this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Mormors mardröm 2: majoriteten har alltid fel

FÖGA SEDELÄRANDE HISTORIA I 2 AKTER OCH 1 EPILOG
OM HELIOGABALUS:
ANARKIST MED KEJSARKRONA

AKT 1 FORTS
VÄRRE ÄN… CALIGULA?

[Sequel to blog Mormors mardröm eller Antikens vÀrsting]

SĂ€rskilt Historia Augustas redogörelse för Heliogabalus uppseendevĂ€ckande eskapader har blivit starkt ifrĂ„gasatt under de senaste 100 Ă„ren. Den vĂ€ldige latinisten Theodor Mommsen skrĂ€dde inte orden: han kallade Vita Heliogabali ‘Nicht etwa eine getrĂŒbte Quelle, sondern eine Kloake’. Och den allt annat Ă€n ansprĂ„kslöse Sir Ronald Syme avfĂ€rdar biografin som ‘a farrago of cheap pornography’.
BÄda Àr storartade auktoriteter, förstÄs. Desto mer angelÀget, kanhÀnda, att nÄgot ifrÄgasÀtta Àven deras tvÀrsÀkra utlÄtanden.
FÄ framstÄende forskare tillmÀter Herodianus nÄgot större vÀrde som pÄlitlig historiker, medan Dios framstÀllning traditionellt har ansetts vara den mest trovÀrdiga. Med den lÀtt tillbakalutade övertygelsen att majoriteten alltid har fel hÀvdar jag motsatsen.

Dio Ă„terger till största delen sĂ„dana anekdoter som starkt (för starkt?) Ă„terger Heliogabalus lastbara leverne: kanske har skildringen sitt största vĂ€rde i att den illustrerar tidens rykten och förestĂ€llningar. Herodianus Ă€r överlĂ€gsen Dio Cassius i varje fall nĂ€r det gĂ€ller Heliogabalus – och Historia Augusta Ă€r inte med nödvĂ€ndighet nĂ„got ‘mischmasch av vulgĂ€rpornografi’.
Det Àr förresten anmÀrkningsvÀrt hur fÄ de forskare Àr som har intresserat sig för den vedervÀrdige pojkkejsaren efterÄt. Kanske för att han i alla tider har framstÄtt som sÀllsamt outgrundlig: varje kÀllkritikers mardröm?

Dio Cassius tillstĂ„r att han befann sig i Mindre Asien i prokonsulĂ€ra Ă€renden under Ă„ren 218–222, medan Herodianus hĂ€vdar att han inte bara var samtida utan Ă€ven i vissa fall rent av ögonvittne till de hĂ€ndelser han beskriver. FrĂ„gan vem man ska tro mest pĂ„ har sysselsatt fantasifulla forskare i ett sekel och mer.
Lika lÀnge har Historia Augusta verksamt bidragit till att ruinera samvetsgranna antikforskares slummer. Jag kÀnner nÄgra som gott kan ha det ocksÄ: kÀllforskning kan lÀtt gÄ till överdrift.
De flesta historiska texter som har överlevt till vĂ„r tid frĂ„n antiken Ă€r mĂ„nga gĂ„nger skrivna hundratals Ă„r efter det att hĂ€ndelserna de beskriver Ă€gde rum – om de alls gjorde det. DĂ€rför leder det allt annat överskuggande sökandet efter kĂ€llans ursprung bara alltför ofta den ivrige jĂ€garen pĂ„ villospĂ„r – och bort frĂ„n det som betyder nĂ„got: den kvarvarande texten.

I Historia Augustas fall har ambitiösa utforskare knappt sett skogen för bara pinje och cypress. Den latinska texten nÀmner sex författare till de olika kejsarbiografierna, vilket ingalunda har underlÀttat forskningens vedermödor. I dag synes likvÀl den allmÀnna meningen vara att Historia Augusta Àr ett verk av en och samma författare.
Som förlaga nĂ€mns numera allt oftare en Marius Maximus, sĂ„ gott som med sĂ€kerhet identifierad som Lucius Marius Maximus: konsul för andra gĂ„ngen Ă„r 223 och följaktligen en man med central placering och god insyn samt en likaledes försvunnen ‘Kaisergeschichte’ frĂ„n 300-talet.
Syme har till och med funnit det nödvĂ€ndigt att förutsĂ€tta en okĂ€nd ytterligare kĂ€lla: Ignotus, rĂ€tt och slĂ€tt – en ny Thukydides som vĂ€l hade velat vara en Dio Cassius. Enligt denna uppfattning anvĂ€nder Historia Augustas författare ‘Ignotus’ till och med Caracallas död i april 217 och Marius Maximus för biografierna över Macrinus och Heliogabalus. Dio Cassius och Herodianus nĂ€mns inte alls i denna diskussion.

SÄdan den nu Àr kan det inte hjÀlpas: Historia Augusta framstÄr ÀndÄ som vÄr viktigaste kÀlla för tiden frÄn Trajanus död Är 117 till Diocletianus trontilltrÀde 284: tvÄ avgörande sekel för det romerska imperiets historia inklusive pax Romana och kejsardömets förfall.
Det Ă€r samtidigt en synnerligen spĂ€nnande blandning av fakticitet och fantasi: det som forskningen i dag kallar ‘mythistoria’ eller ‘berĂ€ttande historia’ – en term som dyker upp första gĂ„ngen i Historia Augusta: Mythistoria volumnia samt i förordet till Macrinus: Libros mythistoriis replevit. Och sedan aldrig mer i klassisk litteratur.
Författaren vĂ€grar att underordna sig den sanktionerade historieskrivningens pretentioner: han tvekar inte att lĂ€gga till och dra ifrĂ„n i sin ambition att hĂ„lla fram en ‘furstespegel’ för lĂ€saren. Och det Ă€r faktiskt möjligt att i vissa fall ljuga sig fram till sanningen: nĂ„gon sorts sanning.
Historia Augusta förtjÀnar dÀrför att lÀsas som ett konstverk: som sÄdant kan det inte heller förstÄs utanför sitt rÀtta historiska och litterÀra sammanhang.

Alltför mĂ„nga letar fel hos andra som om de hade betalt för det. KĂ€llkritik bör över huvud taget inte alls syssla med ett nĂ€rsynt nagelfarande av oriktiga detaljer i beskrivningen av personer och hĂ€ndelser. NĂ€r vi en gĂ„ng har observerat slarv och oundvikliga felaktigheter lönar det sig i stĂ€llet bĂ€ttre att söka klarlĂ€gga i vilka fall de ‘poetiska’ inslagen kan jĂ€mstĂ€llas med fakta: det vill sĂ€ga hur författaren beskriver verkliga hĂ€ndelser, hittar pĂ„ sjĂ€lv eller lĂ„nar frĂ„n andra. Uppgiften Ă€r inte alldeles lĂ€tt. Men helt sĂ€kert nödvĂ€ndig.

Ibland intrÀffar ocksÄ det mÀrkvÀrdiga att dikten berÀttar mer Àn verkligheten.

PortrÀttet som den 14-Ärige kejsaren skickade i förvÀg att begapas i Rom och den svarta falliska meteoriten frÄn Emesa beskrivs endast av Herodianus. BÄda sakerna Àr svÄra att förklara som enbart retoriska eller dramatiska stilgrepp.
Det Àr snarare troligt att Herodianus faktiskt har sett stenen och i varje fall hört talas om mÄlningen i senatshuset. Hans beskrivning av Heliogabalus svarta sten Àr klassisk:

Det Àr för övrigt anmÀrkningsvÀrt att varken Dio eller Historia Augusta nÀrmare beskriver kulten kring Elah-Gabal. Hade det inte varit för Herodianus hade vi inte ens vetat att det rörde sig om en sten.
HelgerÄnet att tillÄta kvinnor i senaten förekommer hos bÄde Dio och Historia Augusta. Det Àr sant att ingen kvinna tagit plats dÀr tidigare, men Tacitus berÀttar att Nero flyttade senaten till kejsarpalatset pÄ Palatinen, sÄ att Agrippina kunde lyssna till förhandlingarna gömd bakom en dörr.

Heliogabalus gifte sig inte bara med asiatiska atleter och frigivna slavar. Samtliga tre antika kĂ€llor meddelar att han ocksĂ„ gifte sig med den vestaliska jungfrun Julia Aquiia Severa – inte bara en gĂ„ng utan tvĂ„, för sĂ€kerhets skull. Enligt romersk lag var detta incestum, och pĂ„ Domitianus tid begravdes sĂ„dana okyska flickor levande och slogs deras Ă€lskare ihjĂ€l med kĂ€ppar.
ÄndĂ„ var sĂ„dana fasoner inte alldeles ovanliga i romersk kejsarhistoria. Enligt Dio vĂ„ldtog och mördade Caracalla vestaliska jungfrur. Och Seutonius berĂ€ttar om hur Nero gifte sig med vestalen Rubria. Nero (eller hans levnadstecknare?) tycks för övrigt ha haft samma fallenhet som den företagsamme Heliogabalus: Nero gifte sig dessutom med eunucken Sporus och sin frigivne slav Doryphorus.

Heliogabalus gifte sig ocksĂ„ med en Julia Cornelia Paula och sedan med Annia Aurelia Faustina efter att först ha mördat hennes man av det enda skĂ€let att han var rik och hans hustru sĂ„ vacker. Faustina var dessutom en synnerlig förnĂ€m flicka: genom bĂ„da förĂ€ldrarna var hon slĂ€kt med den avgudade Marcus Aurelius. Dio förmedlar nĂ„gra snaskiga detaljer frĂ„n Ă€ktenskapet, dĂ€r Heliogabalus pĂ„ nĂ„got egendomligt vis Ă€r bĂ„de man och hustru pĂ„ samma gĂ„ng. Nej, frĂ„ga mig inte…

Ryktet om nattliga barnoffer till Heliogabalus gud Elah-Gabal mĂ„ vara sanna eller inte: de Ă„terges av sĂ„vĂ€l Dio som Historia Augusta. Motsvarande beskyllningar riktas av Dio mot Didius Julianus – men förekommer inte hos Herodianus. Och som om inte det rĂ€ckte: Dio bidrar med den extra informationen att kejsaren höll ett lejon, en apa och en orm i templet pĂ„ Palatinen som han matade med de offrade pojkarnas avskurna genetalier medan mamma och mormor sjöng barbariska beduinsĂ„nger.

Barnoffren hör till de mest uppseendevĂ€ckande inslagen i Heliogabalus importerade orientaliska religion och har förstĂ„s starkt bidragit till att för en fördömande eftervĂ€rld utmĂ„la dess frĂ€mste utövare som ett vidunder av nĂ€ra nog oövertrĂ€ffad mordlust. Beskyllningen kan tyckas brutal – men den chockerade sentida lĂ€saren bör hĂ„lla i minnet att rituella barnmord hör till de stereotypa anklagelser som alltid har riktats mot de flesta österlĂ€ndska mysteriereligioner. Det Ă€r likasĂ„ ett faktum att Elah-Gabalkulten hör till en kulturkrets dĂ€r barnoffer tidigare förekommit.
Gamla Testamentet har Ätskilligt att berÀtta i Àmnet om israeliterna och deras grannar. Abraham tvekar inte att offra sin ende son i 1 Mos. 22. Redan i 3 Mos. 20:2 tycks seden ha blivit sÄ vanligt förekommande att den mÄste förbjudas vid dödsstraff. De barnoffer som konungarna Ahas och Manasse praktiserar betecknas som frÀmmande gudars fördÀrvliga inflytande: de gudar som annars krÀver barnoffer Àr Baal och Molok.


Plinius d.À. redogör för liknande ovanor i Karthago: uppgiften tycks i vÄr egen tid bekrÀftas genom arkeologiska fynd av urnor med benrester efter offrade barn i tempelruiner och i andra puniska stÀder. Det Àr inte heller obekant att Àven de tidigaste kristna ofta beskylldes för att offra sina barn vid hemliga nattliga seanser.

Det kan för övrigt hÀnda att barnoffer förekom oftare under antiken Àn senare tiders historieskrivare av det ena eller andra skÀlet önskat medge.

Det tycks inte lÀngre vara möjligt att rÀttvist bedöma Dios uppgift. Dock torde romarna inte ha varit alldeles obekanta med fenomenet ens i det tidiga 200-talet: det kan inte heller uteslutas att Heliogabalus frÀmmande religion Ànnu kunde innehÄlla drag av urÄldrig semitisk karaktÀr.

Detsamma torde gÀlla Dios beskyllning om religiös prostitution. En sÄdan upplysning bör inte heller avfÀrdas som blott och bart skabröst skvaller. Vi vÀnder oss Äter till Bibeln och Gamla Testamentet. DÀr hÀnvisas pÄ flera stÀllen till motsvarande sedvÀnja: till exempel 5 Mos. 23:18, 1 Kon. 14:24, 2 Kon. 23:7.

I Rom var för övrigt ett utsvĂ€vande palatsliv ingenting nytt: sĂ„dant Ă€gnade sig enligt samstĂ€mmiga rapporter kejsarfamiljens medlemmar flitigt Ă„t Ă€nda sedan Augustus först utropade principatet. Det kan inte med framgĂ„ng förnekas att denna sida av Heliogabalus religion sĂ€rskilt tillfredsstĂ€llde kejsarens personliga böjelser. ÄndĂ„ mĂ„ste prostitutionen och det faktum att den som Dio sĂ€ger Ă€gde rum ‘inför allas ögon’ sĂ€ttas i samband med kultutövningen.

[To be continued by blog Mormors mardröm 3: död i överflöd]