this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Mormors mardröm 6: man dör bara två gånger

FÖGA SEDELÄRANDE HISTORIA I 2 AKTER OCH 1 EPILOG
OM HELIOGABALUS:
ANARKIST MED KEJSARKRONA

AKT 2 FORTS
ETT LIV I LYX

[Sequel to blog Mormors mardröm 5: död före desserten]

Vid mer intima tillställningar kunde Heliogabalus få för sig att spänna några av Roms vackraste kvinnor nakna framför en skottkärra och tvinga dem att köra honom, som förstås också var naken, runt i palatset. Om inte badvattnet var parfymerat med saffran eller något annat lika dybart gick kejsaren hellre smutsig.
Ibland tvingade han grånade senatorer att köra i kapp med fyrspan i bankettsalen och han gav ett sjöslag i Cirkus på kanaler som fylldes med vin. Ett annat infantilt nöje var att bjuda åtta döva eller åtta flintskalliga eller åtta synnerligen fetlagda personer på middag: allra roligast var det när fyra tjockisar försökte tränga ihop sig på en soffa avsedd för tre och någon av dem dråsade i golvet.

Heliogabalus lagade bara mat i kastruller av silver och med oanständiga bilder på, han uppfann ett slags vermouth kryddad med mynta och mastix (nåja, det gjorde för all del Apicius också) och han satt obekvämt på andra kuddar än sådana som var stoppade med kaninhår och rapphönsdun.
I gryningen släppte han ut ormar bland dem som köade till de bästa platserna på Cirkus bara för nöjet att få se de vettskrämda åskådarna trampa ihjäl varandra. Där överträffar han med lätthet Caligula som hade för vana att puckla på den förväntasnfulla publiken med knölpåkar när den störde hans nattsömn.
När andan föll på körde Heliogabalus elefantfyrspann [sic] nerför Vatikankullen och förstörde alla gravar som kom i hans väg: det finns de som fortfarande tror att aposteln Petrus grav hör till de vandaliserade.

I biografierna hör vi aldrig talas om att Heliogabalus någonsin skulle ha utfört något vettigt arbete. Ingen av källorna antyder heller att ens några beslut av betydelse skulle ha fattats under hans regering: hans dagar tycks mest ha utspelat sig i en oavbruten backanal i bankettsalar och badhus.
Att vara romersk kejsare var städse förenat med akut livsfara – men särskilt betungande tycks det inte alltid ha varit. Enda gången Heliogabalus hörs klaga över att ämbetets plikter besvärar honom är när han uppkäftigt finner kejsarkronan för tung…
Ändå har ingen enda av antikens levnadstecknare dragit slutsatsen att Heliogabalus var galen. Såvitt jag vet är det bara en kejsare som har fått den dystra diagnosen: Caligula.

Heliogabalus var den siste ‘Antoninen’: ultimus Antoniorum. Hans namn var avsett att i minnet återkalla en länge sedan svunnen tidsålder: samma blod flöt i ådrorna på Hadrianus, Marcus Aurelius och Commodus samt genomströmmade artärerna i Septimus Severus, Caracalla och – Heliogabalus.
I Vita Heliogabali är han hela tiden närvarande – ja, till och med dramats ende självlysande aktör. Heliogabalus är ett monster – men ett monster som fascinerar och får fantasin att galoppera. Tänk om det är så illa att den kastratsjungande skitstöveln från Syrien rent av är den ende verklige anarkisten på Roms kejsartron?
Antonin Artaud tycks mena det. Han sysslade också med ett slags grymhetens teater och uttalar sig sålunda:

Jag tänker att värre saker har inträffat i världshistorien. Och det som aldrig har hänt kan ju vara sant i alla fall.

Det som kännetecknar en god författare är att han sätter mer på spel ju längre han övar. Historia Augustas författare hör till detta utvalda fåtal. Efter att ha visat rikhaltiga prov på verklig virtuositet i den historiska diktningens knepiga konst inför han scener i Vita Heliogabali som blir till en bekännelse: Historia Augusta är ett litterärt verk, från början till slut.
Det får oss omedelbart att glömma såväl Dio Cassius som Herodianus – och i stället tänka på en annan känd författare: konsuln och miltärbefälhavaren Marius Maximus, som i Suetonius efterföljd skrev tolv kejsarbiografier, från Nerva till Heliogabalus.
Ändå håller inte heller Maximus måttet. Det är de flitiga citaten i Historia Augusta som avslöjar honom: han är bara utfyllnad i en redan befintlig text. Så står vi där igen med en okänd biograf. Låt oss i brist på bättre följa Ronald Symes exempel och kalla honom just det: ‘Unknown’.

Historia Augusta har bara alltför ofta betecknats som en förfalskning. Men en förfalskning förutsätter att någon tjänar på affären. Det häftar något klibbigt vid ordet, som av skuld och kriminalitet. Det har någonting av politik och religion och skumraskaffärer över sig.

Många litterära falsifikat har skrivits genom åren utan större utsikt att lyckas narra den uppmärksamme läsaren. Kanhända är ‘bedrägeri’ därför ett bättre ord? Den litteräre bedragaren kanske till och med räknar med att bli avslöjad förr eller senare. I bästa fall uppnår han två syften med sin humbug: han lurar läsaren – och läsaren glädjer sig åt att kunna avslöja bluffen.

Sälvklart har också bedrägerier ett syfte. I Historia Augustas fall ligger propaganda nära till hands. Men propaganda av vem? För vem? Eller mot? Och varför?
Något entydigt svar tycks inte finnas – även om en del talar för ett senkommet försvar av gammal tro och hävdvunnen tradition. Författaren gör ingenting för att dölja sin politiska hemvist: han är en ivrig anhängare av kejsardömet och senatens auktoritet. Han är romare, förstås, och en hängiven beundrare av Antoninerna.

Det är Heliogabalus som har vanhelgat detta namn från det härligaste av tidevarv. Därför ska hans minne vara fördömt för all tid och hans namn utplånat. Den som valde att skriva personhistoria över goda och onda kejsare hade förresten inget val: ideologiska förutsättningar och moraliska värderingar var redan uttalade i de antika källorna.
Läsarna hade heller ingenting att välja emellan: människorna tyckte likadant under Trajanus och Aexander Severus som när Diocletianus och Theodosius regerade. Något annat fanns inte.

Det är också en idé: att jämföra Heliogabalus, detta liderligehetens och saturnaliernas krönta missfoster i Roms kejsarhistoria, med Konstantin den store: fromhetens föredöme framför andra och närapå ett helgon – i varje fall om vi får tro hans lismande levnadstecknare biskop Eusebios från Caesarea.
Men det är inte vår idé: det är den okände författarens till Vita Heliogabali.

Liksom i förbifarten antyder författaren att han – motvilligt därför att ämnet känns alltför frånstötande – har ställt samman Heliogabalus biografi på Konstantins uttryckliga uppdrag. Det betyder förstås ingenting: det har gått mer än ett halvt sekel sedan Konstantins död då någon hittar på historien, uppenbarligen för att roa sig på hans och de kristnas bekostnad.

Men vår okände skriftställare nöjer sig inte med det. Heliogabalus religiösa koncept blir en sinnebild för Konstantins monteistiska politik. (Ändå var Heliogabalus inte monoteist, utan snarare henoteist: han krävde bara att hans gud skulle dyrkas före alla andra.)
I Vita Alexandri Sueri förhärligas den hedniske ljusgestalten som motståndare till Konstantin – alias Vita Heliogabalis ledsamme antihjälte. Och Heliogabalus blodtörstiga svarta sten – som dyrkades av en oavbrutet dansande och skuttande kejsare med barnoffer till flöjtspel och trumpettoner – blir de kristnas gud.
Det är ett elegant förvandlingsnummer – också om många förstås finner jämförelsen anstötlig.

Heliogabalus misslyckade försök att mörda sin adopterade kusin påminner oss om att Konstantin lät avrätta sin son Crispin efter en familjetragedi som inte står Euripides Hippolytos efter – samt för all del sagan om Potifar och Josef.
Alexander personifierar den romerska aristokratins nedärvda värderingar: traditionernas och den militära disciplinens bevarande; respekt för senaten; förakt för slavar, frigivna, eunucker, barbarer, kvinnor. Det visar i så fall att Julianus Apostata är en politisk och moralisk förebild för många ännu vid ingången till imperiets sista århundrade: katastroferna hade ännu inte drabbat Rom som ännu kan mobilisera sina fördomar och snart brustna illusioner.
Ingen försvarar heller förfädernas maner mer energiskt än den som en gång har njutit dess privilegier.

Det som hade chockerat romarna allra mest var ju inte heller Heliogabalus exhibitionistiska och bullersamma religionsutövning – utan mer hans förakt för romersk tradition och gammal gudstro. I januari år 222 hade Heliogabalus vägrat att infinna sig på Capitolium för att betyga Jupiter Optimus Maximus sin respekt – och detsamma gjorde Konstantin 100 år senare.

Historia Augusta prisar också Konstantin för att han har smugit in ett porträtt i gyllene ram av den stor Antoninen Marcus Aurelius bland bilderna av verkliga och påhittade anförvanter. Exemplen skulle kunna mångfaldigas.
Kanske räcker det ändå med att påminna om Heliogabalus och Konstantins mammor. Vita Heliogabali framställer Julia Soaemias som ett synnerligen lättfärdigt stycke: a most depraved woman and one worthy of such a son. Samtidens läsare av dessa rader tillåts inte heller glömma att Konsantins mor serverade på värdshus i de trakter som inte längre kallas Jugoslavien innan hon blev Constantius I:s älskarinna.

Nog är det också något av en ödets bistra ironi att den fromma Sankta Helena skulle trivas så bara i det palats Heliogabalus hade låtit uppföra åt sig i Gamla Hoppets Trädgårdar vid nuvarande Porta Maggiore i Rom och där Julia Soaemias lived like a harlot and practised all manner of lewdness. Å andra sidan är förstås Constantius en direkt kontrast till Heliogabalus riktiga namn: Varius. Så kan det gå.

[To be continued by blog Mormors mardröm 7: vid Regnbågens slut]