this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Alex 13: Schwarzenberg Alexander och Ett lejon i Pireus

[Sequel to blog Alex 12: Pergamon Alexander]

I Cilicien pÄ sin vÀg mot Issos badade den svettige och dammige Alexander i en flod med iskallt vatten frÄn bergen. Han insjuknade strax efterÄt: den Oövervinnlige tycktes rent av hotad av det försmÀdliga ödet att dö pÄ sin fÀltsÀng innan kampanjen knappt hunnit börja.
Hans betrodde lÀkare, Filip frÄn Akarnanien, tillredde en stark dekokt som skulle övervinna febern. Innan Alexander tömde bÀgaren rÀckte han lÀkaren ett brev dÀr han varnades för att drycken skulle vara förgiftad. Filip lÀste brevet utan att röja en min och med blicken fÀst pÄ lÀkaren tömde Alexander bÀgaren utan att tveka.
Det Ă€r en scen med tragedins hela rekvisita. I en enda storslagen gest avslöjar Alexander sina innersta kvaliteter: sin tillit och sitt mod – samt den romantiske hjĂ€ltens fallenhet för det grandiosa ocksĂ„ i det till synes beskedliga.

Schwarzenberg Alexander rymmer uppenbara julio-claudiska komponenter men dateras vanligen (i original) till slutet av 330-talet f.Kr. Huvudet kan inte utan vidare identifieras som Alexander, men likheten med den rasande ryttaren frÄn pompejimosaiken torde ÀndÄ undanröja de flesta betÀnkligheter.

Vi saknar kunskap om hur huvudets förlorade kropp har sett ut: Ă„tskilliga Ă€r de som gĂ€rna förestĂ€ller sig en naken Alexander med spjut. Alexanders ansprĂ„k pĂ„ asiatiskt herravĂ€lde grundade sig pĂ„ idĂ©n om ‘spear-won land’: dorikteos chora.
Innan han stiger i land vid Troja kastar Alexander ocksÄ ett spjut före sig frÄn sitt fartyg. Enligt samma besittningsteori var erövrat territorium hÀrskarns personliga egendom som han fÄtt i gÄva av gudarna.
PÄ Alexandermosaiken frÄn Pompeji Àr det med ett spjut Alexander kastar sig över Dareios. Med drag lÄnade frÄn klassiska hjÀlteideal som Ricaebronserna, Pelops och Oinomaos pÄ Zeustemplet i Olympia och Polykleitos SpjutbÀraren utstrÄlade sÄdana alexanderbilder inte bara psykiskt och fysiskt mod. De förkunnade att Alexander var oövervinnlig: aniketos.
Nu var nakenheten inte lÀngre i första hand atletisk: den hade blivit en symbol för erövrarkungens sjÀlvklara auktoritet. Alexander sjÀlv tycks för övrigt inte ha haft mycket till övers för kraftsportsatleter, efter vad det verkar.
Med sin imitation av Polykleitos ‘rörelse i vila’ och med spjutspetsen stadigt planterad i marken glider i sĂ„dana portrĂ€tt ‘makten att’ (dynamis) omĂ€rkligt ihop med ‘makten över’ (hegemonia). Den utmanande huvudvridningen varskor tillika hotfullt om hĂ€rskarens okuvliga Ă„stundan efter stĂ€dse nya erövringar.

En sĂ„dan staty (av Lysippos?) hör till antikens mest berömda – bara det att ingen nĂ„gonsin tycks ha sett den. Plutarchos nĂ€mner den bara tvĂ„ gĂ„nger och dĂ„ mest i förbigĂ„ende. Det finns dĂ€rför all anledning att vara försiktig i denna rent hypotetiska frĂ„ga. Inte ens vĂ„r annars sĂ„ pĂ„litligt tillmötesgĂ„ende informatör ger oss denna gĂ„ng nĂ„gon vĂ€gledning.
Möjligen Àr det rent av bortkastad forskarflit att förtröstansfullt fortsÀtta blÀddra i kÀllorna efter en Alexander Doryforos som kanske aldrig har funnits? En konstarkeologins bedrÀgliga khímaira? Eller Ànnu vÀrre: antikvetenskapens mÄnghövdade hydra?

Och ÀndÄ: visst har vÀl ocksÄ Alexander nÄgonstans och nÄgon gÄng upptrÀtt som naken staty med erövrarens mordiska kastvapen, alldeles i stil med hans egen favoritstrof ur Homeros Iliaden. Det var sÄ Alexander uppfattade sig sjÀlv:

Med osviklig blick för den försĂ„tliga manipuleringens möjligheter förvandlar bildhuggaren hĂ€r den grekiska stadsstatens mest centrala konstnĂ€rliga uttrycksmedel – den nakne unge och heroiske segraren frĂ„n idrottsbanan – till en karismatisk ung storkonung över Asien.
Genom att samtidigt anknyta till Achillevs dÀr han lutar sig med sitt mÀktiga spjut blir budskapet Àn tydligare utan att med nödvÀndighet associera den segerrike krigarkungen med nÄgon sÀrskild hÀndelse eller ens direkt peka ut honom som Achillevs jÀmlike. Det Àr raffinerat nÀrapÄ till övermÄtt.

HĂ€ri ligger kanhĂ€nda ocksĂ„ ideologins största styrka: förmĂ„gan att förneka och bekrĂ€fta (och kamouflera) pĂ„ samma gĂ„ng – ungefĂ€r som nĂ€r det egendomliga kristna budskapet om trons seger över döden fĂ„r sin definitiva bekrĂ€ftelse genom paradoxen om dödens slutgiltighet.

Samtidigt föregriper och dementerar schwarzenbergportrÀttet beskyllningen att Alexander som makedonier inte var fullvÀrdig grek och att han som erövrande envÄldshÀrskare inte hade rÀtt till den tron han stulit genom att galoppera över lik frÄn Gaza till Ganges. Bilden av Alexander rymmer Ànnu nÄgot av stadsstatens kollektiva ideal.

JÀmfört med Akropolis och Dresden Alexander Àr schwarzenberghuvudet mer uttalat likt ett lejon: dess Àgare har rent av spÄrat dess ursprung till ett portrÀtt frÄn mausoleet i Halikarnassos frÄn cirka Är 360 och framhöll tidigt huvudets fullt utvecklade anastolé, dÀr hÄret höjer sig yvigt över den höga pannan och delar sig i mitten samt den pÄfallande portrÀttlikheten med tidens lejonskulpturer.

Vi lĂ€gger i sĂ„vĂ€l Alexanders ansikte som i pireuslejonets huvud sĂ€rskilt mĂ€rke till den tragiska teaterns mest utmĂ€rkande kĂ€nnetecken. Det Ă€r pĂ„ samma gĂ„ng mĂ€rkvĂ€rdigt att se hur schwarzenberghuvudet med sitt kĂ€nsliga utförande, sin sköra skelettstruktur och nĂ€rapĂ„ sjĂ€lfulla uppsyn ger ett ovĂ€ntat feminiserat intryck. Det Ă€r som hade den romerske kopisten velat ‘rĂ€dda’ Ă„t eftervĂ€rlden denna sida av Alexanders personlighet som Lysippos sĂ„ noggrant undvikit i sin idealiserade framstĂ€llning.
Hade denna kvinnlighet nÄgot med Alexanders omtalade dragningskraft pÄ unga pojkar att göra? Och hans vankelmodiga instÀllning till kvinnor?

Precis som Getty Alexander, men pĂ„ ett annorlunda vis, fĂ„r alexanderhuvudet i MĂŒnchens Glyptotek oss att nĂ„got fundera över de portrĂ€tt Alexander antas ha censurerat för att de inte gjorde hans lejonlika uppenbarelse full rĂ€ttvisa. Plutarchos Life of Alexander igen:

VĂ„ra tankar gĂ„r till 32 rue de la SantĂ© i Paris 1896. NĂ€r Edvard Munch ska mĂ„la av honom lĂ€gger Strindberg en skarpladdad revolver pĂ„ bordet bredvid sig – för att konstnĂ€ren inte ska fĂ„ för sig att avbilda honom med nĂ„gra kvinnliga drag.
Det finns absint i en karaff bredvid och Strindberg luktar av svavelammonium. Han kommer direkt frÄn sitt eget framkallade Inferno pÄ HÎtel Orfila, dÀr han Àr sysselsatt med att framstÀlla guld. En inte alldeles rumsren katt betraktar en sparv genom det stÀngda fönstret.
PortrÀttet korrigeras enligt modellens önskemÄl. Munch och Strindberg ska aldrig ses igen.

Alexander var född i Lejonets tecken, det sÀger sig nÀrapÄ sjÀlvt. Och i sin egen förestÀllningsvÀrld var Alexander ett lejon: modets och manlighetens mest fullÀndade symbol och ideal. Honom kunde inget hÀnda och inget svek nÄ fram till.
Av alla hjÀltar ur det förgÄngna kÀnde sig Alexander förstÄs allra mest som den snabbfotade Achillevs. Det var ocksÄ en roll som han gestaltade fullÀndat utan att göra nÄgon egentlig Ätskillnad mellan sig sjÀlv och sin gudomlige föregÄngare. I Alexanders mytiska inlevelse blandades olika tider med varandra och Äteruppstod hjÀltar i ny gestalt samt upprepade sig hÀndelser enigt ett ödesbestÀmt mönster.
Men realpolitikern Alexanders mytologiska inlevelse gick ÀndÄ inte lÀngre Àn att han inför sitt första möte med den persiska krigsmakten vid Granikos befallde sin teckentydare att med mÄlarfÀrg skriva en lyckosam devis i spegelskrift i sin handflata före det sedvanliga offret till gudarna, varför denne alltsÄ kunde visa upp ett rÀttvÀnt och övernaturligt budskap frÄn offerdjurets lever.

[To be continued by blog Alex 14: Carlsberg Alexander och Mord i Samarkand]