this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Alex 12: Pergamon Alexander

[Sequel to blog Alex 11: En dans med döden eller Alexander i Pompeji]

NÀr Alexander Àntligen hinner i fatt Dareios i provinsen Parthien bortom det bergspass som kallades Kaspiska porten Àr det bara för att finna att denne redan skÀndligen mördats av en obetydlig satrap frÄn det avlÀgsna Baktrien.
Exit Dareios.

Om Alexander nÄgonsin tÀnkt pÄ att avsluta kriget dÀr och lÄta Parthien utgöra grÀnsen för sitt rike mot det okÀnda Orienten vet vi inte. Nu var det i alla hÀndelser för sent.
Före detta satrapen Bessos kallade sig nu Ataxerxes IV med enligt tidens uppfattning inte alldeles orĂ€ttmĂ€tiga ansprĂ„k pĂ„ att vara arvtagare till den mördade Dareios. Alexander hade fĂ„tt en ny rival, och han fortsatte marschen mot öster. Men… Ă€nda till Indien?

Bessos Àr snart infÄngad och oskadligjord, förstÄs. Och bortom Hindu Kush och Sogdiana breder Indus ut sig mot Ganges. DÀr finns jÀttemyror som grÀver fram guld som de samlar pÄ hög; och ett dvÀrgfolk som inte Àr större Àn femÄringar; och mÀnniskor med bara en enda jÀttestor fot och som blir 200 Är gamla; och vita enhörningar med lÄnga, mjuka smultronfÀrgade horn. Det Àr ingenting mÀrkvÀrdigt med det. Indien!

NÀr Alexander stÄr inför sin desperata lÀngtans mÄl och just ska lÀgga ocksÄ Indien och resten av vÀrlden Ànda till den yttersta oceanen under sig Àr det inte pÄ Àrans slagfÀlt Alexander möter sitt livs nederlag: det Àr nÀr hans egna segerrika makedonier som tillsammans med honom övervunnit öknar, trÀsk och snöklÀdda bergsbranter hejdar sig vid stranden av den stinkande gulbruna Hyfasis. Hit, men inte ett steg lÀngre.
Exit Alexander?

FrÄn Pergamon kommer ett lika bekant som magnifikt kolossalhuvud. Det Àr frÄn mitten av det andra Ärhundradet f.Kr. och finns i dag att beundra i Arkeologoska museet i Istanbul.

Identifieringen av portrÀttet har slentrianmÀssigt skett med hjÀlp av huvudets anastolé. Likheten med schwarzenberghuvudet (se Alex 13: Schwarzenberg Alexander och Ett lejon i Pireus) har ocksÄ uppmÀrksammats.
Men: förestĂ€ller ‘Pergamon Alexander’ verkligen den store makedoniern? Är det ens ett portrĂ€tt i egentlig mening? Ett ingĂ„ende studium av skulpturens bakhuvud visar ett obearbetat parti, vilket nĂ„gra menar Ă€r ett bevis för att huvudet har suttit pĂ„ en relief.
Frisen i frÄga Àr förstÄs Pergamonaltarets gigantomaki: det antyder ju redan huvudets stil och storlek. NÄgon förordar en plats pÄ altarets östra fris: den dÀr Athena drar Alkyonevs i hÄret.

Det dÀr med hÄret, ja. Noga sett Àr alla frisens mÀnniskoansikten inramade av tjockt burrigt hÄr som stegrar sig över pannan. Precis som senare Aiskylos hittade pÄ att skriva tragisk teater. Och nÀstan alla vrider pÄ huvudet med halvöppen mun.
SĂ„dana hĂ€r spörsmĂ„l ska sjĂ€lvklart inte avgöras med ledning av endast fotografier. Men det kan inte hjĂ€lpas: det Ă€r trĂ„ngt pĂ„ östfrisen, och jag har svĂ„rt att finna nĂ„gon plats för ‘Pergamon Alexander’ bland alla övriga jĂ€ttar och gudomligheter. DĂ€r borde ocksĂ„ Hefaistos, Hera och Herakles rymmas. Om inte den senare har avbildats som… Alexander?

Under alla omstĂ€ndigheter berĂ€ttar huvudet i Istanbul sĂ€kert mer om ‘barock’kulturen i Pergamon Ă€n om Alexander vid vilken som helst tidpunkt i hans liv.

Vid Hyfasis, den sista av de fem stora floder som förenar sig med Indus, har armén fÄtt mer Àn nog av detta fÀlttÄg utan mÄl och mening: den vÀgrar att följa Alexander pÄ hans fortsatta Àventyr i Indien och vidare mot Asiens innersta mysterier och kanske Ànda till randen av den östra oceanen dÀr vÀrlden tog slut.
DĂ„ hade Alexander verkligen kunnat kalla sig vĂ€rldens herre. Men han nĂ„r inte lĂ€ngre Ă€n de persiska hĂ€rskarna hade gjort före honom, och – lika illa, eller vĂ€rre? – inte lĂ€ngre Ă€n hans grekiska föregĂ„ngare Herakles och Dionysos. Det Ă€r den bittraste kalk Alexander nĂ„gonsin tvingats tömma. Han Ă€r inte den oövervinnlige gudahjĂ€lten och oemotstĂ„ndligt framtrĂ€ngande erövraren som ödelĂ€gger allt i sin vĂ€g mot sitt ensamma och egennyttiga mĂ„l: odödlig Ă€ra och pesonlig tillfredsstĂ€llelse. Vad hade nu alla hans anstrĂ€ngningar tjĂ€nat till? Var detta allt?

I Punjab lider Alexander dessutom en svÄr personlig förlust. Bukefalos dör: den Àlskade hingsten som följt honom sedan ungdomsÄren i det avlÀgsna Makedonien och deltagit i det lÄnga fÀlttÄgets alla drabbningar. Det pÄstods att Bukefalos avlidit av blessyrerna han fÄtt i det stora slaget mot Poros Är 326. Men det Àr kanske bara ett sÀtt att hedra honom, att lÄta hÀsten stupa i strid som en hetairoi.
Alexander sörjer Bukefalos inte mindre utan snarare mer Àn en nÀra mÀnsklig vÀn. Han lÄter begrava honom i hela hÀrens nÀrvaro. Han offrar till gudarna för den döda hÀstens vÀlgÄng i Hades. Och han befaller att en stad ska byggas pÄ platsen, och staden ska kallas Bukefala.
Och sÄ dör Peritas. Det Àr Alexanders hund, som ocksÄ fÄr en stad uppkallad efter sig. Molnen hopar sig.

Efter makedoniernas myteri vid Hyfasis ÄterstÄr för Alexander bara den lÄnga marschen tillbaka mot sitt ödes obevekliga bestÀmmelse i Babylon. SÄ kan det gÄ.
Kanske Àr det sÄ det mÄste gÄ?

[To be continued by blog Alex 13: Schwarzenberg Alexander och Ett lejon i Pireus]