this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Var sak pÄ sin plats

Ottar kallas en kung av YnglingaĂ€tten, vars verkliga existens Ă€r omtvistad. Han ska ha stupat i Vendel, i Snorre Sturlusons Ynglingasaga identifierat som Vendsyssel pĂ„ norra Jylland: en tillkonstlad historia med det enda syftet att förklara tillnamnet ‘vendelkrĂ„ka’ – de segrande danerna sĂ€nde en krĂ„ka av trĂ€ till svearna och sa att mer var deras kung Ottar inte vĂ€rd.
Pontus HultĂ©n, som efter en synnerligen framgĂ„ngsrik internationell museikarriĂ€r Ă€gnade Ă„tskillig tid Ă„t att kartlĂ€gga vandalernas historia och hĂ€rkomst, erbjuder en annan förklaring i en skrift kallad Den sanna historien om Vandalerna: “NĂ€r vandalerna kom hem frĂ„n Afrika [till SmĂ„land, och kanske Uppland?] gjorde de strutsen till sin symbol […]. Men pĂ„fĂ„geln som de ocksĂ„ tyckte om för dess lustiga lĂ€te, fick ersĂ€ttas med krĂ„kan, och de tyckte sĂ„ mycket om krĂ„kan att deras kung Ottar fick tillnamnet VendelkrĂ„ka”.

Men vad hade de frĂ„n Tunisien hemvĂ€ndande smĂ„lĂ€nningarna i upplĂ€ndska Vendel att göra? Om detta uttalar sig HultĂ©n med expertens sjĂ€lvklara tonfall: “Det övertygande beviset för att delar av folket frĂ„n Kartago […] kort före 550 kom till Vendel i Uppland hittar man pĂ„ Olaus Rudbecks ‘Atlantica’ frĂ„n 1679. DĂ€r stĂ„r WANDALI pĂ„ rĂ€tt stĂ€lle norr om ‘Upsaal och Rodslage’”.
HĂ€nvisningen till Rudbecks ‘Atlantica’ avser samme författares Atland – Atlasbandet frĂ„n 1679. DĂ€r lever HultĂ©ns förmodade ‘vandaler’ norr och söder om ‘Dalefl[odens]’ nedre lopp med Sviones som nĂ€rmaste grannar i nordöstra Uppland. Det nutida ortnamnet Vendel anges som ‘Vandel’ i samma arbete. I grĂ€nstrakterna mellan SmĂ„land och SkĂ„ne antecknar Rudbeck inga folk som kunde identifieras med vandaler. i dessa skogsbygder trĂ€ngs i stĂ€llet Varini ihop med bland andra Angli, Chimeri, Langobardi, Teutones.
‘Varini’ omnĂ€mns Ă€ven av Tacitus i verket Germania och Ă€r ett folkslag av i dag okĂ€nd hĂ€rkomst: om de har bott nĂ„gonstans Ă€r det snarast i norra och nordvĂ€stra Tyskland – kanske sĂ„ lĂ„ngt upp som i Schleswig-Holstein.
“Jag hoppas att han skĂ€mtar”, inledde Dick Harrison sin recension av HultĂ©ns Den sanna historien om vandalerna.

För att ingen ska glömma driftiga smĂ„företagares frĂ„n Gnosjö forntida bravader lĂ„ngt hemifrĂ„n har under ett kvarts sekel ett mĂ„ngmiljonprojekt kallat Museum Vandalorum planerats i VĂ€rnamo. Ända tills nu har det varit osĂ€kert om nĂ„got sĂ„dant museum över huvud taget skulle bli av i SmĂ„land: lika lĂ€nge saknades fortfarande sĂ„vĂ€l museichef som nĂ€stan varje sponsrad krona av de minst 225 miljoner alltihop Ă€r planerat att kosta.
Men i dag invigs den första etappen av Museum Vandalorum i utkanten av VÀrnamo vid Hamburger Hill med en klunga strategiskt placerade hamburgerrestauranger just dÀr E4:an möter vÀg 27 mellan Karlskrona och Göteborg.

Var sak pÄ sin plats, har jag för mig att den fine författaren och alltför tidigt bortgÄngne PÀr RÄdström sa i ett radioprogram en gÄng. Skridskorna i kylskÄpet.

Visste var skridskorna hörde hemma

Ingenting av detta skymmer Hulténs storartade insats inte bara som legendarisk museiman utan Àven som upptÀcktsresande i och introduktör av sin egen samtids konst. De första utstÀllningar av Hulténs hand jag sjÀlv sÄg pÄ Moderna museet var 4 amerikanare Är 1962, Jackson Pollock Är 1963 och Amerikansk popkonst Är 1964. Bland det bÀsta som har förekommit: sÄ dags hade knappast nÄgon ens i USA sett Jasper Johns och Robert Rauschenberg, Jim Dine och Roy Lichtenstein.
Hulténs sista stora utstÀllning pÄ samma museum hette New York Collection for Stockholm Är 1973 innan han flyttade vidare till Paris och Los Angeles, till Bonn och Basel. Innan han dog skÀnkte Hultén sin egen samling med runt sjuhundra verk av 1900-talets frÀmsta konstnÀrer till Moderna museet. Men vandalerna borde han ha lÀmnat i fred.

Vandal i VĂ€rnamo

Andra traditioner har frÀmst förknippat Ottar med Vendel i Uppland. PÄ ett gravfÀlt i Husby, Vendels socken, fÄgelvÀgen 27 kilometer nordvÀst om Gamla Uppsala ligger den cirka 8 x 40 meter stora Ottarshögen frÄn omkring Är 500: den Àr lika magnifik bÄde till det yttre och inre som nÄgon av Kungshögarna.
Ottarshögen omtalas tidigast i en knapphĂ€ndig notis av Johannes Bureus i dennes vidlyftiga anteckningar, manuskript och uppteckningar med oavslutade forskningar, hugskott, drömmar och vardagliga iakttagelser med namnet Sumlen [= ung. ‘samling’] dĂ€r vthi Ă€ro Ă„tskillighe collectaneer, som vthi een och annan mĂ„tta tiĂ€na till antiquiteternes excolerande, som förvaras pĂ„ Kungliga Biblioteket i Stockholm:

samt syns avbildad i Johan Fredrik Peringskiölds Ättartal för Swea och Götha Konunga Hus.

Högen grĂ€vdes ut 1914 och 1916. Gravkullens mitt utgjordes av ett stenröse som dolde den egentliga graven med de brĂ€nda bĂ„lresterna samlade i och utanför ett trĂ€kĂ€rl med fyra breda band av brons: de begravda var en man och en kvinna. Bland urskiljbara föremĂ„l fanns en facettslipad bĂ€gare av blĂ„tt och gulgrönt glas, en decimeterlĂ„ng stav av guld, bĂ€ltesbeslag, kam av ben i sitt fodral, fyrtiotre svarvade spelpjĂ€ser av ben samt ett romerskt guldmynt som hade prĂ€glats för kejsar Basiliscus, som regerade det östromerska riket 476–477. Detta kan i och för sig överensstĂ€mma med den förmodade kung Ottars lika förmodade död före Ă„r 525. I högen fanns ocksĂ„ björnklor samt de brĂ€nda benen av tre hundar och en katt.

Ottar vendelkrĂ„kas far kan ha varit den sveakung som upptrĂ€der i det fornengelska hjĂ€lteeposet Beowulf under namnet Ongentheow och stupar i strid mellan svear och geater. Nutida svenska kallar honom för det mesta Angantyr eller Egil och nĂ„gra tror Ă€nnu att han Ă€r begravd i Östhögen i Gamla Uppsala.

Falsk eller Àkta? Warhol eller Hultén?