this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Hur dog Erik IX Jedvardsson?

Hur dog Erik IX Jedvardsson Ă€ven kallad den helige? Hela historien om Eriks död i Uppsala förefaller vara komponerad pĂ„ bestĂ€llning av den döde kungens efterkommande med det enda syftet att passa deras egna sociala och politiska ambitioner samt tidens ideala förestĂ€llning om en from regent. Den Ă€r sĂ„ att sĂ€ga för helgonlik för att nĂ„gon som lever i dag ska ta den riktigt pĂ„ allvar. SĂ„ dĂ€r gentlemannamĂ€ssigt som i Erikslegenden bĂ€r sig heller ingen mördare med allvarligt uppdrag Ă„t. Ingen reste heller pĂ„ den tiden – sĂ€rskilt inte pĂ„ den tiden. De politiska förhĂ„llandena lockade inte till sĂ„dana Ă€ventyrliga utflykter nĂ„gonstans i Skandinavien. Björn och varg vandrade fortfarande fritt med andra fredlösa i skogarna – Ă€nda frĂ„n Danmark eller kanske ‘bara’ frĂ„n ett Ă€nnu rĂ€tt fjĂ€rran Götaland till Uppsala för att slĂ„ ihjĂ€l en karl som kanske inte ens var en kung. Och genast han kom fram sĂ€tta sig och vĂ€nta pĂ„ trappan utanför kyrkan till dess det tilltĂ€nkta offret hade hört högmĂ€ssan fĂ€rdigt. I riddarromaner med romantiskt innehĂ„ll, kanhĂ€nda. Ibland pĂ„ bio. Och i helgonlegender? Men aldrig i verkligheten.

Ett ögonblick. Jag har inte snackat klart Àn

Lauritz Weibull tyckte sĂ„ hĂ€r om Eriks helgonlegend redan Ă„r 1917: “För Erik den heliges verkliga historia kan den icke tillerkĂ€nnas nĂ„got som hĂ€lst vitsord [
]”. Och i ett radioföredrag drygt tre decennier senare: “Om Erik den helige kan jag fatta mig kort. Legenden hör till de tarvligaste av sitt slag [
]. FramstĂ€llningen har föga eller intet att skaffa med verkligheten”. De tvĂ„ andra nordiska rikena hade redan varsin helgonkung: Olav i Norge och Knut i Danmark. DĂ€rför behövde ett avundsjukt Sverige pĂ„ vĂ€g ocksĂ„ ett nationalhelgon. “Och det skapades”, berĂ€ttade Weibull den gĂ„ngen i radio, “sĂ„ gott som av intet”. Arkeologen Knut Stjerna var för övrigt den förste som pĂ„ allvar ifrĂ„gasatte trovĂ€rdigheten i de medeltida kĂ€llorna om kung Erik.
Den Ă€ldre vĂ€stgötalagens kungalĂ€ngd strĂ€cker sig över 200 Ă„r och innehĂ„ller 18 namn. Den inleds med OlawĂŠr skotkonungĂŠr och avslutas med Ion konungĂŠr [Jo[ha]n I Sverkersson]. Om Erik stĂ„r det: “Tolfte war ErekĂŠr konongĂŠr. han war vsini swa brat af Ă°aghum takin. [
] Nu ĂŠr han sial i ro mĂŠĂ° guĂ°hi oc hans hĂŠnglum oc ben hans hwilĂŠs i wpsalum [
]”.
Vi har ingen anledning att betvivla Eriks vĂ„ldsamma död: sĂ„ dĂ€r dog var och varannan pĂ„ 1100-talet. Den Ă€ldre VĂ€stgötalagen tillkom före Ă„r 1300 och Ă€r vĂ„r Ă€ldsta bok skriven pĂ„ det svenska sprĂ„ket. Den handlar mest om tvĂ„ saker: vilka regler som ska iakttas vid kyrkobyggen – och vad som gĂ€ller vid mord och drĂ„p. Det Ă€r sida upp och sida ner om vad det kostar att slĂ„ ihjĂ€l en mĂ€nniska. Om den person tinget fann skyldig till en sĂ„dan handling inte dömdes att betala böter kunde han förklaras fredlös. DĂ„ var det fritt fram för den mördades efterlevande att utkrĂ€va vilken hĂ€mnd de ville. Dödsstraff förekom förstĂ„s i sĂ€rskilt angelĂ€gna fall [liksom Ă€ven i mindre akuta Ă€renden], och vissa brott kunde sonas med en pilgrimsfĂ€rd. FĂ€ngelsestraff i modern mening fanns inte pĂ„ medeltiden, vilket inte hindrade att mĂ€nniskor spĂ€rrades in pĂ„ lĂ€ngre eller kortare tid av nĂ€stan vilket skĂ€l som helst i alla fall. För det mesta utövades ‘lagen’ lĂ€nge Ă€nnu enligt den vĂ€lkĂ€nda principen: den starkes rĂ€tt över den svage.
Jag tror att mord ofta var en Ă€nnu mer brutal och blodig verksamhet dĂ„ Ă€n i dag. Det var nĂ€stan aldrig ett ofarligt ‘hantverk’ som sĂ€kert krĂ€vde större skicklighet och mer personligt mod av utövaren Ă€n att bara brassa pĂ„ med ett automateldvapen rakt in i kön utanför krogen eller sprĂ€nga sig sjĂ€lv och ryggsĂ€cken med bomben i luften pĂ„ ett tunnelbanetĂ„g i rusningstid. Det fordrades – för det mesta – ett motiv som efterĂ„t kunde accepteras av de flesta samt Ă€ven möjlighet. Det vill sĂ€ga: ett lĂ€mpligt tillfĂ€lle. Och nĂ€r mordet vĂ€l var utfört gĂ€llde det för mördaren att komma undan ocksĂ„. Den som dessutom hade röjt en kung ur vĂ€gen hade det antagligen svĂ„rare att försvinna i mĂ€ngden Ă€n den som bara slagit ihjĂ€l en simpel odalman eller hans trĂ€l. Det Ă€r bara i det moderna Sverige det Ă€r möjligt att skjuta en statsminister pĂ„ öppen gata och försvinna spĂ„rlöst i en mĂ€ngd som inte fanns, för det var pĂ„ natten och inte mĂ„nga mĂ€nniskor var ute dĂ„.

Olav dödas vid Stiklestad Är 1030
Olav förlorade slaget men vann Norge
Ingen enda av mördarna undkom

Det Ă€r ett rimligt antagande att Erik inte begav sig ensam till kyrkan denna Kristi himmelfĂ€rdsdag utan sannolikt Ă„hörde andakten tillsammans med ett antal lojala och till tĂ€nderna bevĂ€pnade anhĂ€ngare. Det Ă€r de som kallas bodyguards pĂ„ vĂ„r egen tids gangstersvenska. Utan sĂ„dant sĂ€llskap kunde varje kung pĂ„ den tiden lika gĂ€rna stanna hemma om han ville överleva till kvĂ€llen. Hans medtĂ€vlare om den uppsvenska kronan, den danske prinsen Magnus Henriksson – kanske kusin till Eriks hustru Kristina jĂ€rnsida Björnsdotter – var den mordiska hedersknyffel som legenden sĂ€ger höll i det svĂ€rd som dödade Erik utanför en möjlig Heliga Trefaldighets kyrka i Östra Aros den 18 maj 1160. Fast det hjĂ€lper inte. Det Ă€r fel dag i alla fall: Kristi himmelfĂ€rdsdag inföll det Ă„ret den 5 maj.
Enligt all erfarenhet Àr ocksÄ sjÀlva förutsÀttningen för en persons upphöjelse till helgon i allmÀnhet just en sÄdan hÀndelse. Sveriges folk hade fÄtt det gemensamma nationella och religiösa minne, som alla i anden nyvÀckta mÀnniskor pÄ 1100-talet lÀngtade efter att samlas kring.
TyvĂ€rr vet vi knappast vem Erik var. Fast vi hade kunnat vĂ€nta oss att en person med hans eftermĂ€le hade gjort sig vĂ€sentligt mer gĂ€llande medan han levde Ă€n vad som tycks vara fallet. Den ‘legendariske’ Erik kan ha varit vem som helst: han behöver inte ens ha funnits.
Vi anar att mördaren Magnus trots eventuellt korrekt upptrÀdande inför döden kungligheter emellan inte var nÄgon sÀrskilt helig man. Men det var sÀkert inte Erik heller. Det sÀgs att pÄven Alexander III kallade honom en rumlare som hade omkommit under ett handgemÀng i fyllan och villan. Scener ur Erikslegenden kan Àven bekikas i Uppsala domkyrka.
Sankt Erik Ă€r Stockholms skyddshelgon och symbol för samma stad. Han har Ă€ven fĂ„tt ett öl uppkallat efter sig. År 1993 utsĂ„gs Sankt Erikssymbolen till lĂ€nets vackraste. I juryns motivering heter det bland annat att Erik Ă€ger en â€œĂ€del storhet och en stilla skönhet”.