this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Var blev den store Alexander av?

[In sequel to: Sunt perspektiv?]

Vi har mött dem nĂ€stan allihop förut: frĂ„n Nabonid och Qin Shi Huangdi har föregivna tidigare hĂ€rskare fortsatt att fascinera kungligheter Ă€nda till vĂ„r egen tid. LĂ„ngt efter kungen av Babylonien och förste kejsaren av Kina fortsĂ€tter den exceptionellt utrustade graven att fascinera kungligheter Ă€ven i ett avlĂ€gset Skandinavien: den forntida hĂ€rskaren som arkeologins upphov genom den medvetet anlagda magnifika graven – och hans sentida efterföljare som ivrig tillskyndare av detta slags dokumentation som ett historiskt ‘faktum’.
Vi som sitter hĂ€r i dag – ett par tusen Ă„r och mer efterĂ„t – med historiens lathund i knĂ€t har mĂ„hĂ€nda större anledning Ă€n Nabonid och Shi Huangdi att frĂ„ga oss: Ă€r verkligen sten och marmor det material som bĂ€st skyddar och bevarar en död hĂ€rskares lysande eftermĂ€le? I Grekland hördes pĂ„ 400-talet f.Kr. en röst frĂ„n Thebe som försvarade mĂ€nniskans efterlevande rykte gentemot aldrig sĂ„ pompösa monuments sterila förgĂ€nglighet. Pindaros stĂ€ller i en berömd dikt det talade ordet mot den stendöda marmorn:

Det monument Pindaros skapar för att förgylla segerfesten och hedra vinnaren i kappkörning med hÀstspann vid sjÀtte pythiska spelen i Delfi Är 494 f.Kr., Xenokrates frÄn Akragas, Àr inte av sten: det Àr en dikt.
Men denna dikt Ă€r starkare och mer motstĂ„ndskraftig i all sin ömtĂ„lighet Ă€n bĂ„de brons och marmor: den pĂ„verkas inte av tidens obönhörligt gnagande tand: den lever vidare i oĂ€ndlighet i eftervĂ€rldens medvetande – och vittnar genom Ă„rtusenden om mĂ€nniskans bedrifter. Pindaros stĂ€ller ocksĂ„ i sin segerhymn till Xenokrates tidens mest fullĂ€ndade skulpturer mot den genom alla tider oantastliga dikten: det enda ‘monument’ som Pindaros menar inte gĂ„r att manipulera.

Körsven frÄn Delfi
Staty av brons med koppar, silver och onyx
samt med ögon av glas i original
474 f.Kr.
Delfis arkeologiska museum

Efter det romerska kejsardömets sammanbrott blev en av de viktigaste uppgifterna för det nya katolska prĂ€sterskapet att överallt i de tidigare provinserna avlĂ€gsna varje pĂ„minnelse om vad mĂ€nniskor hade trott pĂ„ förut; den enda ‘historia’ som de kristna germanska kungarna numera ville höra var den som legitimerade deras ansprĂ„k pĂ„ makten och som bortom varje tvivel pĂ„visade den egna familjens slĂ€ktskap med verkliga eller uppdiktade hjĂ€ltar frĂ„n ett Ă€rorikt förflutet.
NĂ„gon annan ‘historia’ Ă€n den som hade skrivits av frĂ€mst grekiska och romerska författare frĂ„n antiken existerade vid denna tid inte nĂ„gonstans i Europa. MĂ€nniskorna som levde dĂ„ uppfattade inte heller att nĂ„got omstörtande just hade intrĂ€ffat: deras dagliga liv pĂ„verkades inte i nĂ„gon avgörande mening av romarrikets fall. Varför skulle de i sĂ„ fall Ă€ndra pĂ„ den forntid som redan fanns? De nya hĂ€rskarnas intresse för vad som hade varit utgick i första hand frĂ„n vad som bĂ€st kunde tjĂ€na deras egna politiska syften.
‘Folket’ fattade i dessa Ă€renden som vanligt ingenting.

En senare tids nÀrgÄngna kungliga intresse för den tidiga arkeologins upptÀckter har inte heller intrÀffat av en hÀndelse. Jag har ocksÄ i detta arbetes första del beskrivit hur bland andra Àrkehertig Leopold Wilhelm av Habsburg och Ludvig XIV i Frankrike var och en för sig gör ansprÄk pÄ dyrbarheterna i kung Childeriks grav frÄn Tournai, om vilket bland annat stÄr att lÀsa i en akademisk avhandling med titeln En enkel till HimlingÞje.

Ett sĂ„dant allt annat översvallande intresse för forntida döda hĂ€rskare kan Ă€ven ta sig andra uttryck. År 1806 lĂ€t den segerrike Napoleon Bonaparte öppna Fredrik den stores grav och hĂ€mtade sjĂ€lv det svĂ€rd som lĂ„g vid den döde kungens sida. Fredrik II hade dött 20 Ă„r tidigare och detta var kejsarens personliga hĂ€mnd för varje tidigare franskt nederlag mot Preussen. SvĂ€rdet, som i dag Ă„terfinns pĂ„ Le MusĂ©e de l’ArmĂ©e i Paris, blev snabbt en nationell symbol för Frankrikes förkrossande seger i slaget vid Jena samma Ă„r samt för Napoleons överhöghet över den preussiske kungen.

Är det möjligt att utifrĂ„n ett snarlikt motiv peka ut en möjlig gĂ€rningsman till de hittills ouppklarade inbrotten i högarna i Gokstad, Oseberg och Borre? Om det ligger nĂ„gon sanning i att Harald Gormsson blĂ„tand “vandt sig hele Danmark, og Norge […]”, borde med “Norge” i första hand avses de traditionellt ‘danska’ omrĂ„dena pĂ„ bĂ„da sidor om Oslofjorden: Østfold – och kanhĂ€nda vid denna tid Ă€nnu mer: Vestfold. NĂ€r Harald Ă€ndĂ„ var i fĂ€rd med att undanröja varje lokal konkurrent om kungatiteln – vad kunde vara lĂ€mpligare Ă€n att samtidigt stryka ocksĂ„ den norsk-svenska YnglingaĂ€tten frĂ„n listan av möjliga medtĂ€vlare om makten? Den som styrde och stĂ€llde bakom vandaliseringen av högarna i sĂ€rskilt Gokstad, Oseberg och Borre kunde i sĂ„ fall vara Harald blĂ„tand sjĂ€lv – av Skjoldungars förnĂ€ma Ă€tt och frĂ„n det alldeles nyligen etablerade kungasĂ€tet i Jelling inte alltför lĂ„ngt borta pĂ„ andra sidan Skagerrak.

OcksÄ ett monument
Danmarks Àldsta framstÀllning av den KorsfÀste
– fast utan kors
Harald blÄtands runsten i Jelling

Och 200 Ă„r före Harald: Paulus Diaconus berĂ€ttar att hertig Giselpert av Verona steg ner i kung Alboins grav och lade beslag pĂ„ det svĂ€rd och de vĂ€rdefulla föremĂ„l som fanns dĂ€r. Alboin hade fört langobarderna (‘de lĂ„ngskĂ€ggiga’) frĂ„n nuvarande vĂ€stra Ungern, Kroatien och Slovenien till Lombardiet och gjort Pavia till sitt folks huvudstad i Italien innan han mördades i palatset i Verona pĂ„ anstiftan av sin hĂ€mndlystna hustru Rosemunda Ă„r 572: med denna bedrift framstod Alboin för medeltidens historielĂ€sande mĂ€nniskor som en av germanernas legendariska erövrare.
Giselpert stoltserade efterĂ„t gĂ€rna “med sin sĂŠdvanlige ForfĂŠnglighed overfor uforstandige Folk af, at han havde set Alboin”. Vad vi sjĂ€lva ser Ă€r ingenting annat Ă€n den nya makthavarens knepiga förhĂ„llande till sin egen vĂ€rld och nĂ€sta: till de levande och till de döda.

Även i Sverige har kungliga gravar öppnats oftare Ă€n de flesta av oss kanske tror, men dĂ„ nĂ€stan alltid för att vi vill ha svar pĂ„ frĂ„gor om dödsorsaker och annat som tidigare inte blivit tillrĂ€ckligt utredda av historiker och livmedikusar.
Ett dussintal sÄdana gravöppningar Àr kÀnda, frÄn Birger jarl till Gustav III. De i dag mest omtalade borde ÀndÄ vara Karl XII Är 1917, Gustav Vasa 1945 och Erik XIV 1958, dÄ 17 000 vÀstmanlÀnningar och andra besökande under tvÄ dagar i februari defilerade förbi den öppna kistan i VÀsterÄs domkyrka.
Om gamle kung Gösta fick vi veta att han begravdes med en krona av silver pÄ huvudet och hade mycket dÄliga tÀnder. Karl XII var 176 centimeter lÄng och kan ha blivit skjuten av en norsk eller svensk soldat vid Fredrikstens fÀstning i november 1718: för att avgöra en sÄdan sak utan varje spÄr av annan bevisning hjÀlper det inte att öppna en grav 200 Är efterÄt. Fast andra finns förstÄs som tycker tvÀrtom. Prover frÄn Eriks lik visar att denne kan ha blivit förgiftad med arsenik, men om det Àr alldeles sÀkert fÄr vi nog aldrig veta.

HjÀltekung med hÄl i huvudet

Efter den misslyckade maskeradbalen pĂ„ Kungliga Operan i Stockholm den 29 mars 1792 framtrĂ€dde Gustav III Ă„ter offentligen Ă„r 1866, utan annars obligatorisk peruk men fortfarande med rester av smink kring ögonen. Han ville sjĂ€lv helst av allt vara en ‘riktig’ vasaĂ€ttling och lĂ€t dĂ€rför redan som kronprins öppna och inspektera kungagrvarna i Uppsala domkyrka.
Gustav befallde Är 1767 att Erik XIV:s grav skulle öppnas och lÀr Àven ha förevisat Eriks lik för utlÀndska gÀster vid hovet: det höga Àmbetet direkt frÄn Gud i trasiga klÀder och förödande fysiskt förfall men sÀkert tillrÀckligt imposant för den privilegierade publiken att se ÀndÄ.
Sonen Gustav IV Adolf och nĂ„gra nĂ€ra medarbetare med tystnadsplikt smög klockan fem pĂ„ morgonen den 10 augusti 1799 den korta strĂ€ckan frĂ„n slottet till Riddarholmskyrkan för att i hemlighet besiktiga Karl XII i hans grav: den Ă€ven i övrigt emellanĂ„t förvirrade Gustav Adolf ville veta vilket av alla portrĂ€tt av den döde krigarkungen som var ‘mest likt’.

Och sĂ„ finns det gravar som vi förstĂ„r mĂ„ste ha varit bland de mest pĂ„kostade som har funnits – fast ingen lĂ€ngre vet var nĂ„gonstans dessa gravmonument stĂ„r att finna.
Var blev Alexander av? Var ligger den store makedoniern begravd? Det Àr ett av forntidens stora mysterier att ingen med ens nÄgorlunda trÀffsÀkerhet har kunna peka ut platsen för ett av alla tiders sannolikt största begravningsevenemang.

Saknad sedan 2 334 Ă„r
Carlsberg Alexander
Ny Carlsberg Glyptotek
Köpenhamn
Foto: Gunnar Bach Pedersen