this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Försöka duger − men inte alltid

Några kyrkogårdsarbetare på Norra begravningsplatsen i Solna upptäckte häromdagen ett nytt lik i en gammal grav. Polisen rubricerar fyndet som mord och är tills vidare mycket förtegen om fallet, som väl poliser ska vara vid sådana tillfällen.

Bara pensionerade polisprofessor Leffe BW aka besserwisser vet att uttala sig med bestämdhet om sådant som ingen annan vet: om man inte kan identifiera kroppen blir det här en svår nöt för polisen att knäcka.
Det kunde jag också ha sagt och du med utan att vara pensionerade polisprofessorer och nog för att jag är stockholmare alltid men så jävla dum är jag ändå inte: det är alltid svårt att avslöja en mördare när man inte vet vem den mördade är. Goes by itself.

Leffe säger också att det där med att gömma en mördad person i en redan befintlig grav är något alldeles nytt i kriminalhistorien. Det kan hända. Men i den yngre stenålderns storstensgravar begravdes människor efter varandra i flera tusen år i samma grav. Begravningsgästerna festade om ordentligt också utanför gånggriftens entré varje gång det var dags.

gånggrift

Och på Saint Louis Cemetery i New Orleans som har varit i bruk sedan 1789 och fortfarande används är det recycling som gäller. I New Orleans begravs människor för det mesta i särskilda ‘mausoleer’ ovan jord – därför att staden ligger i ett träsk två meter under havsytan och översvämningar hör(de) till vardagen. En oförvägen kvinnlig pionjär skrev år 1844 hem till sina försiktigare systrar i Boston att hela staden var “a Wet Grave”. Före inbördeskriget 1861–1865 kunde heller ingen besöka New Orleans som inte kom med båt. Och ingen ville ha en massa lik i sina kistor flyta omkring vind för våg på stadens gator.
Begravningskamrarna används om och om igen. Efter ett år och en dag kan graven öppnas varpå resterna av kistan kastas i en container och den dödes ben knuffas längst in samt en nyss avliden tar den förras plats. Saint Louis Cemetery #1 on Basin and St. Louis och granne med jazzens och horornas Iberville och Storyville är stadens mest kända: dess mest spektakulära invånare är voodoodrottningen Marie Laveau.

saintlouis1

saintlouis2

Jag har själv försökt få tag i utredarna för att få veta mer, säger superspanare Leffe stöddigt i Blaskan. Vadå, ringt och försökt få tag i…? Leffe är en sedan länge avtackad och avdankad kriminolog och borde väl därför numera räknas som privatperson eller i bästa fall ‘intresserad allmänhet’.
Kan jag också i varje ouppklarat mordfall ringa utredarna och få veta mer om hur landet ligger och hur långt de (inte) har kommit? Jag är ju så himla intresserad av mord, ju!

Vad skulle mordutredarna säga då? Dra åt helvete, förmodar jag och de gjorde det inte utan rätt också. Eller kom de och hämtade mig till förhör för att de trodde att det var jag som gjort’et!

Jag tycker att Leffe ska lugna ner sig lite. Han har aldrig bidragit till att lösa ett enda mord någonstans i världen fast han hela tiden påstår det och kommer inte att göra det den här gången heller.
Leffe slutar aldrig att berätta för alla hur ‘in i helvete jävla rik’ han är. Då kunde han väl stanna hemma på lantgodset han hyr i andra hand och vältra sig som en annan uppkomling i alla sina pengar i stället för att lägga sig i allting han inte har med att göra.

anka