this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

The Day of the Jackal 7: Barberaren Pippin

[Sequel to blog The Day of the Jackal 6: Före sin tid]

Childeriks son Klodvig I – en av fĂ„ tidigmedeltida hĂ€rskare i Europa som Ă€ven i Sverige Ă€r sĂ„ berömd att han fĂ„tt en egen svensk namnform – lĂ€t sig med tiden snĂ€rjas i de sinnrika snaror som kristendomens representanter stĂ€dse gillrade och blev den förste katolske germankungen nĂ€r han i spetsen för sitt krigarfölje steg fram till dopfunten i kyrkan i Reims.
Hur ödmjuk Klodvig nu kan ha varit i sin nyvunna rĂ€ttrogenhet? Mot bakgrunden av trosuppfattningen hos Childerik och hans frankiska nouveaux riches finns det skĂ€l att tvivla pĂ„ Klodvigs allvarliga övertygelse nĂ€r han lĂ€t sig döpas. NĂ€r det lĂ„nga merovingiska hĂ„ret torkat efter vattenösningen fortsatte den helt sĂ€kert mycket lite moraliskt fundersamme Klodvig sitt krigarhantverk som om ingenting alls hade hĂ€nt – och hade snart lagt större delen av det moderna Frankrike sĂ„ lĂ„ngt söderut som till PyrenĂ©erna under sitt styre, förutom delar av nuvarande NederlĂ€nderna och nordvĂ€stra Tyskland.
Hans namn Clovis Ă€r ocksĂ„ en Ă€ldre form av det sedermera vanligaste av alla franska kunganamn: Louis (Klodvig/Ludvig). Klodvig (Hlod-Wig) betyder annars ‘skövlande krigare’:
ett namn som jag tror klÀdde honom förtrÀffligt.

År 507 besegrade Klodvig och hans franker Alarik II och skingrade dennes arianska visigoter som agnar i ‘slaget vid Vouillé’ i nĂ€rheten av Poitiers. DĂ€refter fanns ingen enda germansk krigarhövding kvar som kunde utmana Klodvig och hans Ă€tt om makten i ett alltmer vidstrĂ€ckt frankiskt kungadöme: innan merovingerna var fĂ€rdiga med sitt hade de ocksĂ„ lagt under sig och grundat ett frankiskt storrike frĂ„n Nordsjön till Medelhavet.

Det Ă€r samtidigt anmĂ€rkningsvĂ€rt att vi inte kĂ€nner de flesta av tidens ledande aktörer till deras rĂ€tta namn – utan endast till hĂ€rskarnamnet. Alarik (‘hövding’); Childerik, Theoderik (‘folkhĂ€rskare’). Det Ă€r inga privata namn, utan snarare ett slags
 rollbeteckningar.

Ordet ‘franker’ (les Francs) betyder för övrigt ‘djĂ€rv’, ‘okuvlig’ och blev i medeltidsfranskan synonymt med ‘fri’. Trojanerna kallades för övrigt “frygier” (Frigas, Frigii) av de klassiska romerska författarna och betraktades dĂ„ för tiden allmĂ€nt som det mest skrĂ€ckinjagande folket kring Egeiska havet: beteckningen “frygier” blev i sinom tid och i merovingernas förstĂ„nd detsamma som ‘franker’.
Allra helst med ett stĂ€nk av Alexander den store (Alexandros III Philippou Makedonon), som (kanske) besökte Troja och ‘Achillevs grav’ pĂ„ vĂ€g mot sin för tidiga död i trĂ€skfeber och galopperande fylleri i ett avlĂ€gset Babylon Ă„r 323 f.Kr.

OcksĂ„ den samvetsgranne biskopen i Tours Ă€gnar frĂ„gan sitt intresse: han letar i urkunderna efter frankernas första kung (primus rex Francorum) men finner honom ingenstans. Gregorius nöjer sig med att konstatera att frankerna har anlĂ€nt till sin nuvarande uppehĂ„llsort “frĂ„n Pannonien”, vilket nĂ„gorlunda motsvarar vĂ„ra dagars Ungern (och delar av Bosnien-Hercegovina). Modernare forskare Ă€n biskopen i Tours menar annars att frankerna hĂ€rstammar frĂ„n lĂ€nderna omedelbart öster om Rhen.

Childerik I begravdes obrÀnd i (sannolikt) en kammare av trÀ under en stor hög i Tournai: hans grav Àr den kanske rikast utstyrda av alla kungagravar vi kÀnner frÄn Europas tidigaste medeltid. Gravutrustningen visar framför allt den dödes maktstÀllning bÄde som romersk bundsförvant och som hÀrskare över ett stort germanskt rike med vidstrÀckta politiska och kulturella kontakter, bland annat med omvÀrlden lÄngt i öster.
Childeriks begravning kom att bli vÀgledande för hela den merovingiska överklassen, dÀr de efterlevande familjerna tÀvlade i att övertrÀffa varandra i extravagant storslagenhet för att framhÀva sin egen sociala stÀllning. PÄ sÄ sÀtt blev Childerik ocksÄ en av de allra första i norra Gallien att introducera det delvis österlÀndska mode som vi alldeles efterÄt möter i andra frankiska gravar.
Det Àr dÀrför vi tillsammans med de pÄkostade paradsvÀrden finner till exempel dryckesuppsÀttningar i mÄngfÀrgat glas och exotiska spelpjÀser av dyrbart elfenben: alltihop oumbÀrlig rekvisita för den elegante 500-talsdandyn som förslösade sin obegrÀnsade fritid i exklusivt sÀllskap och vars mest akuta problem tycks ha varit hur han bÀst kunde anpassa sin överkapacitet till det mest behagliga.

Childeriks begravning Àr för övrigt inte mycket olik mÄnga andra furstars/hövdingars frÄn Svarta havet till Gallien under 400-talets andra hÀlft. De innehÄller ofta vapen: lÄngsvÀrd, scramasax, yxa, lans och sköld, pÄkostade beslag till bÀlten och gördlar, hÀstutstyrsel i guld och cloisonné. Samt den begravdes personliga tillhörigheter: dyrbara smycken och pÄkostade statussymboler som utan vidare skiljer ut honom/henne frÄn varje annan undersÄte.
SĂ„dana gravar har pĂ„trĂ€ffats i bland annat Apahida i SiebenbĂŒrgen/Transsylvanien, Blučina-CĂ©zavy nĂ€ra staden Brno i Tjeckien, Pouan-les-VallĂ©es i departementet Aube, Champagne-Ardenne, i Frankrike.
I GroĂŸĂ¶rner i Sachsen-Anhalt i Tyskland blev en pojkprins begravd före Ă„r 500 med en kolbenarm-ring av guld samt betsel och annan ryttarutrustning av guld, silver och almandiner. I en grav bredvid lĂ„g tre hĂ€star och tvĂ„ jakthundar.

Den merovingiska kungaĂ€tten regerade frankernas rike – eller snarare: riken, dĂ„ det inte alltid var sjĂ€lvklart vilka omrĂ„den som hörde till vem och vad – i 300 Ă„r. FrĂ„n 458 till 752, dĂ„ den siste merovingern, Childerik III, avsattes: en marionett bland sina munskĂ€nkar och kvinnor samt i hĂ€nderna pĂ„ landets frĂ€mste Ă€mbetsman: maior domus (‘kunglig hovmĂ€stare’eller ett slags ‘förste minister’: pĂ„ svenska vĂ€l nĂ€rmast ‘riksförestĂ„ndare’).
Den nya kungaĂ€tten kallas i historien karolingerna efter Charles Martel (‘Hammaren’), som besegrade araberna vid Poitiers Ă„r 732 och lade grunden till det karolingska imperiet. Karl Martells son PĂ©pin III le Bref (‘den lille’) blev den förste kungen av den nya dynastin: hans son kallas Charlemagne aka Karl den store och nĂ„dde sin överlĂ€gset största framgĂ„ng pĂ„ juldagen Ă„r 800, dĂ„ han kröntes till kejsare av pĂ„ven Leo III i Rom.
Detta Äterupplivande av det romerska kejsardömet var sÀkert i samma mÄn en kupp av biskopen i Rom (= pÄven) som ett uttryck för Karls egna ambitioner: pÄven hade i takt med dennes erövringar blivit den frankiske kungens nÀrmaste allierade. Det var ocksÄ karolingerna som tidigast skulle dikta ihop den dystra bild av sina merovingiska föregÄngare som har fördunklat sikten för historiker Ànda in i vÄr egen tid.

Med Karls upphöjelse till vĂ€stromersk kejsare inleds den epok som efterĂ„t har kallats ‘den karolingiska renĂ€ssansen’. NĂ„gon sammanfattande idĂ© om Europa hade dock varken pĂ„ven eller kejsaren − och ingen annan heller pĂ„ den tiden. GrĂ€nserna för Karl den stores kolossala vĂ€lde var oklara och förĂ€ndrades stĂ€ndigt. Men det Ă€r en intressant iakttagelse att de sammanfaller pĂ„ ett ungefĂ€r med grĂ€nserna för EU:s första medlemslĂ€nder (i Europeiska kol- och stĂ„lgemenskapen frĂ„n 1951/1952): Frankrike, VĂ€sttyskland, Belgien, NederlĂ€nderna, Luxemburg och Italien. EKSG upplöstes enligt planerna Ă„r 2002.

För den som finner ett nöje i sĂ„dana notiser: Pippin den lille blev inte begravd i utan bredvid klosterkyrkan i Saint-Denis. Enligt abboten och historieskrivaren Suger, fransk regent under Ludvig VII:s korstĂ„g 1147–1149, blev Pippin dessutom dubbelt straffad för sin far Karl Martells synder: han begravdes inte heller liggande pĂ„ rygg utan med ansiktet nedĂ„t. Suger borde veta: han lĂ€t med början Ă„r 1140 bygga om sin klosterkyrka pĂ„ ett sĂ€tt som samtidigt innebar gotikens genombrott inom den sakrala arkitekturen.

[To be continued by blog The Day of the Jackal 8]