this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Mormors mardröm 3: död i överflöd

FÖGA SEDELÄRANDE HISTORIA I 2 AKTER OCH 1 EPILOG
OM HELIOGABALUS:
ANARKIST MED KEJSARKRONA

AKT 1 FORTS
VÄRRE ÄN… CALIGULA?

[Sequel to blog Mormors mardröm 2: majoriteten har alltid fel]

Våra tre antika källor anger samtliga soldaternas missnöje med Heliogabalus omåttliga sedeslöshet och lika oanständiga uppträdande som främsta orsak till hans oundvikliga ruin. Det är också lätt att föreställa sig råbarkade romerska veteraners avsmak vid åsynen av en röd- och vitsminkad kejsare med plutmun och hårnät.
De var också avundsjukt missbelåtna med hans godtyckliga utnämningar: i Heliogabalus Rom kunde varje anatomiskt rätt utrustad barberare och mulåsnedrivare, brevbärare, dansare och låssmed befordras till varjehanda högt ämbete. Den före detta körsvennen Hierokles avsåg han till och med att göra till arvinge och kejsare.
För en sentida bedömare låter det sig knappast göra att bestämma äktheten i sådana utnämningar: kanske var de i själva verket mest inkomstbringande. Dio vet till och med berätta att Hierokles mamma (en slavinna!) upphöjdes av kejsaren till rang och värdighet av före detta konsulinna.
Om Heliogabalus överdrivna intresse för presumtiva älskares fysiska företräden vittnar såväl Dio som Historia Augusta.

Självfallet var sådana utnämningar inte ovanliga i Roms historia. Commodus gjorde den frigivne Kleander till pretorianprefekt innan han högg huvudet av honom och kastade ut det genom fönstret till den hurrande folkmassan. Och Caracalla upphöjde den före detta slaven och barberaren Marcius Agrippa till ordförande för riddarståndet.

Heliogabalus största missgrepp tycks i stället ha varit ett annat. Vi är inte obekanta med allsköns besynnerliga kejsarpersonligheter i Roms historia, och romarna var väl förtrogna med osedlighet i alla dess former.
De var inte heller okunniga om österländska religioner – men det här var första och enda gången en religiös fanatiker med den enda idén i huvudet att göra sin syriske gud till alla människors gud innehade titeln pius felix Augustus.
Heliogabalus religiösa import var avsedd att provocera hela det konservativa romerska samhället – och det lyckades: när den på alla vis utmanande pojkkejsaren, utan minsta hänsyn till gammal romersk religiös tradition, försökte införa ett nytt pantheon med åsidosättande till och med av Jupiter Optimus Maximus var det mer än vad en känslig och hårt prövad romersk överklass kunde tåla.

Samma synkretistiska motiv torde ligga bakom Heliogabalus intresse för vestaliska jungfrur och karthagiska gudinnor: att infoga alla religioner i sin egen och med sig själv som överstepräst och inkarnerad gud. Den opassande entusiasm med vilken Heliogabalus praktiserade sin religion värvade knappast några andra till hans gud än kejsarens egna gunstlingar: Roms befolkning såg ingenting mer i denna importerade syriska religion än dagliga utsvävningar och psykotiskt slöseri.
Vare sig Heliogabalus förstod det eller inte: hans miltanta missionerande undanröjde också effektivt själva förutsättningen för kejsarmaktens auktoritet.

Vem vet, kanske brydde han sig inte? – Heliogabalus utövade sin besynnerliga kult med brinnande iver och uppseendeväckande noggrannhet i obscena detaljer: han offrade kreatur och avrättade framstående medborgare med samma obekymrade allvar medan världen utanför fick ha sin gång.
En total religiös hängivenhet tycks för övrigt ha präglat hela hans uppträdande: anklagelsen att Heliogabalus alla märkvärdiga ceremoniella krumbukter enbart var en skenhelig förevändning för hans sexuella perversioner saknar rimlig grund. Som kejsare behövde han inga ursäkter.

Moderna uttolkare tycks för övrigt vilja läsa in mer än vad det är värt i samtidens upprörda beskrivningar av den tonårige kejsarens lika mekaniska som exhibitionistiska uppträdande.
Och i vår egen tid: motsvarande historier berättas företrädesvis om megastjärnor som Michael Jackson och Tom Cruise.

Till slut vänder sig även mormor Julia Maesa mot den ödesdigert nitiske trosaktivisten. Hon tar i stället parti för den färglöse renlevnadsmannen och kusinen M Julius Gessius Alexianus Bassianus: den senare kejsaren Alexander Severus.
I kapitlen 13.1–17.7 redogör Historia Augusta detaljerat och trovärdigt för Heliogabalus väg mot den obönhörliga katastrofen. Detta avsnitt är i alla avseenden överlägset motsvarande passager hos såväl Dio som Herodianus: det saknar varken dramatiska effekter eller komiska poänger med lomhörda centurioner och en skräckslagen liten kejsare som gömmer sig i skåp och bakom tunga draperier. Avsnittet förtjänar väl att läsas i sin helhet av fler än den särskilt intresserade.

Det romerska kejsaryrket var en rent livsfarlig sysselsättning. Det vet också den ännu inte tjugoårige Heliogabalus. Han vidtar därför förberedelser för en eventuell plötslig hädanfärd: han avser förstås att begå ett stilenligt självmord i oöverträffad lyx.
Han låter tillverka ett purpurfärgat rep av silke att hänga sig i samt ett gyllene svärd och diverse giftampuller av safir och emalj. Han bygger även ett förgyllt och juvelbesatt torn att hoppa ner och slå ihjäl sig ifrån om det skulle passa hans sinnesstämning bättre. Ingen av dessa påhittiga anordningar kommer emellertid till användning.

Den som dog för egen hand dömdes enligt tidens uppfattning att irra osalig omkring till tidens ände: de var till och med utestängda från helvetet. Men Heliogabalus som i alla fall inte verkar bry sig särskilt om morgondagen bekymrar sig mindre om själens postuma prövningar än om det obehagliga i att bli mördad.

Omständigheterna kring den stackars Heliogabalus död är inte alls roliga: det är också nära nog det enda i Vita Heliogabali som genom åren har uppfattats som någorlunda sanning.
Mormor Julia Maesa var svägerska till kejsar Septimius Severus, som var gift med Julia Domna med vilken han hade sonen Caracalla, och hittade i maktens irrgångar sedan tidigare. När hon inser de förargliga konsekvenserna av Heliogabalus osedliga uppträdande beslutar hon att satsa något av sin förmögenhet på ett säkrare kort – av rädsla, säger Herodianus, för att om Heliogabalus störtades hon själv skulle tvingas lämna Rom och återvända till det provinsiella Emesa.
Hon övertalar därför kejsaren att adoptera sin lille kusin i juli 221, men han ångrar sig nästan genast och försöker på allehanda vis röja denne ur vägen. Men mormor tvekar inte att likvidera ett barnbarn för att lyfta fram ett annat: på Alexanders och moster Julia Mamaeas vägnar betalar hon ett antal kejserliga livvakter som tränger in i palatset.

Finalen utspelar sig på intergalaktiskt avstånd från silkesrep och gyllene torn: på den kejserliga toaletten, där den skräckslagne Heliogbalus försöker undgå upptäckt.
Det är slutet, förstås: den 12 mars 222 hugger pretoriangardet ner den förfinade artonårige pederasten i hans egen avföring. De dödar samtidigt hans lika avskydda mor Julia Soaemias.
Ett antal medlöpare i kejsarens otuktiga leverne får ändtarmarna genomborrade: ‘så att deras död blev lika ond som deras liv’, konstaterar Historia Augusta lakoniskt.

Soldaterna släpar Heliogabalus nakna kropp genom Roms gator förbi applåderande patricier. De prövar en kloak som avstjälpningsplats men finner den för trång och kastar slutligen den döde kejsaren i Tibern. Det var ett straff för de grövsta av brottslingar och förekom redan under etruskisk tid.
Liken av Vitellius och Commodus släpades också genom gatorna, men Heliogabalus är den ende av Roms kejsare som blivit stoppad i en kloak. Senaten stryker hans namn från inskrifter och ur annaler, och den fjortonårige Alexander Severus utropas till kejsare.
Elah-Gabalkulten förbjuds i Rom och den svarta falliska meteoriten skicka i retur till Emesa.

Så slutar första delen av Historia Augustas biografi över den föraktade Heliogabalus. Av de båda andra skildringarna ger Herodianus en ojämförligt fördelaktigare bild av kejsaren än Dio Cassius, som ibland vältrar sig i ännu mer snusk och elände än Histroia Augusta.
Dio vet sålunda berätta att Heligabalus tänkte skära kuken av sig för att i alla avseenden bli lik en kvinna samt att den försigkomne ynglingen nära 2 000 år före könsbytenas tidevarv allvarligt funderade på att låta operera in en vagina.
Dio Cassius (och Historia Augustas) hatiska inställning kan delvis förklaras med deras prosenatoriska hållning: Heliogabalus degraderade ärevördiga senatorer till ‘slavar i togor’. Mängden av särsklt snaskiga detaljer avser därför att hos läsaren framkalla bilden av en sällsynt förtappad och ovärdig kejsare. Ingen kan säga annat än att författarna har varit framgångsrika i sina bemödanden.

[To be continued by blog Mormors mardröm 4: före dr Freud]