this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Mormors mardröm 5: död före desserten

FÖGA SEDELÄRANDE HISTORIA I 2 AKTER OCH 1 EPILOG
OM HELIOGABALUS:
ANARKIST MED KEJSARKRONA

AKT 2
ETT LIV I LYX

[Sequel to blog Mormors mardröm 4: före dr Freud]

Betydligt roligare historier berättar Historia Augusta om Heliogabalus märkvärdiga beteende vid banketter och kalas: här får vi oss till livs en groteskt uppförstorad Trimalchios gästabud, där en smaklös måltid dukas upp hos den rike uppkomlingen och före detta slaven Trimalchio.
Författaren utelämnar alla frivoliteter och berättar bara om det som utmärkte måltidens storslagna överdåd. Kejsaren förklarade själv att han ville överträffa såväl Apicius som Nero, Otho och Vitellius i extravagans.
Apicius är namnet på flera romerska finsmakare och storätare. Vår läckergom antas ha levat i Tiberius dagar. Dock sägs den kokbok som har bevarats under hans namn vara skriven något århundrade efter hans tid av en herre vid namn Caelius. Apicius åt upp en enorm förmögenhet, och då han efter många goda middagar kom underfund med att han bara hade kvar ett par miljoner sestertier gick han strax och hängde sig, då han omöjligen kunde leva på så lite.
I Vita Heliogabali nämns Apicius tre gånger, och då närmast som en synonym för vanvettig kulinarisk lyx.

Det är här författaren tycks införa något nytt inom biografin: han hittar på själv. Kanhända är det beklämmande, men Historia Augustas framställning innehåller likväl ett drag av äkthet: tillsammans bildar personteckningen ett slags porträtt av en människa som någonstans på vägen gått vilse i sin egen prästskrud av helsiden och förväxlat etik med estetik.
Beskrivningen motsägs inte heller av samtida källor: det är därför vi inte utan vidare kan avfärda hela Vita Heliogabali som ett simpelt falsarium. Möjligen motsvarar emellertid något av detta kökskaleidoskopiska potpurri mer den litterära smakriktningen i vissa kretsar vid 300-talets slut än i Heliogabalus egen tid.

Med klädsam försiktighet skriver också författaren till Vita Heliogabali:

Men det verkar mest vara ett fumligt försök att hyckla någon sorts påklistrad objektivitet – men inte förrän det är så dags: när läsaren redan sitter där med det oförglömliga scenariot etsat på näthinnan. Journalister har i alla tider excellerat i detta tillvägagångssätt.

Men ändå: visst är det något bakvänt med Heliogabalus?

Historia Augustas kapitel 18–33 är en guldgruva av situaitonskomik och besynnerliga inredningfinesser, bordets oöverträffade läckerheter och allehanda andra pittoreska förströelser. Hellre dyrt än gott, tycks vara Heliogabalus paroll när han sätter sig att äta.
Här får vi oss förstås allt det gamla vanliga till livs om näktergalstungor och strutshjärnor och annat sådant. En av kejsarens älsklingsrätter verkar dock originell så det räcker och betryggande exotisk: calcanea camelorum, kameltrampdynor.
Heliogabalus uppfinner fiskbullen – ja, till och med ostronbullen, men det är förstås för bra för att vara sant. Vid en särskilt beryktad måltid serverades under tio dagar vildsvinsspenar och andra av suggans mer intima delar med följande tillbehör: ärter med guldklimp, bönor med bärnsten och ris med pärlor. I stället för peppar brukade han också strö pärlor och tryffel över fisken.
Men då måste han förstås vara långt från havet: Heliogabalus middagar var så komponerade att maten borde vara hämtad så fjärran från som möjligt. Samtidigt verkar hans pepprande med pärlor och annat en smula småsnålt i sammanhanget. De parfymer och kryddor som anlände till Rom från Indien, Kina och Arabien värderades på Heliogabalus tid högre än de flesta pärlor.
Kanske hade pärlorna på maten i stället med hans högt utvecklade färgsinne att skaffa?

Vid flera tillfällen i Vita Heliogabali serveras struts – en hård och seg fågel, har jag hört. En gång låter Heliogabalus bära in 600 huvuden för att gästerna ska få smaka strutshjärna. Strutsar förekom också som priser i kejsarens bisarra middagslotterier tillsammans med de mest skiftande saker: tio kameler, tio flugor, fem kilo guld, tio hönsägg.
Strutsen som maträtt vid den kejserliga taffeln går annars tillbaka till det persiska kungadömet och är en symbol för en överdådig extravagans som inte nödvändigtvis illustrerar verkligheten.

Flamingohjärna och papegojhuvud står emellanåt rent av på personalmatsedeln. Plinius d.ä. lär oss att Apicius var den förste att upptäcka flamingotungans överlägsna smak och Caligula offrade flamingor i sitt eget tempel. Flamingohjärna kunde vara en innovation av Vita Heliogabalis författare – om den inte så starkt påminde om en av Vitellius banketter hos Seutonius.
Annars hämtar Heliogabalus gärna druvor från Syrien till sina hästar, bjuder sina hundar på gåslever och matar sina lejon med fasaner och papegojor samtidigt som han beklagar att folket svälter. Men det tycks mest vara billigt effektsökeri i Tartuffes anda: i andra sammanhang uttrycker kejsaren det djupaste förakt för de fattiglappar som inte har råd att klä sig i annat än linne.

Påfågeln är Österns kungliga fågel framför andra: i Europa prydde den middagsborden genom hela medeltiden innan delikatessen kom ur bruk på 1500-talet. Det är föresten typiskt att när Historia Augustas författare skildrar Heliogabalus middagsspektakel är inte själva fågeln fin nog: det måste var tungor och huvuden som serveras.
Ändå är detta ingenting nytt: Heliogabalus raffinemang låg i att rycka tungor ur levande fåglar – för att de skulle vara alldeles färska, förstås. Nyckfullhet och ondska promenerar i armkrok.

Romarna födde upp muränor i särskilda dammar och fisken tillagades med förtjusning i finare familjers kök. Desto mer förvånansvärt att den inte förekommer mer än en gång hos Heliogabalus. I gengäld går han efter vanligheten längst i löjligt överdåd och bjuder simpla lantbor på mjölke av muräna och nejonöga.

Överlägsna finsmakare hade börjat tröttna på den gulstrimmiga berben redan på Petronius tid, men den informationen har tydligtvis undgått Heliogabalus: på hans dignande bord är berben fortfarande efter 150 år en uppskattad läckerhet.

Till Heliogabalus bisarra middagsbjudningar hörde förstås andra märkvärdiga upptåg, där gästerna var åskådare och deltagare på samma gång – och som förvandlade hans bankettsal till en sorts överraskningarnas ondskefulla teater eller ‘nattklubb’: halvtannat årtusende och mer innan ordet fanns.
På sommaren ordnade han ofta banketter i olika färger: ena dagen en grön, nästa dag en blå och så vidare med en ny färg för varje dag. Vissa dagar serverade han endast kyckling till alla måltider: andra dagar var det idel sallad, idel ål eller idel sötsaker på matsedeln. Ibland synes den kulinariska enformigheten ha blivit alldeles överväldigande: då serverades samma rätt till alla måltider tio dagar i sträck!
Det sägs också att kejsaren hade för vana att kasta ut lika mycket mat genom fönstret som han och hans vänner satte i sig. Och ibland fick de ingenting alls att äta: då gav han dem attrapper av trä eller servetter med broderade bilder av de rätter han själv kalasade på. Medan han njöt av att se sina gäster bli hungrigare och hungrigare.

Mitt under måltiderna hände det att han släppte in en flock lejon och leoparder som han låtit tämja, men det visste inte gästerna som ibland dog av skräck till Heliogabalus stora belåtenhet. Andra gånger kunde han överösa gästerna med violer och andra blommor från en sinnrik anordning i taket i sådan mängd att somliga kvävdes.
Den vulgäre och vräkige men annars ganska hygglige uppkomlingen Trimalchio med sin dilettantiska lust för teatrala effekter hade ett liknande tak. Heliogabalus kan också ha fått uppslaget från Nero som från taket i sitt Gyllene hus sände ner skurar av blommor och väldoft.

Nero nöjde sig förresten inte med det. Han hade andra finurliga installationer i taket, bland annat ett vidlyftigt maskineri som skulle få taket att falla ner och slå ihjäl hans mamma medan hon sov.
Vi ser att också bakom Heliogabalus alla putslustiga infall döljer sig inte sällan en rent av mordisk sadism. De parasiter vid hans middagsbord som ändå överlevde de våldsamma kalasen kunde stappla hem vad som helst i present: från en skara eunucker till en kruka med en groda eller någar flugor i.

Heliogabalus skiljer sig i dessa avseenden inte särskilt från gängse kejsarfasoner. Bara det att han går mycket längre än till och med sina mest beryktade företrädare i fråga om vanvettigt överflöd.

[To be continued by blog Mormors mardröm 6: man dör bara två gånger]