this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Mare Balticum 2: Cimbrer och teutoner

En berÀttelse som ocksÄ frÄn tid till annan har fascinerat nordiska hÀvdatecknare Àr den om cimbrerna och teutonerna: tvÄ stammar som strax före Är 100 f.Kr. gav sig av söderut och marscherade kors och tvÀrs genom Europa, besegrande den ena romerska hÀren efter den andra tills de till slut krossades i ett par vÀldiga fÀltslag av den berömde generalen och politiskt ivrigt verksamme folktribunen Gajus Marius vid AquÊ SextiÊ [= vÄra dagars Aix-en-Provence] Är 102 och VercellÊ Är 101 f.Kr.. Av dessa tvÄ folk anses i varje fall nÄgra cimbrer ha kommit frÄn Himmerland pÄ Jylland i nuvarande Danmark: deras tragedi var dessutom ett tidigt förebud om de senare stora folkvandringar som pÄ ett avgörande sÀtt skulle förÀndra Europas politiska karta.

Ruiner pÄ platsen för Sextius Termer

Efter Tacitus Ă€r det tyst i den antika litteraturen om de skandinaviska folken under nĂ€ra ett halvt Ă„rtusende. Det Ă€r inte förrĂ€n sjĂ€lva Rom hade intagits och plundrats flera gĂ„nger av skarorna frĂ„n norr som vi Ă„ter hör talas om hĂ€ndelser som berör Skandinavien. Den grekiske krönikören Prokopios sĂ€ger uttryckligen att han har trĂ€ffat folk frĂ„n ön Thule, dĂ€r solen om sommaren inte gĂ„r ner. OcksĂ„ den bysantinske prĂ€sten Jordanes, som vid mitten av 500-talet skrev en krönika om goterna: De origine actibusque Getarum [‘Om geternas ursprung och bedrifter’], Ă€gnar det nordligaste av Europa nĂ„gra förströdda tankar. Enligt honom kom goterna ursprungligen frĂ„n ön Scandza, som författaren högtidligt kallar för officina gentium, vagina nationum [‘folkfabriken, nationernas moderssköte’]. FrĂ„n östersjökusten begav de sig söderut till trakterna norr om Svarta havet, dĂ€r de grundade ett mĂ€ktigt rike och senare erövrade Rom. Jordanes meddelar ocksĂ„ att av svearnas Ă€rorika stam utgick ursprungligen de daner som erövrade och gav namn Ă„t Danmark. Men om detta visste de mĂ€nniskor som dĂ„ levde i Sverige ingenting: de förblev lĂ€nge ovetande om sina förnĂ€ma anor. Det var inte förrĂ€n efter vikingatiden missionĂ€rerna blev de första att upplysa svenskarna om vilket anseende de hade i Europa. Det var sĂ„dana berĂ€ttelser som senare gav upphov till varjehanda nationell mytbildning i olika lĂ€nder, inte minst i Sverige. DĂ€r blev Jordanes utsagor ocksĂ„ huvudkĂ€llan för den storsvenska nationalkĂ€nslan i Olof Rudbecks Atlantican och 1800-talets götiska historieromantik.
Den Àldsta översÀttningen till svenska av Jordanes Getica gjordes av Johan Fredrik Peringskiöld d.y. Är 1719. För en modern, fullstÀndig och med sÀkerhet mer pÄlitlig översÀttning av samma verk hÀnvisas till: Getica. Om goternas ursprung och bedrifter.
Det Ă€r under tidig kejsartid som antikens författare börjar skilja mellan olika nordliga vatten. Plinius kallar till exempel Nordsjön Germanicum mare, och Tacitus benĂ€mner den östliga delen av Östersjön ‘svebernas hav’: Suebicum mare. Bortom de Ă€nnu mer avlĂ€gsna och ‘fasansfullt fattiga’ Fennis snubblar vi strax över varelser som har ‘en mĂ€nniskas ansikte och huvud, men en kropp som tillhör djurriket’. LĂ€ngre hemifrĂ„n Ă€n sĂ„ aktar sig Tacitus klokt nog för att fĂ€rdas ens vid sin skrivpulpet.
Germanernas lÀnder i allmÀnhet imponerar inte mycket pÄ Tacitus, som gÀrna smÄpratar offentligt med sig sjÀlv om det ena och det andra:

Och han beskriver “les peuples de Germanie” sĂ„ hĂ€r:

Kanske fÄngar Tacitus Àven attityderna hos mÀnnen i de familjer av vÀlbestÀllda bönder vi möter i de mest slösaktigt utrustade gravarna frÄn skandinavisk jÀrnÄlder:

Det har framhĂ„llits att sĂ„vĂ€l Caesar som Tacitus i sina skildringar av germanska förhĂ„llanden i allt vĂ€sentligt utgĂ„r frĂ„n grekernas sĂ€tt att beskriva
 skyterna: de Ă€r nakna, modiga och bĂ€r inte med sig nĂ„gra personliga Ă€godelar i sitt kringvandrande liv. VarifrĂ„n Tacitus hĂ€mtade sin information vet vi inte sĂ€kert. Den enda kĂ€lla han uttryckligen erkĂ€nner Ă€r… “the supreme authority of Julius of happy memory”: den till gud upphöjde Caesar.

Upphöjd

SkĂ€len till att sĂ„ mĂ„nga antika författare Ă€gnar avsevĂ€rd tid Ă„t att ingĂ„ende beskriva lĂ€nder och folk de aldrig sjĂ€lva sett kan vara fler Ă€n ren nyfikenhet. SĂ„dana skildringar som kunde kallas ‘geografiska’ bidrar till att underlĂ€tta sĂ„vĂ€l handel/varuutbyte som krigiska intressen. DĂ€rför saknas i den antika litteraturen beskrivningar över omrĂ„den bortom de klassiska civilisationernas rĂ€ckvidd. FramstĂ€llningar med ett uttalat ‘etnografiskt’ innehĂ„ll kan ha haft till avsikt att för den civiliserade hemmapubliken Ă„skĂ„dliggöra begrepp som ‘primitiv’, ‘barbar’, ‘icke-mĂ€nsklig’. Detta slags exotiska ‘resebeskrivningar’ nĂ„r sin storhetstid först i och med de omfattande germanska folkomflytt-ningarna pĂ„ 400- och 500-talen.
Under 500-talet övertog det frankiska riket det romerska imperiets stĂ€llning som ledande europeisk stormakt. Karl den store besegrade under sin regeringstid 768–814 samtliga germanstammar pĂ„ kontinenten och grundade det karolingiska kejsardömet. Hans krönikör Einhard berĂ€ttar i sina Annales regni Francorum hur den danske kungen Godfred seglade med flottan och hela sin hĂ€r till den hamn som hette Sliesthorp [= Schleswig] och att Godfred dĂ€r började anlĂ€gga den skyddsvall mot frankerriket i söder som senare kom att kallas Danevirke. PĂ„ grĂ€nsen till danernas land lĂ„g Hedeby, och lĂ„ngt i norr svearnas köpstad Birka. I sin biografi över Karl den store berĂ€ttar Einhard bland annat att danskar, svenskar och norrmĂ€n bodde lĂ€ngs Östersjöns nordliga och sydvĂ€stliga kuster. Det var nog tur för Norden att Karl den Stores söner inte var lika mĂ„lmedvetet utĂ„triktade som han, nĂ€r det karolingiska riket delades i tre efter faderns död.