this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Inte att lita pÄ

En berömd skildring av hur en vikingahövding begravs förekommer i Ahmed ibn Fadlāns reseberĂ€ttelse (‘Risāla’) frĂ„n ett besök hos volgabulgarerna Ă„r 921/922. Hans beskrivning av ruser i österled saknas inte i nĂ„gon redogörelse för vikingarnas vĂ€rld, och jag ska dĂ€rför inte bedöva lĂ€saren med ytterligare ett utförligt referat. En mindre ofta citerad passage i ibn Fadlāns rapport frĂ„n sitt möte med nordbor vid Volgakröken Ă€r hur ‘rusernas kung’ vĂ€ltrar sig i sitt palats:

ibn Fadlān har aldrig satt sin fot i en stad som heter ‘Kyawh’, inte heller i mindre orter med namnen ‘Crsk’ och ‘Hrqh’: detta Ă€r en andrahandsskildring av samma trovĂ€rdighet som Adams av Bremen senare redogöresle om svearnas ohyggliga orgier i Gamla Uppsala. Den av juveler översĂ„llade tronen i ibn Fadlāns framstĂ€llning verkar avsevĂ€rt uppförstorad: krigarna kring kungen förekommer i varje sĂ„dan beskrivning av hur tidens mesta överklass levde.
ibn Fadlāns redogörelse för hur ‘vikingar’ vid Volga begraver sin hövding har i den arkeologiska historieskrivningen framstĂ„tt som den oomtvistliga ögonvittnesskildringen av en sĂ„dan hĂ€ndelse. Men författarens övriga berĂ€ttelse rymmer Ă„tskilliga fiktiva framstĂ€llningar som det Ă€r svĂ„rt att i dag ta pĂ„ allvar. Vi vet inte ens med sĂ€kerhet vem ibn Fadlān var: resande handelsman, missionĂ€r, kalifens i Bagdad utsĂ€nde, författare, historiker. Han kan ha varit det ena eller det andra. Kanske var han en kombination av alltihop?

Det Ă€r inte heller sjĂ€lvklart att ibn Fadlāns ‘rus’ Ă€r detsamma som vĂ„ra ‘vikingar’. Den förutseende Ture J Arne hade ocksĂ„ “[…] intrycket att Ibn-Fadlan sjĂ€lv vid nedskrivandet av sin reseberĂ€ttelse blandat ihop de uppgifter han av tolkarna erhĂ„llit rörande turkiska folk och “Rus””. Det Ă€r anmĂ€rkningsvĂ€rt att nĂ€stan inga arkeologer efter Arne ens har antytt möjligheten av att ibn Fadlān kanske inte var sĂ„ vĂ€l informerad som han sjĂ€lv trodde. KanhĂ€nda har han inte sett nĂ„got alls av det han berĂ€ttar om en ‘vikingabegravning’?
SĂ„ hĂ€r sĂ€ger han sjĂ€lv: “I heard that at the deaths of their chief personages they did many things [
], and I was interested to learn more. At last I was told of the death of one of their outstanding men” (min kursivering).
För allt vad vi vet: om ocksĂ„ ibn Fadlān faktiskt hade varit Ă„skĂ„dare till en sĂ„dan hĂ€ndelse kan han ha haft bĂ„de det ena och andra skĂ€let att i efterhand arrangera sin beskrivning av hemska hedningar frĂ„n Norden pĂ„ utrikes resa. NĂ€stan ingen forskare tar Adam av Bremen helt och hĂ„llet pĂ„ allvar i dag. Varför Ă€r med nödvĂ€ndighet den tillfĂ€llige turisten vid Volga mer trovĂ€rdig? Det finns all anledning att iaktta samma kĂ€llkritiska försiktighet i detta fall som vi gör med övriga ‘samtida’ informatörer – i stĂ€llet för att med alla andra sĂ„ att sĂ€ga av gammal vana upphöja ibn Fadlāns berĂ€ttelse till exemplarisk forntida etnografi.
Jag tror att den lÄngvariga genomslagskraften hos ibn Fadlāns beskrivning av hur ett för honom okÀnt folk (kanske) hanterade döda hövdingar (och deras slavinnor) har sin frÀmsta orsak i vÄr egen tids fascination för vÄld och brutal sex.

ReseberÀttare ibn Fadlān har lÄngt senare portrÀtterats av Michael Crichton i romanen Eaters of the Dead. Och i Antonio Banderas gestalt upptrÀtt i den rÀtt usla filmen The 13th Warrior efter Crichtons bok, dÀr Àven Sven Wollter syns i en liten roll som kung Hrothgar [sic].