àn kosmiska dimensioner och pÄminner ibland om rent deliriska fantasier. Till hans mest himlastormande visioner saknar Alexander och hans samtid sÄvÀl pengar som tekniska och materiella resurser. För att genomföra dem alla skulle en mÀnniskas hela livstid inte heller rÀcka pÄ lÄngt nÀr.
Hela Alexanders oberÀkneliga upptrÀdande med plötslig brutalitet följt av simulerade samvetsförebrÄelser sÀgs vara typiskt för en galopperande alkoholism. Hans mardrömmar med förfÀrliga kÀmpande vidunder av allehanda fÀrg och form tolkades av fjÀskande teckentydare som förebud om Alexanders Àn mer strÄlande framtid, men vi vet att den medicinska diagnosen i dag skulle bli en annan och mindre smickrande för en Alexander med sömnproblem. Att termen alkoholism ingenstans förekommer hos de antika författarna betyder inte att problemet inte existerade i forntiden.

Nu fÄr Alexander lÀra att absolut makt inte Àr till skÀnks: den innebÀr stÀndigt misstÀnksamma ögonkast över axeln. Och nu hjÀlper inte lÀngre Homeros Iliaden under huvudkudden mot envÄldshÀrskarens eviga sömnlöshet. Eller med Sir Francis Bacons iakttagelse i Essayes or Counsels, Civill and Morall frÄn 1625:

Samtidigt Àr Carlsberg Alexander mer romantiserat Àn föregÄende portrÀtt: vi stÄr inför en mÀnniska som anstrÀnger sig för att hÄlla sin oberÀkneliga vitalitet tillbaka. En klassisk hjÀlte som framhÀrdar pÄ vÀgen mot sitt tragiska levnadsödes obevekliga slut. Det Àr sublimt intill det outhÀrdliga: Carlsberg Alexander Àr ett av de vackraste portrÀtt jag kÀnner.

Carlsberg Alexander blickar majestÀtiskt mot skyn, och kanske Ànnu lÀngre. Ett sÄdant portrÀtt kan det mycket vÀl ha varit som enligt Plutarchos inte alldeles utan skÀl bar den versifierade inskriptionen:

Efter det förödmjukande fiaksot vid Hyfasis strand bestÀmmer sig Alexander för att pröva sin armés lojalitet: han genomför en lika omskriven som dumdristig marsch genom Gedrosien och Karmanien. TvÄ mÄnader senare stapplar spillrorna av hans utmÀrglade och hÄlögda armé svept i trasor ut ur det sydpersiska ökenhelvetet. Alexander kan inte ha skilt sig mycket frÄn de andra i denna bedrövelsens vinddrivna karavan.

Det Ă€r tydligt att misslyckandet i Indien och prövningarna pĂ„ högplatĂ„n har förĂ€ndrat Alexander. Kanske har han upptĂ€ckt hur brĂ€cklig ocksĂ„ den absoluta makten Ă€r? Han löser problemet pĂ„ det enda vis hans rĂ„barkade natur förstĂ„r. PĂ„ samma sĂ€tt som nĂ€r han den dĂ€r gĂ„ngen för oĂ€ndligt lĂ€nge sedan – hur lĂ€nge sedan? – stod inför en sĂ€rdeles knepig knut i den frygiska staden Gordion: han utövar Ă€nnu mer makt.
Som den tragedins teatergud som styr och stĂ€ller med mĂ€nniskors angelĂ€genheter tar Alexander itu med att ordna nationers och furstars affĂ€rer. Ända sedan sitt besök i Siwa – ja, för hur lĂ€nge sedan? – har han uppmuntrat förestĂ€llningen om att han Ă€r Zeus-Ammons son. Myten har tjĂ€nat sitt syfte: den har bidragit till att stĂ€rka i synnerhet grekernas lojalitet till honom; deras religion hade gott om utrymme för den sortens konstgrepp.
Börjar Alexander nu att tro pĂ„ sin egen gudomlighet? Är han verkligen en av dem? Och ska hans odödlighet bli lika stor som nĂ„gon mĂ€nniskas kan bli?
Ja, det tror han förvisso.

PÄ hösten 324 dör hans bÀste vÀn Hefaistion av stekt kyckling och alldeles för mÄnga bÀgare oblandat vin. Det Àr ett bedövande slag och Alexanders hittills svÄraste motgÄng, som fÄr Àven hans egen pokal att rinna över. Han lÄter klippa av sin lejonman och ger order om att svansarna pÄ alla hÀstar ocksÄ ska kapas: sÄ skulle Achillevs ha gjort efter Patrokolos död.
Men det gjorde kung Archelaos ocksÄ nÀr hans hovpoet Euripides dog i Pella Är 406.
Ja, sÄ drabbas dÄ Alexander av samma olycka som sin store föregÄngare Achillevs. Nu mÄste han famla i övergivenhetens mörker och ensam möta sitt öde liksom han.

Alexander sista Ă„r prĂ€glas av en galopperande desperat förvirring. Han vinner Ă€nnu nĂ„gra hĂ€rliga segrar, och han har fortfarande högtflygande planer. Vi hör fantastiska rykten om att han ska anfalla Rom och trĂ€nga fram till atlantkusten. Men… frĂ„n vĂ€ster?
NÄ, först ska han erövra det gÄtfulla och nÀstan okÀnda glödande Arabien med kuster av diamantströdd sand och bygga större Àn nÄgon annan och flytta hela folkslag kors och tvÀrs över sitt ofantliga rike. Kanske ska han segla över Kaspiska havet och den vÀgen fÀrdas runt hela jordens landmassa.
VÀrlden vÀxer alltmer i Alexanders fantasi, och han slutar aldrig att drömma om stÀndigt nya framgÄngar. Men vad Àr det för en blekblÄ hallucination? Vad tÀnker han i sin ensamhet om alltihop?

FörstÄr Alexander egentligen sig sjÀlv? KanhÀnda mÄste hjÀlten i viss mÄn förbli ett mysterium ocksÄ i sin egen förestÀllningsvÀrld?

Alexander besöker sin store föregÄngare Kyros grav i Pasargade och finner att den plundats och skÀndats. I vredesmod lÄter han döda de försumliga vÀktarna och förseglar graven, sÄ att ingen mer ska vÄga förgripa sig pÄ det vördade monumentet.
Och sÄ filosofen Kalanos död och begravning med gymnosofistens sista ord innan han bestiger sitt eget likbÄl:

Vi möts nÀsta Är igen. I Babylon!

[To be continued by blog Alex 15: PortrÀtt och politik]