this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

The Day of the Jackal 8: Örnen från Ajaccio

[Sequel to blog The Day of he Jackal 7: Barberaren Pippin]

Chiflets Anastasis Childerici utkom på Europas då kanske mest prestigefyllda förlag Officina Plantiniana och representerar i dag ett enastående symboliskt värde. Chiflets verk är inte bara utgångspunkten för studiet av l’archéologie mérovingienne i Frankrike: Anastasis Childerici är den äldsta arkeologiska framställningen vi känner med ett uttalat vetenskapligt ärende.
Författaren beskriver inte bara ingående gravfyndets hela karaktär och försöker sig på en kritisk tolkning – han återger också med minutiös detaljrikedom det arkeologiska fyndets hela innehåll som det uppfattades när graven påträffades.
Det säger sig självt att en nutida läsare finner åtskilliga av Chiflets iakttagelser ålderdomliga och flera av dem kanhända naiva. Med sina ofrånkomliga missgrepp och självklara uttryck för tidens pseudointellektuella vanföreställningar utmärker sig ändå framför tidigare fåtaliga arkeologiska publikationer – och överglänser den flera av sina efterföljare den dag som är.
Desto mer som de flesta föremålen från graven numera är försvunna efter en raffinerad stöld från Bibliothèque Royale natten mellan den 5 och 6 november 1831. Nedsmälta i skymundan eller försvunna i slammet på Seines botten? Det finns ingen som vet.

Utgrävningen av Childeriks grav motsvarade inte heller vad vi i dag kräver av en arkeologisk undersökning. Den som först satte sin spade i den långhårige krigarkungens grav vid tretiden på eftermiddagen den 27 maj 1653 och hittade en påse med guld- och silvermynt 2,5 meter under markytan var en dövstum stenhuggare med namnet Adrien Quinquin. Det är inte omöjligt att han och hans förhoppningsfulla kamrater redan vid den sensationella första upptäckten ruinerade en del av graven i sitt upphetsade sökande efter fler säckar med myntat guld: mycket av dess exceptionella innehåll har sannolikt efteråt också passerat obemärkt även för bättre utbildade iakttagare.

Jean-Jacques Chiflet var dessutom inte själv arkeolog: han var livmedikus hos ärkehertig Leopold Wilhelm av Habsburg, som var son till kejsar Ferdinand II av Österrike, samt kung Filip IV:s ståthållare i Spanska Nederländerna: från 1570-talet de sydliga, övervägande katolska och franskspråkiga provinser i Nederländerna som under upprorsrörelsen behöll kontakterna med Spanien. Området motsvarade i huvudsak det 1830 upprättade kungariket Belgien.
Chiflets Anastasis Childerici var på samma gång en produkt av den nederländska renässansen med dess höjdpunkt i översättningen De Statenbijbel från 1637 och med särskilt syfte att stärka den unga republikens nationella självkänsla.
På tidens teaterscener tolkades Trojas fall och återuppståndelse i Rom som en illustration till Amsterdams kamp, uppgång och storhetstid. Också inom måleriet spelade frigörelsen från spanjorerna år 1572 en avgörande roll: det är nu vi möter för sin tid oöverträffade konstnärer som Frans Hals, Rembrandt Harmenszoon van Rijn, Jan Steen, Jacob van Ruisdael, Pieter de Hooch och Jan Vermeer.

Jean-Jacques Chiflet föddes 1588 och avled 1673, 85 år gammal.

Om Anastatsis Childerici väcker berättigat uppseende i dag var förhållandena desamma år 1655 – fast då av delvis andra skäl än de uttalat arkeologiska. I den framväxande politiska maktkampen mellan Frankrike och Habsburg tog Chiflet sin österrikiske arbetsgivares parti.
Beslagen i form av bin (eller syrsor eller gräshoppor eller cikador? kanhända flugor, som var den allra första förklaringen?) på Childeriks dräkt – och som av Chiflet uppfattades som frankiska kungainsignier – fortlevde inte av sig själva med utslagna vingar i bourbonernas kungliga franska liljor utan i en svårt förvanskad form.

Med detta skarpsinniga resonemang ställde sig Chiflet på deras sida som menade att det var Spaniens kung Filip IV och inte den franska regerande familjen Bourbon som var arvsberättigade ättlingar i rakt nedstigande led till de frankiska merovingerna. Den listige författaren kunde bland annat stödja sig på själva det habsburgska familjenmanet som med rent rudbeckiansk självklarhet hade uppstått ur deras ursprungliga hem på Aventinen i Rom, där en gång en örn hade slagit sig ner och visat Aeneas från Troja var han skulle bosätta sig: Aventinen = Avemburgum = Habsburg.
Lätt som en plätt och hur självklart som helst: det måste till och med ett barn förstå!

Det blev uppretade patriotiska känslor och storpolitiskt bråk på båda håll, så klart. Redan året därpå tog ärkehertig Leopold Wilhelm därför det säkra före det osäkra samt dyrbarheterna från Childeriks grav med sig hem till Wien, där de efter ärkehertigens död 1662 ingick i den kejserliga skattkammaren. Tre år senare överfördes dyrgriparna från Tournai slutgiltigt till Ludvig XIV:s Myntkabinett i Louvren.

Det må förhålla sig hur som helst med gaddsteklar och kungliga franska liljor: de merovingiska bina återkom senare på Napoleons kröningsmantel – som en sentida hälsning från ännu en ‘legitim’ arvtagare till länge sedan döda föregångare med motsvarande storslagna utrikespolitiska ambitioner i samtliga väderstreck och som förde krig mot allt och alla som de på något sätt kunde komma i kontakt med?
Vi kan ännu se bina som de såg ut på Childeriks tid med utbredda vingar och det hela i Napoleons och franska revolutionens hovporträttör samt den franska nyklassicismens grundare jakobinen Jacques-Louis Davids berömda kolossalmålning (6,21 m x 9,79 m) Napoleons kröning från 1807.

När Napoleon III fick för sig att i sin tur och i varje detalj kopiera farbroderns kröningsmantel kommenterades saken i en upprört indignerad dikt mot kejsaren och den andra republiken av Victor Hugo, för tillfället i påtvingad 20-årig landsflykt på kanalöarna Jersey och Guernsey: Le Manteau impérial.

De föremål från Childerik I:s grav i Tournai som återfanns efter inbrottet i Paris kungliga bibliotek 1831 är i dag utställda i Bibliothèque Nationale i Paris – bland annat det av guld och granater rikt utsmyckade kungasvärdet som fiskades upp ur floden Seine, där två desperata tjuvar gjorde sig av med en del av stöldgodset sedan en viss kommissarie Vidocq kommit dem på spåren.
Den minnesgode läsaren har alldeles rätt: det är den berömde säkerhetspolis, privatdetektiv samt före detta galärslav och företagsamme rymling ur flera fängelser som inspirerade Honoré de Balzac när han skapade den odödlige förbrytaren Vautrin med äventyraren Eugène-François Vidocq som förebild i bland annat romanerna Le Père Goriot, Illusions perdues och Splendeurs et misères des courtisanes, vilka alla ingår i livsverket La Comédie humaine.

Vidocq har även pekats ut som förlagan till Hugos reformerade brottsling Jean Valjean i storverket Les Misérables och ska ha inspirerat Edgar Allan Poe till gentlemannen och makalöse slutledningskonstnären Auguste Dupin: urtypen för alla senare detektivromaners skarpsinnige hjälte, som uppträdde första gången 1841 i The Murders of Rue Morgue samt därefter endast ytterligare två gånger, i The Mystery of Marie Rôget och The Purloined Letter.

Vidocq gjorde tidigt en imponerande karriär som förbrytare och dömdes 21 år gammal 1796 till straffarbete, varpå han genast startade om på nytt: som utbrytarkung. Efter frigivningen avancerade han från tjallare till chef för La Brigade de sûreté: den franska säkerhetspolisen. 15 år som polischef fick räcka: då sade Vidocq upp sig och blev världens första privatdetektiv med särskilt komplicerade (dvs: smutsiga) fall som specialitet innan hans byrå förbjöds av innehavarens före detta kolleger.
1832 lämnade Vidocq parispolisen för gott sedan han anklagats för stöld. Verklighetens Vidocq var nog i det mesta en svindlare och bedragare med väl utvecklad känsla för allsköns skumraskaffärer i en malström mellan rätt och fel i svallvågorna efter franska revolutionen och Napoleons härjningar från Gibraltar till Moskva.

Brottslingen och angivaren, polischefen och privatdeckaren Vidocq har själv i ett antal på sin tid mycket populära böcker skildrat sitt äventyrliga liv samt har även i efterhand porträtterats av många fler. När omåttligt populäre författaren av mestadels melodramer Eugène Sue gav ut Les Mystères de Paris i tio volymer levererade Vidocq omgående den äkta varan: Les Vrais mystères de Paris.
100 år efteråt medverkade den svenska skådespelerskan Signe Hasso i en amerikansk film om den mycket franske fransmannen Vidocqs liv: A Scandal in Paris. Den räknas i dag till filmhistoriens mer omistliga verk.

Om Vidocq hade levat 100 år senare kunde historien om hans liv ändå ha blivit en utmärkt film noir i 40-talets mörka, asfaltsblänkande stil med långa limousiner, blanka blondiner och svarta svidar: en kallhamrat relaistisk skildring med många nattscener ur sneda kameravinklar av moraliskt tvetydiga storstadsmiljöer, där gott och ont är mycket relativa begrepp. I film noir är dubbelspel, svek och mord stående inslag i den ofta snåriga intrigen: där är brott och affärer för det mesta utbytbara. Så mycket har människan förändrats sedan Childerik och Chilperik, sedan vikingarna och Vidocq.
Film noir ska här inte förväxlas med den så kallade poetiska realismen i det slags härliga franska 30-talsfilmer som gärna svämmade över av romantiska undergångsstämningar.

Vidocqs memoarer – i själva verket sammanställda av de två annars rätt okända spökskrivarna Émile Morice och Louis François L’Hertier de l’Ain – översattes omgående till flera utländska språk och gjorde för en tid böckernas huvudperson till en internationell superkändis och de gick att läsa på svenska redan efter bara ett år.
Den före detta landstrykaren och flerfaldige desertören, galärslaven och gårdfarihandlaren i allsköns lurendrejerier hann också med att ruinera sig på en fabrik som tillverkade wellpapp och kartonger. Under en tid drev den mångsysslande och uppfinningsrike Vidocq även krog på nummer 22 rue de l’Orme Saint-Gervais i Paris 19:e arrondissement. Den lilla sjaskiga syltan frekventerades särskilt av stadens bovar och banditer, som naturligtvis inte hade en aning om vem den påpasslige uppassare var som på diskreta fötter gled runt i lokalen och torkade av bord och fyllde på urdruckna glas medan han lyssnade och memorerade alla tjuvars inbrottsplaner iförd den hemlige agentens lösskägg och peruk.

Det skimrar nästan merovingiskt kring den säkert inte helt igenom ‘gode’ Vidocq. Hans egen eventuella inblandning i stölden av Childeriks gravgods går med säkerhet inte längre att utreda.

[To be continued by blog The Day of the Jackal 9]