Inte att lita på
En berömd skildring av hur en vikingahövding begravs förekommer i Ahmed ibn Fadlāns reseberättelse (‘Risāla’) från ett besök hos volgabulgarerna år 921/922. Hans beskrivning av ruser i österled saknas inte i någon redogörelse för vikingarnas värld, och jag ska därför inte bedöva läsaren med ytterligare ett utförligt referat. En mindre ofta citerad passage i ibn Fadlāns rapport från sitt möte med nordbor vid Volgakröken är hur ‘rusernas kung’ vältrar sig i sitt palats:
ibn Fadlān har aldrig satt sin fot i en stad som heter ‘Kyawh’, inte heller i mindre orter med namnen ‘Crsk’ och ‘Hrqh’: detta är en andrahandsskildring av samma trovärdighet som Adams av Bremen senare redogöresle om svearnas ohyggliga orgier i Gamla Uppsala. Den av juveler översållade tronen i ibn Fadlāns framställning verkar avsevärt uppförstorad: krigarna kring kungen förekommer i varje sådan beskrivning av hur tidens mesta överklass levde.
ibn Fadlāns redogörelse för hur ‘vikingar’ vid Volga begraver sin hövding har i den arkeologiska historieskrivningen framstått som den oomtvistliga ögonvittnesskildringen av en sådan händelse. Men författarens övriga berättelse rymmer åtskilliga fiktiva framställningar som det är svårt att i dag ta på allvar. Vi vet inte ens med säkerhet vem ibn Fadlān var: resande handelsman, missionär, kalifens i Bagdad utsände, författare, historiker. Han kan ha varit det ena eller det andra. Kanske var han en kombination av alltihop?
Det är inte heller självklart att ibn Fadlāns ‘rus’ är detsamma som våra ‘vikingar’. Den förutseende Ture J Arne hade också “[…] intrycket att Ibn-Fadlan själv vid nedskrivandet av sin reseberättelse blandat ihop de uppgifter han av tolkarna erhållit rörande turkiska folk och “Rus””. Det är anmärkningsvärt att nästan inga arkeologer efter Arne ens har antytt möjligheten av att ibn Fadlān kanske inte var så väl informerad som han själv trodde. Kanhända har han inte sett något alls av det han berättar om en ‘vikingabegravning’?
Så här säger han själv: “I heard that at the deaths of their chief personages they did many things […], and I was interested to learn more. At last I was told of the death of one of their outstanding men” (min kursivering).
För allt vad vi vet: om också ibn Fadlān faktiskt hade varit åskådare till en sådan händelse kan han ha haft både det ena och andra skälet att i efterhand arrangera sin beskrivning av hemska hedningar från Norden på utrikes resa. Nästan ingen forskare tar Adam av Bremen helt och hållet på allvar i dag. Varför är med nödvändighet den tillfällige turisten vid Volga mer trovärdig? Det finns all anledning att iaktta samma källkritiska försiktighet i detta fall som vi gör med övriga ‘samtida’ informatörer – i stället för att med alla andra så att säga av gammal vana upphöja ibn Fadlāns berättelse till exemplarisk forntida etnografi.
Jag tror att den långvariga genomslagskraften hos ibn Fadlāns beskrivning av hur ett för honom okänt folk (kanske) hanterade döda hövdingar (och deras slavinnor) har sin främsta orsak i vår egen tids fascination för våld och brutal sex.
Reseberättare ibn Fadlān har långt senare porträtterats av Michael Crichton i romanen Eaters of the Dead. Och i Antonio Banderas gestalt uppträtt i den rätt usla filmen The 13th Warrior efter Crichtons bok, där även Sven Wollter syns i en liten roll som kung Hrothgar [sic].
This entry was posted on Saturday, April 16th, 2011 at 03:35 and is filed under Archaeology. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
