this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Korngrynsgröt och kokt svinmålla

Det finns människor i dag som tillverkar redskap av flinta inför publik i ‘stenåldersbyar’ och slåss med låtsassvärd samt serverar korngrynsgröt och kokt svinmålla till turister vid högarna i Gamla Uppsala. Eller de som kanske vill vara lite lyxigare: leker medeltid en vecka i Visby varje sommar med 150 000 andra från fastlandet tillresta tidsturister sedan mer än tjugo år?
De svenskar som vill ‘leva i medeltiden’ året runt får tills vidare flytta till förorten Jakriborg i Hjärup tre minuter med Pågatåget från Lund. Där har man byggt ett låtsasmedeltida bostadsområde med korsvirkeshus, kullerstensgator och lika oäkta ringmur för dem med för mycket pengar.
Man ska kunna “gå ned från bostaden till den lokala mjölkhandeln”, säger en av upphovsmännen. Det kunde man göra i Stockholm ännu på 1950-talet. Vem sålde mjölk över disk i butik 500 år tidigare?
Jakriborg efter byggmästarbrödernas förnamn: Jan och Krister. Det är sant.

Modern medeltid eller Fy för modernismen

Vad innebär det att klä ut sig i säckväv och leka blind tiggare på Gotland en vecka varje år när 25 000 människor dör av svält varje dag på andra håll i världen och 800 miljoner människor alltid har för lite att äta? Tänker medeltidsturisten i Visby och Västergarn på att var femte sekund dör ett barn av undernäring nånstans på jorden?
Eller är medeltiden bara tillräckligt avlägsen och okänd för oss som lever här för att vår berättelse om den kan vara vilken som helst? Hur långt är det från Snäck och Strandpromenaden till Sudan och Somalia? Från Havdhem till Haiti?
Lika långt som härifrån till 1200-talet?

Flanörer på Strandpromenaden

Det är möjligt att de som arrangerar och deltar i sådana spektakel har en innerlig önskan att faktiskt leva där och då. Men även dessa ‘pedagogiska’ uppvisningar av förhistoriska ‘verkligheter’ är tillrättalagda: det mesta från forntiden hade vi som lever i dag haft svårt att uthärda. Det är förmodligen därför dagens stenåldershantverkare och vikingaköksmästare bara till fullo kan uppskatta sin egen lätt-och-lagom-version av forntiden när de har Odinsborg och McDonald’s runt hörnet.
Livet under forntiden var för de flesta framför allt en fråga om att överleva. Från den ena dagen till den andra: det existerade inga allmänt accepterade förordningar till skydd för den enskilda individen och inga bidrag till människors försörjning enligt socialtjänstlagen. För dem som levde på stenåldern var livet nog mer ofta än sällan en strid på flintknivseggen än ett behagligt samlande och jagande under en evig subboreal sol: stenåldersmänniskan levde också bara tills hon var högst trettio.

De som framställer forntiden som ‘romantisk’ kan med samma förväntan att bli trodd påstå att den svenska bondemedeltiden levdes som i Ronjas roliga rövarborg.