Den siste vikingen
Jag anar att det inte är det mest arkeologiskt konjunkturanpassade att säga – men jag tar risken ändå: de många runstenarna över dem som tillsammans med den otursamme skeppshövdingen Ingvar den vittfarne “manligen [foro] fjärran efter guld och österut gåvo örnen föda” kunde vara ‘gravminnen’ utan regelrätt begravning. Kanhända var modet att bygga stora högar över släktens märkvärdigaste medlemmar redan gammalt när Ingvar aldrig kom hem igen? Kanske hade gravhögen bland dem som hängde med mest runt Mälardalen ersatts av något mycket mer modernt: runstenen?
I så fall är den hyllning som Tola låtit hugga “at sunn sinn Harald, broður Ingvars” och säkert flera andra stenar lika mycket värda för de efterlevande som vilken gravhög som helst. Den mest kända av de många resta stenar som påminner oss om Ingvars expedition till Gårdarike och Särkland restes cirka år 1050 och står i dag alldeles framför den lilla bron över vattnet till Gripsholms slott.
Det finns i dag mellan tjugofem och trettio sådana ‘Ingvarsstenar’ i Uppland, Västmanland och Södermanland.
Notis om misslyckad utflykt i österled
Sten över Harald, Ingvar den vittfarnes bror
Sö 179 Gripsholm, Södermanland
Det är troligt att Ingvar har fått ett eget monument bredvid eller i närheten av Haralds sten, men dessvärre har en sådan runristning inte återfunnits: kanske har en sten som nu står vid domkyrkan i Strängnäs varit rest över Ingvar själv. Harald kan ha varit endera av tre personer: bror eller halvbror till Ingvar – eller en ‘broder’ i annan betydelse än den vanliga: ‘fosterbror’, ‘hirdman’.
De bästa och de flesta stenarna finns i trakterna av Mariefred och Strängnäs och det var säkert därifrån någonstans Ingvar kom. Arkeologen Mats G Larsson anger med stöd av den isländska Ingvarssagan att Ingvars farmor var dotter till Erik Björnsson segersäll och syster till Olof skötkonung. Enligt samma stamtavla var Ingvar född år 1016 och alltså endast 20 år gammal när han gav sig av med sin expedition i österled och 25 då han dog i Särkland: saracenernas land, kanske med betydelsen ‘skjortbärarland’ och syftande på de muslimska länderna i allmänhet.
Sagan är en romantiserad berättelse kring uppenbara fragment av sanning: den uppger att Ingvars flotta bestod av 30 skepp (och i så fall väl bortåt tusen män), men där har författaren nog tagit till i överkant. Men ett stort vikingatåg med svenska mått att mäta var det säkert ändå.
Alla är inte överens om varför Ingvar och flera andra nordbor inte kom hem igen från sina utrikes resor: några kan ha valt att stanna kvar medan andra kan ha dött av olika sjukdomar, &c. Jag tror att de flesta dog i fjärran länder för att de var… vikingar.
De reste i väg öster- och västerut över havet för att plundra och härja: i deras yrke stod döden på lur vid nästa strand och bakom varje flodkrök. Ingen vet för övrigt hur många av dem som for i väg som blev kvar där borta och hur många som kom hem igen. Men det är sannolikt att manfallet bland vikingarna var stort – och att fler stupade i strid ända till den dag då alltihop var över.
Harald Sigurdsson hårdråde har kallats den mest ‘typiske’ av alla vikingar: han inledde sin krigiska karriär som blott 15-årig förlorare i slaget vid Stiklestad den 29 juli år 1030 – och föll som vikingatida ‘superkändis’ vid Stamford Bridge i Yorkshire den 28 september 1066. Då var Harald 50 år gammal.
Vikingar på väg – eller våg
Denna händelse har ofta betecknats som vikingatidens final. Kanske var Haralds försök att bli kung över England i stället epokens näst sista akt: om vi väljer att kalla även hertig Vilhelms av Normandie anfall över Engelska kanalen två veckor senare ett ‘vikingaäventyr’? Vilhelms seger i slaget vid Hastings var en händelse som förändrade världshistorien – åtminstone den del av samma historia som utspelades i Europa. Detsamma kan inte sägas om något enda nordiskt vikingatåg under cirka trehundra år.
Hertig Vilhelm av Normandie på väg att erövra England
Detalj från Bayeuxtapeten ca 1070
Därför kan det hända att Harald hårdråde inte var ‘den siste vikingen’. Jag vågar i stället påståendet att Harald var den ‘näst siste’: vikingatiden i västerled, som vi vanligtvis uppfattar den, avslutades under några vansinniga timmar en höstdag den 14 oktober 1066 i det som i dag är en sömnig semesterort i East Sussex på den engelska sydkusten. Vilhelm: lika mycket ‘viking’ som… vittfarne?
Engelsmän t.h. och fransmän stupar i slaget vid Hastings
Detalj från Bayeuxtapeten ca 1070
This entry was posted on Wednesday, February 9th, 2011 at 06:20 and is filed under Archaeology, Art. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
