this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

I stället för det stora pingvinglaset

Platon nämner kelterna bland sex ‘barbariska’ folkslag som till skillnad från strängt spiknyktra spartaner gärna berusar sig:

I sin grekiska världshistoria från århundradet f.Kr. beskriver Diodorus Siculus kelternas/gallernas inte helt okomplicerade förhållande till alkohol så här:

Athenaios från Naukratis i Egypten, som levde cirka 200 år e.Kr., förmedlar i De lärda herrarnas middag en ingående iakttagelse av keltiska barbarers umgängesseder kring matbordet:

De manliga banketterna med vin till Dionysos ära i antikens Grekland och förmögna kelters tillställningar med både herrar och kanske damer närvarande skiljer sig åt på många hundra års avstånd – men de aristokratiska dryckesvanorna är i stort sett desamma. En keltisk furstes grav känns också bäst igen på den rikliga förekomsten av importerade kärl av brons från medelhavsområdet att servera vin (eller annan alkohol) ur. Sådana gravar motsvaras nästan alltid invändigt av det yttre majestätiska omfånget: det är otänkbart att de är avsedda för några andra än samhällets mäktigaste och högst ansedda medlemmar.

Vingud

Några fanns också som föredrog bägare av glas framför pokaler av guld – fast kärl att dricka ur av silver var kanske ändå det finaste av allt? Så här tycker i alla fall den lika rika som smaklösa uppkomlingen och före detta slaven Trimalchio:

Trots Trimalchios försäkran: allt glas var inte billigt. Ritualerna och bestyren kring människors dryckesseder har i alla tider varit många och i vissa kretsar mer omfattande än i andra; ibland hände det att de tog sig rent bisarra uttryck – och den som inte såg ordentligt upp redan i kejsarnas Rom kunde rent av riskera att ruinera sig i tidens statusrally enbart på att anskaffa de riktiga tillbehören att dricka ur:

Den Titus Petronius som nämns i Plinius den äldres text begick självmord år 66 e.Kr. på order av kejsar Nero (aka Lucius Domitius Ahenobarbus Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus) och är upphovsmannen till alla skälmromaners ursprung: Satyricon, där Cena Trimalcionis (‘Trimalchios gästabud’) ingår. Samme T Petronius anses vara identisk med den arbiter elegantiae – ‘smakdomare’ – hos kejsaren som även omtalas av Tacitus. Engelskans myrrhine avser svenskans ‘murrineglas’: av den romerska överklassen mycket uppskattade bägare av (kolorerad) flusspat (fluorit) att dricka vin ur.
Plinius omtalar även två exeptionellt dyra skulpterade silverbägare vilka ägdes av offentlige talaren Lucius Licinius Crassus, som dock tydligen skämdes så mycket över sitt slöseri att han aldrig använde dem. Plinius skyller rika romares fascination för varje form av överdådig lyx på rikets erövring av Mindre Asien: efter sin avgörande seger över selekuidernas kung Antiochos III Megas (‘den store’) vid Magnesia (dagens Manisa nordöst om Izmir) år 190 f.Kr. uppvisade fältherren Lucius Cornelius Scipio Asiaticus i sitt triumftåg bland övrigt krigsbyte “1400 lbs. of chased silverware and vessels of gold weighing 1500 lbs.: this was in the 565th year from the foundation of the city of Rome”. Med de rövade bägarna och pokalerna av guld och silver följde utländsk omoral och allmänt lössläppt leverne till Rom, bekymrar sig den mycket produktive författaren och före detta kavalleriöversten med kommendering i Germanien. Och inte bara bland unga aristokrater: “Some of the older generation also sought to gain esteem from these sources. It is recorded that Gaius Marius after his victory over the Cimbrians drank from Bacchic tankards, in imitation of Father Liber – he, the ploughman of Arpino who rose to the position of general from the ranks!”. Stormvarning för uppkomlingar utfärdad.

Har ni fest, eller...?
FEDRICO FELLINI 1969
Satyricon