this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Alex 1: Intro

Jag tänker försöka mig på en exposé över Alexander den store och om maktens estetik och antik symbolik.
Hur såg Alexander ut och hur framtälls en hjälte bäst?

Om någon vill veta något om dessa ting? Och om ingen vill läsa, spelar det ingen roll: jag skriver i alla fall mest för mig själv.
Jag kan redan nu f√∂rvarna den k√§nslige l√§saren om att jag kommer att tycka tv√§rt emot n√§stan varje annan ‚Äėexpert‚Äô i √§mnet: jag tycker att det ger mer must och m√§rg √•t framst√§llningen.

Jag tror att det kommer att bli r√§tt m√•nga avsnitt och att de ocks√• kommer att handla om en hel del annat √§n den makedonske v√§rldser√∂vraren: fysionomik och grekisk tragedi och ett lejon i Pireus och vad √§r ett portr√§tt och Huckleberry Finn och min favoritsj√∂r√∂vare Long John Silver ‚Äď och James Dean. S√•dana saker.

Jag tror att jag börjar med Shakespeare.

Sedan han låtit sig förvillas av tanens av Cawdor skepnad, och ironiskt nog innan han åter ska bedras av Macbeths uppenbarelse, beklagar sig kung Duncan:

Men just den sortens konst som Duncan efterlyser fanns faktiskt och hade utvecklats under 2 000 år och mer när Shakespeare diktade barockdramer på jambisk ves.
Vi förstår att Duncan är illa informerad om porträttkonstens märkvärdiga möjligheter.

Alexander var 19 år gammal när han ärvde sitt makedonska kungarike efter Filip II år 336 f.Kr. Då hade han redan varit med om att straffa skyterna norr om Donau och besegra såväl Thebe som Athen i det ryktbara slaget vid Chaironeia, som för all framtid gjorde slut på småstadspolitiken i Grekland.
I Athen talade Demosthenes föraktfullt om om den dumme pojken, men innan man visste ordet av stod Alexander redan i Korinth och erkändes av den panhellenska förbundsförsamlingen som alla grekers fältherre.
Och efter ett förhastat upprorsförsök lades Thebe under fruktansvärda grymheter i grus och aska. Märkvärdigare än så var det alltså inte! Makdonerna var grekerna överlägsna: och nya större segrar skulle följa.
Alexander var en ny Achillevs ‚Äď men utan den √∂desdigra h√§len.

När han dog i Babylon den 10 juni år 323 sträckte sig Alexanders makedonska välde från Grekland till Afghanistan och från Svarta havet till Egypten.

Det var det m√§ktigaste rike v√§rlden dittills hade sk√•dat ‚Äď och bilden av den o√∂vervinnlige Alexander blev snart antikens mest k√§nda och imiterade portr√§tt.

Men vad var det han lämnade efter sig? Och hur pålitlig är den bild av Alexander som har överlevt till oss att försöka förstå?

Jag avser att utifrån bland annat historiska källor och några allmänt erkända alexanderporträtt någorlunda besvara dessa och andra frågor som har med tidens härskarideologi och dess konstnärliga gestaltning att skaffa. Jag kommer samtidigt att försvara poesins plats i antikvetenskapen på bekostnad av stelbent akademisk avhandlingsformalism.
Jag är medveten om metodens fallgropar, men väljer likväl att riskera försöket. I just detta fall är ett sådant syfte kanhända rent av mer berättigat än annars, då Alexander själv litade till förvissningen att hans egna bragder skulle utgöra en dikt som överglänste till och med Homeros Iliaden.

När det kommer till gudarna och hjältarna i Homeros mästerverk stavar jag ders namn som i Sture Linnérs och Ingvar Björkesons svenska utgåva från 1999.

[To be continued by blog Alex 2: Kameleont med karisma]