this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Alex 10: Stora planer – eller mest på måfå

[Sequel to blog Alex 9: J Paul Getty Alexander]

Alexander har nätt och jämt hunnit över Hellesponten förrän han med utomordentlig fingertoppskänsla för teatraliska effekter störtar hals över huvud till Troja och Achillevs grav – naken, med kroppen inoljad och glänsande, och med en guldkrona på huvudet.
Se där ett äkta grekiskt skådespel för folket med sin klart uttalade avsikt: Alexanders ärende är att överglänsa sin stamfar Achillevs i ryktbarhet.
Några mer genomtänkta och övergripande planer är svåra att upptäcka i hela hans krigiska företag som trots sina oerhörda konsekvenser för samtiden ändå solkas av hans godtyckliga strategiska infall och tämligen kortsiktiga framgångar. På så sätt blir Alexanders nakna språngmarsch mellan täta soldatled i Troja samma innehållslösa gest som när han först inbjöd grekerna att delta i hans fälttåg mot perserna.
Fast makedonierna talade en grekisk dialekt hade de aldrig räknats som hellener, och i de fåtaliga allgrekiska institutionerna, till exempel amfiktyonernas rådsförsamling i Delfi, hade de inte tidigare haft någon plats. De makedonska kungarna före Filip hade alltid varit noga med att hålla sig utanför den grekiska politiken.

Vi kan rent av säga att före Filip existerade det inte någon makedonsk stat med säkra gränser åt något håll. Av en löst sammanhållen godsägararistokrati med hästar som hobby skapade Filip samtidens mest slagkraftiga kavalleri. Och han moderniserade det makedonska infanteriet: det var den berömda makedonska falanxen med sina fem meter långa spjut, sarissan, som utgjorde själva det makedonska samhället. Makedonien under Filip och Alexander var mer en armé som hade en stat än en stat med en krigsmakt.

Men en armé måste betalas – och den måste ha något att göra. Soldatens yrke är att slåss, och krigsbyte kan vara en skaplig ersättning för usel lön. En sådan armé kan inte upplösas i intet: det duger inte att låta tusentals arbetslösa knektar vandra lösa och lediga omkring på landsbygden med svärd och spjut.
Jag tror att det är sådana faktorer som är upphovet till antikens imperialism. Det förstod spartanerna redan på 600-talet f.Kr. och det utnyttjade långt senare Sulla, Lucullus, Pompejus, Caesar och Augustus.
En framgångsrik krigsmakt är så att säga självgenererande: den blir sin alldeles egen raison d’être. På samma sätt uppstod tidens kungamakt inte av sig själv. Den föddes inte heller ur några grumliga föreställningar om kungars legitimitet. Det är också ett avgrundsdjup mellan de antika filosofernas konstruerade kungadömen och en krass krigisk verklighet.
Det var förmågan att leda arméer som gjorde Filip möjlig – och Alexander till kung av Asien. Kungamakt stod i direkt proportion till segrarna på slagfältet.

De makedonska kungadynastierna är typiska representanter för tidens opportunistiska och egoistiskt vinstsökande imperialism. I det avseendet skiljer sig Alexander inte från sina efterträdare: hans ambitioner vilar uteslutande på militär överlägsenhet och längtan efter personlig makt och ryktbarhet.
Det gjorde säkert Filips också när han först iscensatte det persiska fälttåget: både han och Alexander gick ut i kriget med den allt annat överskuggande ambitionen att bli Kung över Asien. Jag har svårt att spåra några andra och mer långsiktigt politiska avsikter i Alexanders märkvärdiga militärpromenad utan slut från Makedonien till Minagara vid Indus utlopp i ocenen och tillbaka igen – men inte längre än till Mesopotamien.

Det beryktade massbröllop Alexander arrangerar i Susa år 324 mellan nittioen av sina hetairoi och persiska prinsessor har av tidigare uttolkare förklarats som ett försök att ena makedonsk och persisk överklass – ja, till och med som en framsynt förening av hela mänskligheten. Ändå är de adliga kavalleristernas och 10 000 meniga fotsoldaters påtvingade äktenskap med persiskor som ingen frågar om lov förstås ingenting annat än ytterligare en demonstration av grekisk-makedonskt förakt gentemot besegrade barbarer.
Vi vet lika väl som Alexanders samtid att det hör till segrande soldaters självtagna rättigheter att sexuellt utnyttja kvinnorna i ockuperade områden: skillnaden mellan våldtäkt och skenäktenskap är i detta fall försumbar.

Nu var Alexander inte ens grek. Han var makedonier och betraktade sig själv alltid först och främst som makedonier. Men det var som grek Alexander helst ville bli sedd och avbildad. Och det är en helt annan sak.
Därför hade han rimligtvis inget som helst romantiskt intresse av att hämnas persernas ödeläggelse av Athens Akropolis och andra grekiska tempel 150 år tidigare. Det var inte grekerna som skulle besegra Persien och erövra världen. Det var en uppgift för Alexander och hans tappra makedonier.
Men som hjälptrupper att offra i hans eget krig mot den persiske storkonungen Dareios dög greker lika gott som andra. Dessa svalde också tacksamt myten om Alexanders hellensk-makedonska erövringståg i öster som en senkommen hämnd för tidigare nederlag. De hade dessutom inget val: det var bara en kort tid sedan Alexander till tonerna av flöjtspel hade skövlat Thebe och huggit ner invånarna eller sålt dem som slavar.
Men vid Issos och Gaugamela slogs han mot lika många grekiska legosoldater i Dareios tjänst som han hade i sin egen armé.

Vad hade förresten Alexander själv för val? Det persiska fälttåget var redan i full gång när Filip mördades i Pella år 336. Alexander beskyllde perserkungen för att stå bakom mordet, och denne saknade förstås inte motiv. Samtiden fann det dock mer sannolikt att Alexander och hans mamma, den blodiga Olympias, hade sina fingrar med i spelet. Misstankarna mot Alexander har kraftfullt tillbakavisats av hjältedyrkande historieskrivare genom tiderna, men indicierna förefaller onekligen ganska besvärande.
Händelsen var närmast opassande välkommen för Alexander, som genom hela sin uppväxt på ett nästan hjärtknipande sätt oroade sig över att ingenting skulle bli kvar åt honom i världen att erövra efter Filips krigiska framfart.
Alexander kan ha haft andra skäl också. Filip gifte och skilde sig aningen för ofta för Alexanders smak, och det var inte självklart att denne skulle efterträda Filip som Makedoniens kung. Hans medtävlare om tronen avgick dock lägligt med döden en efter en utan att samtiden närmade brydde sig: det var så tronskiften i Makedonien och överallt annars normalt gick till.

Alexander ärvde ett krig med befälhavare och en armé som redan var på marsch. Han hade knappast kunnat avstyra det persiska fälttåget ens om han hade önskat. Och varför skulle han: den ära som annars hade tillfallit Filip skulle nu bli hans. Ännu kunde myter skapas och bragder utföras som aldrig skulle glömmas! Däri ligger odödligheten. Det visste Alexander bättre än någon annan.

Historiens mest omstörtande äventyr kunde börja.

[To be continued by blog Alex 11: En dans med döden och Alexander i Pompeji]