this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

The Day of the Jackal 9: Erövrare med cikador

[Sequel to blog The Day of the Jackal 8: Örnen frĂ„n Ajaccio]

Jean-Jacques Chiflet föreslog redan pÄ sin tid att Childerik hade blivit begravd tillsammans med Ätminstone sin hÀst.
UtgrĂ€vningar kring kyrkan Saint-Brice i Tournai under Ă„ren 1983–1986 har avslöjat nĂ€ra 100 skelettgravar i ett ReihengrĂ€berfeld, dĂ€r Childeriks grav synes ha varit en av de första, som anvĂ€ndes frĂ„n mitten/slutet av 400-talet till 600-talets slut. PĂ„ samma gravfĂ€lt och alldeles intill Childeriks grav pĂ„trĂ€ffades samtidigt och alldeles ovĂ€ntat tre massgravar med tillsammans minst 21 hĂ€stskelett.
Till skillnad frĂ„n kungens egen ridhĂ€st som begravts tillsammans med sin ryttare och all sin utsökt dekorerade rekvisita hade ingen enda av de övriga hĂ€starna vare sig betsel eller remtyg med sig i graven. Hittills har ingen undersökning pĂ„visat ett enda sto bland de begravda hĂ€starna. DĂ€remot tre föl, fem hingstar och tretton valacker: de frankiska krigarnas ridhĂ€st framför andra. 14C-bestĂ€mningar daterar de tre nyupptĂ€ckta hĂ€stgravarna till tiden 460–520.

Vi kan alltsÄ pÄ goda grunder anta att Childerik Àgde i varje fall 22 hÀstar. Detta kan synas modest i vÄr tid för en man i hans stÀllning, men sÀrskilt valacker utgjorde pÄ 400-talet en ansenlig för att inte sÀga avgörande förmögenhet i ett samhÀlle dÀr de flesta Ànnu gick omkring i söndriga skor.
Men vad skulle Childerik med alla sina hÀstar kring graven i Tournai? Fyller de samma funktion som de statusbestÀmmande dyrbarheterna i kungens egen grav? Behövde han hÀstarna för en lÄng och mödosam fÀrd till sina kungliga kolleger i Odens Valhall? Eller Àr hÀstarna helt enkelt ett offer till allfadern sjÀlv? FrÄgorna Àr inte lÀtta att besvara: de leder oss snarare till ett slags arkeologins yttersta Vilda VÀstern.
Childeriks eventuella bestÀmmelseort lÄg i alla hÀndelser lÄngt frÄn det himmelska paradis biskop Remigius lÄngt senare skulle uppenbara för hans son Klodvig.

Vad Childeriks hÀstar Àn kunde avse att uttrycka för övrigt: jag menar att de framför allt annat var det storartade beviset för att den döde merovingern hade varit en person pÄ mycket rörlig hov som sjÀlv kunde fÀrdas vida omkring och med utomordentliga sociala kontakter i varje vÀderstreck.

HĂ€starna Ă€r begravda 15 och 20 meter frĂ„n Childeriks grav: deras placering antyder att den döde kungen ursprungligen har legat under en imponerande gravhög (tumulus) omedelbart nordvĂ€st om den nuvarande kyrkan. Högen bör i sĂ„ fall ha varit 20–40 meter i diameter och avgrĂ€nsades i syd och nordost av de tre hĂ€stgravarna. Vi kan i sĂ„ fall förmoda att Kung Childeriks hög var synlig vida omkring dĂ€r den lĂ„g alldeles vid sidan av den vĂ€g som romarna byggt en gĂ„ng och i utkanten av den nyligen anlagda begravningsplatsen. Ett sĂ„dant spektakulĂ€rt och dominerande lĂ€ge borde ocksĂ„ ha skyddat graven frĂ„n konfidentiellt besök av mindre seriösa utgrĂ€vare: djĂ€rva och hĂ€rdade mĂ€n med spadar och avskĂ€rmade lyktor.

I detta avseende erinrar Childeriks grav om hur andra germanska folk under senare hĂ€lften av 400-talet begravde sina hövdingar eller ‘kungar’: till exempel Högom i SelĂ„ngers socken utanför Sundsvall med bland annat ett tveeggat svĂ€rd, munlag till betsel och tvĂ„ glasbĂ€gare samt Ć»uråƈ inte lĂ„ngt frĂ„n Brno i tjeckiska MĂ€hren.
Detta Ă€r en innovation som tillhör folkvandringstiden: arkeologin kĂ€nner inte nĂ„gra motsvarande gravhögar hos germanerna under romersk jĂ€rnĂ„lder. Vi tĂ€nker i första hand pĂ„ ett inflytande frĂ„n öster, dĂ„ hunner och andra krigiska nomader till hĂ€st under 300-talets slut och 400-talets inledning fĂ€rdades med sina byxor och stigbyglar och sina hĂ„riga tĂ€lt hela vĂ€gen frĂ„n andra Ă€nden av den sibiriska natten. Det var dessa folk som förde med sig skicket att begrava sina döda herrar – brĂ€nda eller (oftast) obrĂ€nda – under stora högar.

Theoderik den stores mausoleum i Ravenna, som restes Är 526 och alltsÄ mindre Àn 50 Är efter Childeriks gravhög i Tournai, visar för övrigt att germanerna nu ocksÄ hade börjat imitera den romerska sedvÀnjan att bygga murade monument över sina hÀrskares gravar.
I Skandinavien och det nordligaste av den europeiska kontinenten skulle hövdingar och likstĂ€llda med vidlyftiga ambitioner ocksĂ„ i döden fĂ„ nöja sig med högar av jord och torv under lĂ„ng tid Ă€nnu – fast nĂ„gon gĂ„ng med bĂ„t och innan jĂ€rnĂ„ldern var till Ă€nda Ă€ven skepp för samhĂ€llets allra frĂ€msta.

Den omfattande hÀstbegravningen i anslutning till Childeriks grav Àr en inom merovingiskt omrÄde nÄgorlunda isolerad företeelse: vid sidan av ett fÄtal motsvarigheter mellan nordsjökusten och floden Schelde i nordvÀstra Frankrike och sydvÀstra Belgien förekommer sÄdana massbegravningar av hÀstar annars mest i omrÄdet mellan floderna Rhen, Elbe och övre Donau.
Berömda men vid en jĂ€mförelse Ă€ndĂ„ blygsamma exempel Ă€r Alach i ThĂŒringen med elva begravda hĂ€star frĂ„n cirka Ă„r 600 och Beckum i tyska Nordrhein-Westfalen, dĂ€r nĂ„gon gĂ„ng i början av samma Ă„rhundrade tio hĂ€star (och en hund) begravdes tillsammans med sina tre höga herrar.

I Ćœuråƈ har sammanlagt Ă„tta hĂ€star pĂ„trĂ€ffats under den gravhög som lĂ„ngt senare var Napoleons strategiska utkiksplats under det blodiga trekejsarslaget vid Austerlitz Ă„r 1805.

[To be continued by blog The Day of the Jackal 10]