this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

The Day of the Jackal 5: Where it all began

Vid uppförandet av ett nytt fattighus nĂ€ra l’église Saint-Brice pĂ„ floden Scheldes östra sida i den belgiska staden Tournai pĂ„trĂ€ffades den 27 maj Ă„r 1653 en grav med ett innehĂ„ll av sĂ€llan skĂ„dat slag. Inom bara drygt ett Ă„r efter upptĂ€ckten presenterades gravfyndet ocksĂ„ för vetenskapen och den bildade allmĂ€nheten i ett verk med den motsvarande storstĂ„tliga titeln Anastasis Childerici I. Francorum Regis, sive Thesaurus Sepulchralis Tornaci Nerviorum effosus, & Commentario illustratus (‘Frankernas konung Childerik I:s ÅteruppstĂ„ndelse, eller det utgrĂ€vda och med en illustrerad kommentar försedda gravfyndet i nerviernas stad Tornacum’).
Inte nog med att graven framstĂ€lldes med all sin spektakulĂ€ra utstyrsel. Författaren kunde meddela vem den döde var: de saliska frankernas tidigaste historiskt belagde ‘kung’ och den franska monarkins grundare: den lĂ„nghĂ„rige merovingern Childerik I.

Det var ur Childeriks och hans efterföljares frankerrike det Europa skulle uppstĂ„ som vi kĂ€nner i dag – 300 Ă„r före Karl den store.
Men det visste inte merovingerna. De nöjde sig med att vara lÄnghÄriga och funderade inte mycket över en avlÀgsen framtid. Sin största energi synes de i stÀllet ha Àgnat Ät att slÄ ihjÀl varandra: fÄ saker i historien gör mera skÀl för beteckningen mardröm Àn det ofantliga familjegrÀl utan slut som upptar sÄ gott som hela den merovingiska regeringstiden.
Det var dÄ ondskefulla planer smiddes dygnet runt i kungliga sÀngar och aristokratiska alkover, svekfulla sammantrÀden arrangerades och band av lönnmördare och kontralönnmördare fÀrdades pÄ löddriga hÀstar kors och tvÀrs genom gamla och nyligen erövrade omrÄden i varjehanda ljusskyggt merovingiskt Àrende.

Inte sÀllan stod de merovingiska kvinnorna för de mest raffinerade mordiska anslagen: flera av dem förefaller ha Àgt en synnerligen vÀl utvecklad talang för lömska intriger.
Det har till exempel framförts att Shakespeare skulle ha kalkerat lady Macbeth efter det Ă€ven för sin egen blodtörstiga tid dominerande merovingiska rötĂ€gget Chilperik I:s drottning FrĂ©dĂ©gonde: en instĂ€llsam före detta kökspiga som med beundransvĂ€rd framĂ„tanda avancerat till det mest intima av det frankiska rikets maktpolitiska slagfĂ€lt: den kungliga merovingiska sĂ€ngkammaren – och som dĂ€refter aldrig försatt ett tillfĂ€lle att sprida död och förintelse omkring sig var helst hon drog fram.
Den tidigmedeltida drottningens inflytande var annars beroende av hennes makes förmÄga att förbli bland de levande och dÀrmed göra det möjligt för henne sjÀlv att pÄverka den kungliga politiken.

Den som ÀndÄ önskar försvara fru Fredegunda kan dÀrför möjligen anföra att hennes handlande dikterades av den enda ambitionen att behÄlla sin hastigt uppnÄdda och numera stÀndigt hotade stÀllning: att behÄlla livet och den politiska makten för sig och sina barn.
Till skillnad frĂ„n de allra flesta av sin slĂ€kt överlevde hon ocksĂ„ sĂ„vĂ€l sin man som dennes övriga gemĂ„ler och tronföljare. Fredegunda dog lugnt och stilla i sin sĂ€ng Ă„r 596 (eller 597) och begravdes i Paris under en gravsten som Ă€nnu finns att beskĂ„da i l’église Saint-Germain-des-PrĂ©s.

Jag tror inte att alla Àr medvetna om att den skuldtyngda huvudperonen i Shakespeares tragiska drama Macbeth Àr en historisk person. Och inte vilken som helst heller: han Àr möjligen den förste som styrde över bÄde norra och södra Skottland och Àven gjorde en pilgrimsfÀrd till pÄvens Rom.
Macbeth stupade i ett slag om Skottlands tron Ă„r 1057, men har i vĂ„r tid flera gĂ„nger â€˜Ă„teruppstĂ„tt’ pĂ„ bio i regi av bland andra Orson Welles, Akiro Kurosawa och Roman Polanski.

Fredegundas rival om makten framför andra hette Brunehaut, eller Brynhilde. Hon förekommer senare som en av huvudpersonerna i sagan om Sigurd fafnesbane och upptrÀder i den nordiska Lodbrokssagan som mor till Aslög: hon som under pseudonymen Kraka transporterades till Norge i sin fosterfar Heimers harpa.
Sigurd fafnesbane, som var Brynhildes man, anses vara identisk med den frankiske kungen och Chilperiks bror Sigibert I.
Dessa och andra personer ur Childeriks och Klodvigs förfÀrliga familj upptrÀder numera företrÀdesvis i operan Nibelungens ring med dess olika delar Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök av Richard Wagner.

Kung Chilperik I av Soissons – “vĂ„r tids Nero och Herodes” som den franske biskopen och historieskrivaren Georgius Florentinus, av sin samtid och av alla senare historiker kallad Gregorius av Tours, beskriver honom – Ă€r inte mycket annorlunda Ă€n andra merovinger före och efter: han stjĂ€l och mördar och tar sig Ă€lskarinnor samt vrĂ€ker sig i barbarisk lyx – och lider samtidigt brist pĂ„ den mest elementĂ€ra uppfostran.
Chilperik, anförtror oss den stĂ€dse nĂ€rvarande Gregorius, stryper sin hustru Galsvintha och gör sin frilla Fredegunda till drottning. Galsvinthas syster Brynhilde som Ă€r gift med kungens bror, Sigibert I av Austrasien (den nordöstra och tidigast erövrade delen av frankernas rike pĂ„ bĂ„da sidor av mellersta Rhen med huvudorterna Metz och Reims), eggar sin make till hĂ€mnd – han fĂ€lls av Fredegundas lönnmördare.
Sedan fortsÀtter historien som brukligt i denna merovingernas brutala och blodiga slÀktkrönika: striden mellan de bÄda kungliga kvinnorna pÄgÄr oavbrutet, öppet eller förtÀckt, intill dess Brynhilde pÄ sin Älderdom fÄngas av Chilperiks och Fredegundas son Chlothar II av Neustrien (frankernas rike i nordvÀst mellan Meuse, Loire, Bretagne och atlantkusten) för att visas upp för folket pÄ en kamel och naken slÀpas till döds av en hÀst.

SĂ„ dĂ€r kunde de hĂ„lla pĂ„, de lĂ„nghĂ„riga och deras damer. NĂ„gon JĂ€mO fanns inte. Och ‘allmĂ€nna opinionen’ var Ă€nnu inte uppfunnen.
Lady Macbeth? Hon synes ÀndÄ ha varit beskedligare Àn Brynhilde och Fredegunda. I alla hÀndelser anar vi att hennes hÀnder var vÀsentligt mindre blodiga Àn deras.

Brynhilde och Fredegunda Ă€r för övrigt tvĂ„ exempel pĂ„ vilka kvinnor de tidigaste merovingerna föredrog framför andra: utlĂ€ndska ‘prinsessor’ och före detta kökspigor. De gifte sig sĂ„ledes aldrig med den frankiska aristokratins döttrar eller systrar. Jag förmodar för att undvika att skapa en inhemsk klass av oberĂ€kneliga adelsmĂ€n som vilken dag som helst kunde bli livsfarliga rivaler om makten.

Alltihop Ă€r strĂ€ngt taget en enda ohygglig och fasansfull oreda – och den samvetsgranne iakttagaren Gregorius av Tours en av de författare frĂ„n lĂ€nge sedan som förmodligen aldrig kommer att sakna fascinerade lĂ€sare.
ÄndĂ„ Ă€r det strĂ€ngt taget missvisande att kalla hans Historiae Francorum (frĂ„n ca 575) för en ‘frankisk krönika’. Gregorius Ă€rende var inte i första hand merovingiska kungar och deras otyglade framfart i den tidigaste medeltidens första stapplande gryningsljus. Den nĂ€rapĂ„ osannolikt renlĂ€rige biskopens allt annat överskuggande intresse gĂ€llde synden och dess i livet som i döden rĂ€ttmĂ€tiga gudomliga vedergĂ€llning.
Det Àr inte Gregorius fel att hans ÄskÄdningsmaterial i det mesta saknar motstycke: maken till provkarta pÄ ondska och svek Àr inte lÀtt att hitta i historien och Äterfinns annars endast i de allra mest vildsinta böckerna i Gamla Testamentet.

Författaren till Anastasis Childerici intresserar oss dock för ögonblicket mer Àn den beskÀftige biskopen i det för tiden oerhört efterblivna Tours: vÄr man heter Jean-Jacques Chiflet. Hans arbete Àr i folioformat pÄ 367 sidor och rymmer 27 konstnÀrligt fullÀndade teckningar av samtliga dyrbarheter frÄn graven i Tournai. KonstnÀren Àr flamlÀndare och presenteras i boken under signaturen van Werden.
Identifieringen av den person som lĂ„g begravd intill församlingskyrkan Saint-Brice i Tournai erbjöd för en gĂ„ngs skull inga svĂ„righeter: pĂ„ den dödes finger satt en signetring av guld med den spegelvĂ€nda latinska inskriften Childerici Regis: ‘kung Childeriks [sigill]’.
Ringen visar oss förutom Àgarens namn och höga titel ocksÄ ett portrÀtt av kungen med det lockiga hÄret uppknutet pÄ bÄda sidor och hÀngande lÄngt nedanför axlarna. Han bÀr ett slags brynja och har en officersmantel (paludamentum) elegant draperad över vÀnstra axeln, sÄ som det anstÄr varje fÀltherre i romersk tjÀnst. I högra handen hÄller han en lans. Vi förstÄr att Childeriks ring pÄ samma gÄng uttrycker hans egen germanska kungavÀrdighet och hans stÀllning som inhyrd och högt ansedd befÀlhavare hos alla frankers kejsare i dennes romerska armé av legosoldater.

Ringen ensam Ă€r förstĂ„s inte det alldeles avgörande beviset för att den döde verkligen Ă€r kung Childerik: han kan ha gett den till nĂ„gon annan som i sin tur blev begravd med denna klenod. ÄndĂ„ Ă€r det troligaste – för att inte sĂ€ga: det enda – alternativet att den döde i Tournai Ă€r frankernas förste ‘kung’.
Dateringen av graven och dess övriga förnÀma innehÄll ger ocksÄ en sentida iakttagare den omedelbara förestÀllningen om en högt uppsatt frankisk krigararistokrat i romersk tjÀnst. Vi har bara en att vÀlja pÄ: Childerik I.
Signetringen förekommer i dag endast i en (rÀttvÀnd!) gipsavgjutning pÄ Ashmolean Museum i Oxford.

TillgĂ€ngliga merovingiska stamtavlor meddelar att Childerik föddes cirka 437 och regerade frĂ„n 457/458: enligt biskop Gregorius dog han Ă„r 481 (eller 482) och begravdes öster om den befĂ€sta staden Tornacum. Han var far till den förste kristne frankiske kungen Clovis I (Chlodovechus/Klodvig) – i varje fall om vi fĂ„r lita till Gregorius: han Ă€r den ende vi kĂ€nner frĂ„n samtiden som har antytt ett sĂ„dant slĂ€ktförhĂ„llande.
Klodvig var den som senare vann hela Gallien Ät sitt folk och sin Àtt och lÀt döpa sig i Reims pÄ juldagen Är 496. Eller 498? KanhÀnda Är 506? Eller rent av sÄ sent som 508? HÀndelsen har, nÀr den Àn Àgde rum, haft en oerhörd betydelse för fransk nationalistisk historieskrivning och efterÄt avbildats otaliga gÄnger i konsten, senast pÄ Marc Chagalls fönstermÄlning i katedralen i Reims: Biskop Remigius döper kung Klodvig.

Klodvigs dop i katedralen i Reims var ocksĂ„ den omedelbara anledningen till att nĂ€stan alla senare franska kungar frĂ„n kapetingern Ludvig VII Ă„r 1137 valde staden som kröningsort – till Karl X, som blev den siste franske kung som kröntes i Reims, Ă„r 1825.

Graven i Tournai Ă€r ett undantag frĂ„n varje senare begravningssed hos merovinger och övrig frankisk krigararistokrati: Childerik Ă€r begravd utanför den senare uppförda kyrkan Saint-Brice (det skulle aldrig ha fallit Childerik in att bygga en kyrka – men kyrkan var likvĂ€l inte lĂ„ngt borta) och inte inne i (eller i anslutning till) en katolsk helgedom som samtliga andra kĂ€nda merovingiska hĂ€rskare efter Ă„r 482.
Den som funderar ytterligare pĂ„ saken ska finna det Ă€n mer anmĂ€rkningsvĂ€rt hur mĂ„nga historiker det finns som inte bara har fĂ„tt för sig utan Ă€nnu mer tagit för givet att Childerik bodde i Tournai eller att staden skulle ha varit hans och lille Klodvigs ‘huvudstad’ av de enkla skĂ€let att det var dĂ€r han pĂ„trĂ€ffades i sin grav: det enda samband vi över huvud taget kĂ€nner mellan Childerik och Tournai.
PĂ„ 500-talet blev det vedertaget bruk att merovingiska kungar begravdes i den kyrka de sjĂ€lva (och vĂ€l oftare deras drottningar?) lĂ„tit uppföra för Ă€ndamĂ„let – och alldeles sĂ€kert för sin egen eventuella frĂ€lsning pĂ„ köpet. I Childeriks fall har forskningen hittills detta enda förslag att erbjuda: han kanske dog i Tournai. Vi har heller ingen aning om var han annars kan ha haft sin adress: om han alls ‘bodde’ i en romersk stad kan det lika gĂ€rna ha varit i Reims. Eller Soissons?

Vi vet ocksÄ i dag att nÄgra kungar med synnerlig noggrannhet valde ut lokalen för sina egna begravningar, helst inte tidigare brukad för ÀndamÄlet och dÀrför Ätskild frÄn mer sekunda klassens döda. Andra Äter begravdes pÄ platsen dÀr de dog.

LÄngt senare kungar av den svenska vasaÀtten har inte heller en gemensam gravkyrka: tvÄ ligger i Uppsala domkyrka, en i VÀsterÄs, en i StrÀngnÀs och en i Stockholm.