this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Mormors mardröm 4: före dr Freud

FÖGA SEDELÄRANDE HISTORIA I 2 AKTER OCH 1 EPILOG
OM HELIOGABALUS:
ANARKIST MED KEJSARKRONA

AKT 1 FORTS
VÄRRE ÄN… CALIGULA?

[Sequel to blog Mormors mardröm 3: död i överflöd]

Alldeles annorlunda än Dio betonar Herodianus motsatsen mellan Heliogabalus och hans efterträdare Alexander Severus: precis som i Historia Augusta personifierar dessa båda den onde härskaren respektive den gode härskaren.
I jämförelse med sin hopplöst vanartige kusin framstår Alexander som ett mirakel av präktig tråkighet. Han sjunger harmlösa visor och målar vackra tavlor när han inte segrar i varje brottningsmatch han ställer upp i. Han musicerar begåvat på både flöjt och lyra – ja, han blåser till och med trumpet, vilket sägs ha varit ovanligt för en kejsare.
Alexander avskyr vidare all sorts vulgaritet: vid sina banketter brukar han nöja sig med att låta tama kajor flaxa upp och ner samt förevisa små hundar och små grisar som leker med varandra.

Tvärt emot Vita Hegiogabalis högtidliga försäkran att en god kejsare alltid lever länge och dör en naturlig död i sängen hindrar allt detta honom förstås inte från att i sinom tid också bli mördad, av den grovt oborstade bonddrängen Maximinus Thrax, som förtärde 20 kilo fläsk och 18 flaskor vin om dagen och brukade roa sig med att slå ut tänderna på hästar med knytnävarna.

Med detta är också sagt att det inte går att rätt förstå Vita Heliogabali utan att samtidigt känna till Historia Augustas biografi över Alexander Severus. Mer än vi anar att knappast någon kan vara så vedervärdig som Heliogabalus förstår vi att en så förträfflig människa som Alexander heller aldrig har funnits. Alla dennes tillrättalagda kvaliteter tjänar det enda syftet att ytterligare svartmåla hans raka motsatser: Heliogabalus och Maximinus Thrax, ett annat besinningslöst ytterligehetsfall i den romerska kejsarbiogarfins buskvegetation.

Marius Maximus, som var konsul tillsammans med Alexander Severus år 223, skrev kejsarbiografier från Nerva (kejsare från september 96 till januari 98) till Heliogabalus. Också Dio Cassius och Herodianus var samtida med Alexander och hade möjligen sina skäl att arrangera historien till förmån för den regerande kejsaren.
Därför måste vi också med försiktighet behandla sådana uppgifter som i brist på bättre kan ha kommit till för att väcka läsarens känslor. Och genom hela Historia Augustas myller av anekdoter och överdrifter, varav säkert de flesta i Vita Heliogabali – kort sagt, bakom den allmänna opinionens gny – hänger hela tiden skuggan av en Marius Maximus eller en ‘Okänds’ ordnande hand.

Alexander tyckte om att umgås med författare, men han var samtidigt rädd för dem: ‘Lest they might write something harsh about him’. Denna klarsynta insikt fick honom att handplocka sina levnadstecknare och förse dem med lämpligt bakgrundsmaterial. Det gjorde han säkert rätt i – och då hade han ändå ingen aning om vad en Historia Augusta kunde åstadkomma för en kejsares rykte. Eller vanrykte.

Vita Heliogabali nämner Marius Maximus en gång och Vita Alexandri Sueri desto fler, men då bara i fråga om tidigare kejsare. Om alltså Maximus är biografins huvudsakliga källa: är det inte också han som ligger bakom Heliogabalus notroriskt bedrövliga eftermäle?
Frågan är ofarlig att ställa: Marius Maximus arbete existerar inte längre. Därför kan frågan aldrig besvaras.

Godtyckliga mord, brutala kärleksaffärer och sexuella tvångsföreställningar: ingenting är främmande för denne antikens värsting, som bättre än de flesta förkroppsligar kejsarvärdighetens förfall. Kvar blir till slut endast den solkiga bilden av en människa som inte lämnar någon möda oprövad när det gäller att utforska perversitetens gränsland: en sexuell avvikare av anmärkningavärd skamlöshet som hade oturen att leva före psykoanalysens tidsålder.

Det enda vi med ledning av Dio Cassius, Herodianus och Historia Augusta med någorlunda säkerhet kan säga om Heliogabalus är att han på ett olyckligt och ödesdigert vis tycks ha förväxlat religion med privatliv samt att han inte ens med tidens ordentligt tilltagna mått levde ett moraliskt helt klanderfritt liv.
På 200-talet hade det sannolikt mycket liten betydelse för hur rikets affärer hanterades: om det satt ett barn, en dummerjöns eller en filosof på kejsartronen. Byråkrati och praxis skötte det löpande.
Under Heliogabalus tid som kejsare bedrevs politiken helt och hållet av en härsklysten mormor: Julia Maesa. Det var också hon som slutligen skulle störta den unge livsnjutaren i fördärvet.

[To be continued by blog Ett liv i lyx: tryfferade kameltrampdynor]