this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

The Day of the Jackal 6: Före sin tid

[Sequel to blog The Day of the Jackal 5: Where it all began]

Den skandinaviske lĂ€saren noterar kanhĂ€nda med sĂ€rskilt intresse att biskop Gregorius i sin krönika Historiae Francorum ocksĂ„ nĂ€mner att ‘geaternas’ kung Chlochilaichus (av Jutland/Jylland snarare Ă€n Götaland?) föll i strid mot Childeriks sonsonson och kung Klodvigs sonson Theodebert I under ett omdiskuterat och uppenbarligen misslyckat företag mot frankerna omkring Ă„r 523.

Kung Chlochilaichus kallas i andra sammanhang Hugilacus. De forskare gĂ„r inte lĂ€ngre att rĂ€kna som under snart 200 Ă„r har försökt identifiera honom som morbror till Beowulf. Den kung Hygelac som upptrĂ€der i den forngermanska vĂ€rldens kanske största hjĂ€ltedikt: det av primitiv krigaranda och dyster fatalism genomsyrade engelska BeowulfkvĂ€det frĂ„n nĂ„gon gĂ„ng mellan Ă„ren 700 och 900 – eller den svenske kung Hugleik, som förekommer i Ynglingasagan, men om vilken det dĂ€r uttryckligen heter: han “var ingen krigare”?
Var det dĂ€rför han stupade i Friesland? I en Liber Monstrorum frĂ„n 700-talet och troligen nedtecknad i England beskrivs Chlochilaichus/Hygelac likvĂ€l som jĂ€ttelik till vĂ€xten: hans ben ska Ă€nnu dĂ„ för tiden ha förvarats pĂ„ en holme vid Rhenmynningen, “dĂ€r de förevisades för lĂ„ngvĂ€ga resande”.
Beowulf deltar sjÀlv och gör sin insats i slaget vid Rhens utlopp i Nordsjön och hÀmnas sin morbror och lÀnsherre Hygelac.

Om Beowulf ÀndÄ Àr en sagohjÀlte av ibland rent orovÀckande proportioner vars hela underbara briljans kommer till sin fulla rÀtt först nÀr han fÄr slÄss med drakar och jÀttetroll i ett töcken av nordiska havsvindar och sprutande nordsjöskum, kan Chlochilaichus/Hygelac möjligen krÀva att bli godtagen som en historisk person.
Han var i sĂ„ fall samtida med sveakungen Ongentheow/Angantyr (Egil) och dennes son och eftertrĂ€dare, Ynglingasagans Ohthere/Ottar (med tillnamnet vendelkrĂ„ka). Egil har av flera forskare föreslagits vara begravd i Östhögen i Gamla Uppsala medan Ottar – möjligen den förste svensk som med nödvĂ€ndighet mĂ„ste tas pĂ„ allvar av en kĂ€llskriftsforskande eftervĂ€rld? – förmodas vila i sin egen hög i Husby i Vendels socken, 40 kilometer norr om Uppsala högar.

Hygelacs död pÄ den frisiska nordsjökusten omkring Är 523 var en internationell angelÀgenhet. Det Àr ocksÄ den enda hÀndelsen i Beowulf som vi med nÄgorlunda sÀkerhet kan fastsÀlla tidpunkten för.
Eller Ă€r det helt enkelt sĂ„ att varje stor krigares död pĂ„ slagfĂ€ltet inspirerar smĂ„ och stora diktare att förfĂ€rdiga munviga lovtal till döda hjĂ€ltars makt och Ă€ra i hopp om en nĂ€ve guld som belöning – som med sagokungen HrĂłlfr kraki frĂ„n danska Lejre i eddadikten BjarkamĂĄl?

Om vi Ă€ndĂ„ Ă€r rĂ€tt informerade omfattade ‘geaternas’ land nĂ„gon del av det nuvarande Jylland. Kung Chochilaichus/Hygelac/Hugleik skulle i sĂ„ fall kunna vara den förste namngivne skandinaven i historien: en mindre lyckosam viking och plundrare – sekler före sin tid.
Och hans ödesdigra strandningsaffĂ€r pĂ„ frankiskt territorium i Friesland en av de första kĂ€nda krigiska expeditionerna utanför Skandinavien – cirka 275 Ă„r innan bekymrade klosterbröder hos Saint Cuthbert i Lindisfarne pĂ„ den engelska nordsjökusten skulle sikta Ă€nnu en nordisk piratflotta över horisonten i öster: pĂ„ morgonen den 8 juni 793.

Den som tidigast identifierade Hygelac som Chochilaichus i Gregorius av Tours framstÀllning var prÀsten, folkbildaren och det danska kulturlivets gigant under trekvarts sekel: Nikolai Frederik Severin Grundtvig. Det var ocksÄ han som gjorde den första översÀttningen av Beowulf till nÄgot modernt sprÄk.

Bland alla Childeriks utsökta gravgĂ„vor fanns, förutom den berömda signetringen, andra vĂ€rdighetstecken att bĂ€ras av sĂ€rskilt framstĂ„ende krigare och hövdingar: en tjock armring av guld – som vĂ€gde cirka 300 gram och var tillverkad av fler Ă€n 60 nedsmĂ€lta solidi – och en korsformig lökknoppsfibula i samma material – ett senromerskt spĂ€nne som endast fick bĂ€ras pĂ„ manteln av de högsta Ă€mbetsmĂ€nnen – samt en stor kula av bergkristall. För oss som lever i dag en sjĂ€lvklar fysikalisk företeelse men som till forntidens och medeltidens mĂ€nniskor förmedlade oförklarliga och hemlighetsfulla optiska uppenbarelser: bilden i kulan Ă€r vriden 180 grader och stĂ„r alltsĂ„ pĂ„ huvudet.
I graven fanns dessutom ett tveeggat lÄngt praktsvÀrd (spatha) och en eneggad huggkniv eller ett kortsvÀrd av typen scramasax, bÄda med utsökta guldbeslag och inlÀggningar av alamandin.
Den döde var nÀr graven pÄtrÀffades klÀdd i mantel och ringbrynja. I högra handen höll han som symbol pÄ sin kungavÀrdighet en lans. Förutom de bÄda svÀrden och lansen var han bevÀpnad med en yxa av jÀrn att kasta i striden: en sÄ kallad francisca. Till den dödes personliga utrustning hörde Àven söljor för bÀlte och skor samt en slÀt fingerring av guld som mest pÄminner om en modern vigselring.

PĂ„sydda beslag i guld i form av mer Ă€n 300 – eller kanske bara 30? – bin och ett tjurhuvudformigt smycke av brons hörde till kung Childeriks guldbroderade drĂ€kt. Bina och tjurhuvudet har en ögla pĂ„ undersidan för att de skulle kunna fĂ€stas pĂ„ tyget, som knapparna pĂ„ en nutida uniform.
Frankerna sjĂ€lva hade inget sjĂ€lvklart etniskt ursprung: merovingerna menade i stĂ€llet att deras Ă€tt hĂ€rstammade frĂ„n Aeneas och Antenors Troja samt frĂ„n en gudomlig tjur – dĂ€rför var ocksĂ„ tjuren dynastins sĂ€rskilda kĂ€nnetecken. Med sĂ„ledes samma förfĂ€der blev frankerna med ens lika ‘fina’ som de beundrade romarna.

LĂ„ngt senare och Ă€nnu lĂ€ngre bort möter vi för övrigt samma genealogiska fingerfĂ€rdighet hos Snorre Sturluson nĂ€r han pĂ„ samma gungfly av trovĂ€rdighet sĂ€tter sig att komponera den svensk-norska YnglingaĂ€ttens stamtavla. Detaljerna i Snorres framstĂ€llningar Ă€r inte helt och hĂ„llet att lita pĂ„: han levde visserligen sjĂ€lv ett dramatiskt liv bland mordbrĂ€nnare, vulkaner och varma kĂ€llor – fast pĂ„ ett avstĂ„nd av 700 Ă„r frĂ„n Beowulf och de förmodade sveakungarna Angantyr, Ottar och Adils.

Den Ă€ldsta bevarade översĂ€ttningen av Snorres nordiska kungasagor pĂ„ danska utkom i en upplaga pĂ„ 200–300 exemplar i Köpenhamn 1594: av dessa Ă„terstĂ„r i dag sex exemplar i offentliga bibliotek och ett (komplett) i privat Ă€go. Det islĂ€ndska originalet anses ha tillkommit omkring Ă„r 1230. Att Snorre Ă€r författaren till det omfattande verk som allmĂ€nt gĂ„r under namnet Heimskringla – efter de första orden i en av handskrifterna: Kringla heimsins: det vill sĂ€ga ‘vĂ€rldens krets’ – Ă€r sedan lĂ€nge accepterat. Men egentligen vet vi inte ens det: ingen författare nĂ€mns i nĂ„gon av de handskrifter som har överlevt till vĂ„r tid.
Boken kan vara skriven av Snorre – men den kan ocksĂ„ vara sammanstĂ€lld och tillrĂ€ttalagd av andra efter det att Snorre mördats av sin före detta svĂ€rson Gissur Thorvaldsson den 23 september 1241 pĂ„ anstiftan av den norske kungen HĂ„kon IV HĂ„konsson den gamle.
Det var helt sĂ€kert livsfarligare att leva förr Ă€n det Ă€r i dag – inte bara bland merovinger. Och det vi i dag kallar copyright eller ‘upphovsrĂ€tt’ var det ingen som hade hört talas om pĂ„ medeltiden.

Helt sĂ€kert hade den döde Childerik ocksĂ„ fĂ„tt med sig sin hĂ€st i graven. För att ytterligare Ă„skĂ„dliggöra hans upphöjda samhĂ€llsstĂ€llning och enastĂ„ende förmögenhet – eller för att hans kungliga kolleger skulle kĂ€nna igen honom nĂ€r han kanske anlĂ€nde till alla krigares himmelska mjödhall pĂ„ sin stiliga springare? – hade den döde kungen dessutom fĂ„tt med sig ett 100-tal guldmynt samt cirka 200 romerska silvermynt i en pĂ„se av lĂ€der, varav de yngsta prĂ€glades under de östromerska kejsarna Zenos och Basiliscus regeringstid.
Detta intrÀffade samtidigt som germanhövdingen Odovakar störtade pojkkejsaren Romulus Augustulus och avslutade det vÀstromerska rikets historia Är 476: frÄn och med detta Är styrdes Italien under en tid av germanska kungar med sÀte i Ravenna.

Childerik slogs tillsammans med allierade germaner mot visigoterna vid OrlĂ©ans Ă„r 463 under den galliske generalen Aegidius och dennes son Syagrius, som var den siste romerske stĂ„thĂ„llaren i Gallien och pĂ„ tvĂ€ttĂ€kta uppkomlingsmanĂ©r kallade sig rex Romanorum: “romarnas konung” – tvĂ€rt emot varje urĂ„ldrig romersk sedvĂ€nja sedan stadens sjunde och siste kung, tyrannen Lucius Tarquinius II Superbus, avsattes och den romerska republiken infördes Ă„r 509 f.Kr.
ÄndĂ„ var begreppet ‘kung’ inte okĂ€nt i det östromerska kejsardömet: dĂ€r betecknade det vilken som helst person som skaffat sig makt över ett folk och deras land.

Det var Syagrius som Ă„r 486 skulle mista sitt rike till kung Klodvig och mördas av dennes ombud. Om vi Ă„ter fĂ„r lita till den noggranne biskopen i Tours var Childerik förvisad i Ă„tta Ă„r frĂ„n frankernas omrĂ„de till ThĂŒringen pĂ„ andra sidan Rhen pĂ„ grund av att han tog sig ocksĂ„ för denna föga förfinade tid alltför stora friheter med de frankiska flickorna.
Nu Àr Gregorius i just denna sak mÄhÀnda inget helt igenom trovÀrdigt sanningsvittne: Childerik var död sedan tre mansÄldrar och redan saga och historia nÀr den förment vÀlinformerade biskopen skrev. Eller hade helt enkelt de franker som följde Childerik för tillfÀllet bytt sida till Aegidius och tvingat sin ledare pÄ flykt till andra sidan Rhen?
Kan det Ă€ndĂ„ ha varit i ThĂŒringen mellan Elbe och Donau i mellersta Tyskland och Ă€nnu lĂ€ngre österut han knöt de vĂ€rdefulla bysantinska och slaviska kontakter vi anar bland det dyrbara gravgodset frĂ„n graven i Tournai? Childerik var i alla hĂ€ndelser nĂ€stan samtida med den berömde vĂ€stromerske generalen Flavius AĂ«tius: det Ă€r han som i historieböckerna har kallats Den siste romaren. Det var han som besegrade hunnerkonungen Attila i det ryktbara slaget pĂ„ Catalauniska fĂ€lten nĂ€ra det nuvarande ChĂąlons-sur-Marne eller Troyes i departementet Champagne den 20 juni Ă„r 451.

Childerik (Hilde-Rik = ‘mĂ€ktig i krig’, ‘krigarhövding’) regerade mellan Ă„ren 457/458 och 481/482. Han Ă€r den tredje merovingern om vi rĂ€knar hans i mytologins töcken knappt urskiljbara ‘förfĂ€der’: Chlodion le Chevelu (‘den lĂ„nghĂ„rige’) och MĂ©rovĂ©e (Merovech) – som betyder ‘sjökrigare’.

Eller skulle vi sĂ€ga: ‘viking’, rĂ€tt och slĂ€tt? Om dessa tvĂ„ vet vi för övrigt ingenting med sĂ€kerhet.