this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Inte värre än andra

Folkvandringstiden anses allmänt vara germanernas storhetstid: det var då det ena germanerriket efter det andra bildades så långt bort som i norra Afrika. De olika germanska och slaviska folkstammarnas vandringar över Europa bröt för en tid de gamla handelslederna mellan medelhavsområdet och länderna i norr. Det dröjde ända till omkring år 700 innan handeln fungerade någorlunda ‘normalt’ igen – men nu längs delvis andra vägar.
Vilka var förresten dessa ‘folkvandrare’ som gav sig i väg? Hela folkslag på språng efter nya boplatser och något bättre ställe att odla sina rovor? Eller sysslolösa krigsherrar med just ingen kvar att slå ihjäl där hemma och med allsköns brokigt patrask i släptåg? Det var på den tiden ‘världen’ inte var större än att alla kunde gå till fots till vilken plats som helst på ett år. Alarik: Moses – eller Hagbard handfaste?

Alarik?

Från början – liksom senare tiders vikingautflykter – gällde nog det senare alternativet mest. Unga och någorlunda förmögna odågor som gick och slog dank där hemma utan någon särskilt utstakad morgondag att blicka framåt emot. Kanske till och med mer slugt beräknande än så. En väl uttänkt strategi av någon ansiktslös forntida byråkrat för att komma till rätta med hotande överbefolkning och ett sätt att göra sig av med besvärliga rivaler till ledaren om makt och rikedom. I takt med att rapporter om de flyktade pöbelhoparnas framgångar i andra och okända länder långt borta nådde de mer försiktigt avvaktande där hemma – eller var alltsammans bara den gamla trådslitna drömmen om ett bättre och mindre strävsamt liv någon annanstans? – satte sig allt fler människor i rörelse åt snart sagt alla väderstreck. Också den första generationens vikingar var i första hand ute efter lättförtjänta rikedomar.
Som utvandringen från Europa till USA i slutet av 1800- och början av 1900-talen? Först bara ett fåtal särskilt oförvägna. Sedan Karl Oskar och det sällsynta våpet Kristina – inte alldeles olik Christopher Columbus motsträviga besättning 400 år tidigare som också bara ville tillbaka hem igen. Och därpå hela skocken av förhoppningsfulla lycksökare?

Borde ha stannat på Korpamoen

I Sverige har på senare tid uttrycket ‘social turism’ väckt en viss politisk uppståndelse. Med detta tror jag avses att framför allt fattiga människor från de sedan den 1 maj 2004 nyblivna medlemsländer i EU som tidigare utgjorde Europas öststater ska komma hit och orättvist utnyttja det svenska välfärdssystemet. Men även vikingarna var ett slags tillfälliga trygghetsturister i de länder de besökte. Då har vi för det mesta varit stolta över sådan fräck och frejdig företagsamhet.
Vilka särskilda omständigheter fanns annars som vid slutet av 700-talet med ens gjorde det möjligt för skandinaver att börja plundra och ödelägga utomlands? Precis som européer längre söderut levde nordborna sedan länge i ett politiskt och andligt klimat där vapen hörde till kulturen och krigaridealet var regel, särskilt i vikingasamhällets aristokratiska miljöer. Det är inte att förvåna sig över att skandinaverna strax insåg det lönsamma i sådana utrikes strandningsaffärer. Från den 8 juni år 793 och det i skräckslagna formuleringar omtalade vikingaöverfallet på klostret Lindisfarne utanför Northumbrias kust får vi också räkna med att norska och danska vikingaraider längs Nordsjöns kuster var noggrant planerade politiska aktiviteter, som i första hand riktade sig mot Karl den stores karolingiska supermakt strax söder om Danevirke och det nuvarande Schleswig-Holstein. Nordborna hade också för detta ändamål uppfunnit ett dittills oöverträffat vapen: det överlägset snabbseglande och lättmanövrerade vikingaskeppet. Och därmed en helt och hållet ny militär strategi. Den sjöfarande skandinaven uppträder nu allt mer som en ogripbar fantom ur morgondiset över havets horisont: ett slags den nya tidens hit-and-run-viking med skarpslipade vapen i hand. Så här berättar The Anglo-Saxon Chronicle för år 793:

Lätt byte för vilda vikingar

Vikingaskeppet var den nya tidens fartyg i Skandinavien. Utan denna enastående uppfinning hade det inte funnits några vikingar. Skeppet visade även ägarens status på samma sätt som bilar kan göra det i dag. Allra finast blev det slanka havsgående skeppet: den mäktigaste hövdingen/kungen hade det längsta skeppet. Han hade det för att visa att han var den främste – men också för att med sitt följe av krigare kunna besegra varje rival om makten och ytterligare utöka sitt välde. Hittills hade det räckt med att ro sin båt till nästa vik för att plundra och röva. Men när stormännen i den egna hembygden var besegrade och segraren i denna lokala kamp om makten hade skapat ett eget ‘rike’ behövde han ett större skepp som kunde föra honom längre bort till ännu mer vinstgivande strandhugg. Det för eftervärlden mest kända av sådana skepp är Olav Tryggvasons Ormen långe, som [kanske?] besegrades i sjöslaget vid Svolder år 1000. Det blev med tiden också nödvändigt för varje skandinavisk hövding med högtflygande ambitioner att utöka sin räckvidd både till kvalitet och omfång. Hela hans status berodde på fortsatt krigisk framgång och därmed förmåga att belöna sina följeslagare med sådana dyrbarheter som numera endast kunde tillhandahållas genom beskattning eller plundring allt längre hemifrån.

Som en gotiska katedral
Gokstadskibet från Sandefjord i Vestfold
23,8 m långt 5,2 m brett 16 par åror
Byggt ca 890 och utgrävt 1880
Vikingskibshuset på Bygdøy i Oslo

Det mer än 1000-åriga ryktet om vikingens osedvanliga våldsamhet är säkert inte alldeles missvisande. Han förstörde mycket och orsakade ofta stor förödelse där han steg i land. Men det finns ingenting som tyder på att vikingar skulle ha varit brutalare eller mer hänsynslösa än andra krigare vid denna tid: det var så härskare och stormän gjorde upp sinsemellan. Också kristna kungar kunde vara lika grymma som vikingarna. När ‘Frankrikes förste kung’ Klodvig hade blivit kristen – eller kanske snarare hade ‘övergått till kristendomen’ med hela sitt folk – fortsatte han som av gammal vana att slå ihjäl alla kristna han kunde hitta. Makten byggde på rikedomar – och kampen om tillgångarna var hänsynslös.

Vikingvärstingar på våg
Sida av pergament ur den franska helgonbeskrivningen
Vie de Saint-Aubin, från ca 1100
Bibliothèque Nationale, Paris
Ms. Nouv. acq. lat. 1390
Foto: Bibliothèque Nationale, Paris
Aubin var biskop i Angers,
som plundrades av vikingar på 800-talet