this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Archive for May, 2013

Goin’ on five

Vad Ă€r det som pĂ„gĂ„r? Hur gammal Ă€r karl’n? Fyra Ă„r? Dingla som Ă€nglar??! Varför gör inte samhĂ€llet nĂ„t!

birro

Annalisa och en domedag i cowboystövlar

Jag drömde om Annalisa i natt. Ericson. Hon Äkte med John Wayne pÄ en Lambretta genom Rom medan jag drack lemonad och spelade kort med A och Kayla pÄ en utomhusservering pÄ mÄnen och betraktade den blÄskimrande septemberjorden lÄngt dÀr nedanför. Fast de dÀr tvÄ pÄ Lambrettan borde vÀl ha varit pÄ vÀg till Fort Apache egentligen och inte vingla omkring pÄ Piazza Navona och Via Veneto i Rom. I alla fall han och allra helst till hÀst.

Annalisa var klĂ€dd i en sĂ„dan dĂ€r elegant ‘kreation’ som hon alltid har pĂ„ nĂ€r hon löser mordgĂ„tor tillsammans med privatspanare kapten John (Hillman) pĂ„ diverse herrgĂ„rdar dĂ€r hon vinglar omkring bland komockorna pĂ„ livsfarligt högklackat nĂ€r hon inte rent av ‘gĂ„r mannekĂ€ng’ pĂ„ ett modehus medan hon spanar.
FrÄga mig inte vad Annalisa och John Wayne hade i Rom att göra, för det vet jag inte.

johnochkajsa

John Wayne hade den vanliga jackan som alltid verkade vara en storlek för liten och blÄ skjorta och sÄ hatten förstÄs som han bar i nÀstan alla sina filmer frÄn John Fords kavalleritrilogi till rollen som sheriff John T Chance i Howard Hawks Rio Bravo 1959: en domedag i cowboystövlar och ingen har gÄtt tjusigare Àn han pÄ bio.

riobravo 1

Jag vet inte var Annalisa kom ifrĂ„n: hon dansade mest med Loffe och Poppe och Åke Söderblom annars nĂ€r hon inte trallade med Sickan och intrigerna i Arne Mattssons hillmandeckare saknar för det mesta sĂ„vĂ€l logik som sammanhang: vem Ă€r den mystiske mannen med kepsen och portföljen som kommer till bruket med samma tĂ„g som John och Kajsa i Damen i svart och smyger omkring i utkanten av mordplatsen med sin keps och sin portfölj innan han tar tĂ„get dĂ€rifrĂ„n igen utan att ha haft nĂ„got Ă€rende alls och sedan dyker samma gubbe upp igen i MannekĂ€ng i rött som vaktmĂ€stare och rullstolsförare pĂ„ modehuset La Femme för att inte tala om alla unga flickor med tragisk och olycksbĂ„dande uppsyn som tassar i trappor och lyssnar i alkover utan att nĂ„gon förklarar varför och om jag hade varit ohyfsad verkmĂ€stare vid bruket i Holmfors hade jag visat Kajsa hur man ‘tillverkar brĂ€der’ nĂ€r jag hade chansen och alla Ă€r misstĂ€nkta och ingen skyldig i alla fall ingen jag vet och framför allt inte varför nĂ€r filmerna Ă€r slut och varje gĂ„ng Ă€r jag förbannad för att regissören och manusförfattarna har lurat mig genom mystifikationer utan vare sig mĂ„l eller mening.

Men jag Ă€lskar Annalisa nĂ€r hon fumlar med pistolen i handvĂ€skan och Karl-Arne Holmsten nĂ€r han tĂ€nder cigg nummer 108 innan filmen ens har hunnit halvvĂ€gs: hĂ€rlig retrokĂ€nsla frĂ„n 50-talet. NĂ€r ALLA rökte och man fick röka ÖVERALLT.

winge

Lena Granhagen spelar Johns och Kajsas förstÄndshandikappade privatspanarassistent Freddys fÀstmö Sonja i nÄgra hillmanfilmer och jag har för mig att hon Äker bakpÄ Freddys Moto Parilla Levriere i MannekÀng i rött och den liknar i alla fall en Lambretta. Borde Lena ha Äkt med John Wayne i stÀllet för Annalisa?

Kanske hade det varit mer naturligt med den magnifika Maureen O’Hara pĂ„ bönpallen: hon frĂ„n Rio Grande och McLintock! och Big Jake och och The Wings of Eagles, dĂ€r Ward Bond spelar regissören John Dodge (!) aka John Ford. Och sĂ„ The Quiet Man som av nĂ„gon anledning heter precis tvĂ€rtom pĂ„ svenska: Hans vilda fru.

baklÀxa

För oss som minns John Wayne flyter femtio Är av filmskapande samman till en enda outplÄnlig och till synes oundviklig bild: en bjÀsse till karl i cowboyklÀder i ett Ànnu större land, visserligen ett Är Àldre för varje film men stÀdse lika skottsÀkert oövervinnelig.
Vilken förvrĂ€ngd uppfattning John Wayne Ă€n kan ha förmedlat om USA och mĂ€nniskorna dĂ€r har denna bild Ă€ndĂ„ etsat sig fast pĂ„ Ă„skĂ„darens nĂ€thinna: likt en överlevande frĂ„n en annan tid – pĂ„ filmduken likavĂ€l som utanför biografsalongens bedrĂ€gliga klĂ€robskyr – var det John Wayne som stod dĂ€r rakryggad i varje prĂ€riestorm med den aggressiva sjĂ€lvsĂ€kerheten hos den som vet att det han gör alltid Ă€r det rĂ€tta medan han vĂ€ntar pĂ„ lĂ€mpligt tillfĂ€lle att i ett enda avgörande drag tillintetgöra sin motstĂ„ndare.

riobravo 2

Den John Wayne de flesta av oss kÀnner bÀst igen Àr John Wayne nÀr han spelar huvudrollen i Howard Hawks Rio Bravo (1959): ett fullÀndat psykologiskt portrÀtt av en rollgestalt som hade utvecklats oavbrutet frÄn Stagecoach (i regi av John Ford 1939) via Fort Apache (JF 1948), She Wore a Yellow Ribbon (JF 1949) och Rio Grande (JF 1950) till The Man Who Shot Liberty Valance (JF 1961). Det Àr en bild som inte hamnar lÄngt frÄn seriernas vÀrld.
I Rio Bravo heter huvudpersonen John T Chance: en sheriff i en gudsförgĂ€ten hĂ„la pĂ„ prĂ€rien som hĂ„ller en fĂ„nge inlĂ„st mot förfĂ€rande dĂ„liga odds och bara motvilligt inser att han mĂ„ste ta emot den hjĂ€lp som nĂ„gra fĂ„ anstĂ€ndiga mĂ€nniskor erbjuder honom: en suput, en pojkspoling, en krympling och en kvinna med tvivelaktigt rykte. HĂ€r personifierar John Wayne en sjĂ€lslig styrka som Ă€r omöjlig att skilja frĂ„n hans egen trumpna tjurighet. NĂ€r han Ă€r oförskĂ€md – eller till och med har fel – Ă€r Ă„skĂ„daren Ă€ndĂ„ fullstĂ€ndigt övertygad om att han har alla skĂ€l i vĂ€rlden att upptrĂ€da som han gör. Vi möter en man som har lĂ€rt sin lĂ€xa den hĂ„rda och krokiga vĂ€gen – och som fortfarande har en del att lĂ€ra sig.
Han – sheriffen, men ocksĂ„ skĂ„despelaren och symbolen John Wayne – kommer frĂ„n ingenstans: han har uppfunnit sig sjĂ€lv. I Rio Bravo Ă€r John Wayne alldeles precis lagom skamfilad för att vĂ€cka vĂ„r odelade sympati – och han lĂ€mnar oss med en övervĂ€ldigande och nĂ€rapĂ„ ödesbestĂ€md kĂ€nsla av ett slags moralisk symmetri: ingenting sĂ„ komplicerat som lag och rĂ€tt utan snarare… rĂ€ttrĂ„dighet.

riobravo 3

Om sheriff Wayne i andra filmer spelar… sĂ€g… en Starbuck med sexskjutare, för att ta en figur ur Herman Melvilles Moby Dick: den gudfruktige sjömannen som utifrĂ„n sina begrĂ€nsade förutsĂ€ttningar handlar utan att nĂ„gonsin tveka – dĂ„ Ă€r John Wayne i Howard Hawks Red River (1948) och John Fords The Searchers (1956) helt enkelt… kapten Ahab: den gode och rĂ€ttĂ€nkande amerikanen som driver sig sjĂ€lv bortom det mĂ€nskliga förnuftets alla kĂ€nda grĂ€nser in i vansinnets stelfrusna och bottenlösa mörker. Hans förpliktelse mot mĂ€nsklig heder och anstĂ€ndighet reduceras till en hĂ€rdsmĂ€lta av hĂ€mnd. I den rollen framstĂ„r John Wayne som moraliskt överlĂ€gsen andra mĂ€nniskor, men inte i social mening: inte för att nĂ„gon alltid mĂ„ste ta hand om det smutsiga jobbet i samhĂ€llet; inte för att han har en sĂ€rskilt utprĂ€glad kĂ€nsla för vad som Ă€r rĂ€tt och fel – utan pĂ„ grund av sina egna tvivelaktiga motiv. Högmodets synd rörs samman med ett oförsonligt och mordlystet trots: inför vĂ„ra ögon förvandlas John Wayne frĂ„n en vanlig hygglig kille till en domedag i cowboystövlar, alltid redo att krossa vĂ€rlden – för att rĂ€dda den frĂ„n sig sjĂ€lv.

BĂ„de Red River och The Searchers utspelar sig till största delen i Texas strax efter inbördeskriget. I The Searchers spelar John Wayne Ethan Edwards: fortfarande i sydstatsarmĂ©ns grĂ„ uniformsbyxor kommer han 1868 tillbaka frĂ„n kriget till sin brors (och familjens) ranch i Texas under en himmel som hĂ€nger sĂ„ blytung över Edwards och hans hĂ€st att Ă„skan tycks braka lös i samma ögonblick som han stiger över tröskeln till anförvanternas hus. De tre Ă„ren efter krigsslutet har Ethan Edwards uppenbarligen ridit i egen regi. Vi anar att han har Ă€gnat nĂ„gon tid Ă„t att rĂ„na banker: han presenterar en sĂ€ck nyprĂ€glade guldmynt för brodern och hans familj utan att redogöra för var han har fĂ„tt dem ifrĂ„n. Det dröjer inte lĂ€nge förrĂ€n familjen Ă€r utplĂ„nad av comancherna – alla utom Ethan Edwards unga brorsdotter Debbie som förs bort av indianerna. Edwards ger sig av tillsammans med sin adopterade brorson – till hĂ€lften vit, till hĂ€lften comanche – för att hĂ€mta henne tillbaka: efter att ha genomkorsat en kontinent frĂ„n Canada till Mexico hittar de flickan fem Ă„r senare. Men nu har Debbie vuxit upp frĂ„n en oskyldig jĂ€ntunge med trasdocka och flĂ€tor till en ung kvinna som lever tillsammans med comanchernas hövding Cicatrice i hans tĂ€lt – och vi förstĂ„r med ens att det enda Ethan Edwards har lĂ€rt av sin lĂ„nga jakt Ă€r insikten att han mĂ„ste döda henne. Och kunskapen att han verkligen önskar göra det.

lanawood

I Red River spelar John Wayne boskapsÀgaren Tom Dunson. Hans adopterade son (det var Montgomery Clifts debut och genombrott pÄ film; Clift tackade tio Är senare nej till att spela Dean Martins roll i Rio Bravo) kommer tillbaka frÄn kriget bara för att finna att faderns ranch stÄr inför sin omedelbara ekonomiska ruin. Den Äldrande Dunson bestÀmmer sig för att satsa allt pÄ ett kort: han ska driva sina tiotusen kor hela vÀgen till de nyöppnade köttmarknaderna i Missouri. En sÄdan marsch har ingen gjort före honom. Den lÄnga och mödosamma fÀrden inleds med glatt humör och stora förhoppningar, men det dröjer inte lÀnge förrÀn Dunson pressar sina cowboys lÀngre Àn nÄgon mÀnniska kan uthÀrda. Kofösardisciplinen knakar orovÀckande i fogarna, men Dunson har förlorat all kontakt med verkligheten: han ökar bara takten ytterligare. Han vÀgrar att lyssna ens pÄ de mÀn han hittills har litat mest pÄ i livet: han börjar dricka alltmer okontrollerat och kan inte lÀngre sova utan sin peace maker inom omedelbart rÀckhÄll.

Hela lÀgret genomsyras av en odefinierbar fasa: efter en förödande stampede deserterar nÄgra av karlarna. Dunson ser till att föra dem tillbaka. De har stulit lite proviant och stÀlls upp pÄ rad för att skjutas, men i ett ögonblick av skrÀckinjagande beslutsamhet Àndrar sig Dunson: de ska hÀngas i stÀllet. Han sÀtter sig över det slags oskrivna lag som alla nÀrvarande kan identifiera sig med och förstÄ: dÀrigenom ersÀtter han VÀsterns okomplicerade och handfasta rÀttvisa med meningslös och simpel sadism.
Genom sitt handlande tar Dunson steget över grĂ€nsen till ett territorium dit ingen lĂ€ngre vill följa honom. Inför det överhĂ€ngande hotet av myteri drar han sin revolver, men nĂ„gon skjuter den ur handen pĂ„ honom. Hans son tar kommandot över det fortsatta företaget. Den vingklippte Dunson lutar sig mot sin hĂ€st: han pĂ„minner om en gud som ingen lĂ€ngre tror pĂ„. Han blir lĂ€mnad ensam kvar i ödemarken medan de andra fortsĂ€tter – men inte förrĂ€n han högtidligt svurit att hinna ifatt sin son och döda honom.

dunson

Det Ă€r den storslagna iscensĂ€ttningen av dessa tvĂ„ filmer: Red River nĂ€r tiotusen kor med en alldeles överraskande elegans – om det Ă€r ordet? – försiktigt sĂ€tter klövarna i vattnet för att vada över floden. Och Monument Valley i The Searchers som faktiskt förstorar skĂ„despelarnas rollgestalter ocksĂ„ nĂ€r dessa krymper inför publikens ögon. Men som Edwards eller Dunson vĂ€grar John Wayne att vare sig vĂ€xa eller lĂ„ta sig förminskas. SĂ„nt tjafs: han har andra och viktigare ting att bestyra. NĂ€r den konflikt hĂ„rdnar som hans rollfigurer stĂ€dse Ă€r den yttersta orsaken till och dessa vĂ€lkomnar det galopperande vansinnet som den förbannelse de uttalat över sig sjĂ€lva tycks deras motstĂ„nd innefatta inte bara motspelarnas handlingar utan rent av alltings naturliga ordning. Om Ethan Edwards blott hade dröjt lite lĂ€ngre inför miraklen i det landskap han fĂ€rdas genom [enastĂ„ende skickligt fĂ„ngat av fotografen Winton Hoch] pĂ„ jakt efter sin bortrövade brorsdotter kan det hĂ€nda att han insett att hans Ă€rende i allt vĂ€sentligt saknar betydelse.
Men: precis som Ahab, som veknar nĂ€r han tar sig tid att reflektera över oceanens oĂ€ndlighet och himmelska harmoni – och dĂ€rför i vredesmod och förfĂ€ran stöter denna insikt ifrĂ„n sig – Ă€r Edwards oemottaglig för varje meddelande frĂ„n gud.

the searchers 1

I Red River och The Searchers Ă€r vi miltals frĂ„n de vardagliga bekymren i Rio Bravo. HĂ€r befinner vi oss i ett rike dĂ€r brutala mord hör till spelets sjĂ€lvklara regler – och bĂ„de Edwards och Dunson har dyrt och heligt lovat att utföra dem. Det faktum att Edwards inte dödar sin brorsdotter och Dunson inte tar livet av sin son förtar blott lite om ens nĂ„got av filmernas budskap: John Waynes agerande skrĂ€mmer oss i vĂ„r ombonade biograffĂ„tölj dĂ€rför att han, bĂ„de som mĂ€nniska och privatperson, har accepterat sina rollfigurers skoningslösa val. Det har aldrig funnits nĂ„gon skĂ„despelare i vĂ€rlden som kunde ha spelat de rollerna bĂ€ttre Ă€n John Wayne.

I scen för scen i The Searchers och Red River inser vi att John Wayne noga prövar sina rollfigurers motiv och handlingar – och finner att de Ă€r berĂ€ttigade. Ja, till och med mer Ă€n sĂ„: de Ă€r alldeles i sin ordning. Med en trollerilĂ„da av olika kĂ€nslouttryck – den utmattade och skadskjutne Dunson dĂ€r han hĂ€nger över sin hĂ€st; Edwards avsmak nĂ€r upptĂ€cker hur Ă„ratal av fĂ„ngenskap hos indianerna har förvandlat tvĂ„ vita kvinnor till babblande idioter – förmedlar John Wayne den obevekliga insikten till Ă„skĂ„daren att om han sjĂ€lv stĂ€lldes inför samma val som hans rollgestalter skulle han handla pĂ„ precis samma sĂ€tt som de. Eller önska att han kunde. Just dĂ€rför att dessa villkor Ă€r fasansfulla – och inte det minsta hjĂ€ltemodiga utan tvĂ€rtom en snedvriden förvrĂ€ngning av de valmöjligheter som stĂ„r varje hjĂ€lte till buds – lĂ„ter John Wayne oss bevittna med vilken enastĂ„ende teknik han omsĂ€tter sĂ„dana obarmhĂ€rtiga krav i handling.

thesearchers 2

Mycket fĂ„ skĂ„despelare hamnar i sĂ„dana livsavgörande och sjĂ€lsligt katastrofala kriser – och nĂ€r de nĂ„gon gĂ„ng gör det gömmer de sig bakom en rökridĂ„ av beprövade teatertrick: de spelar över för att avskĂ€rma sig sjĂ€lva och publiken frĂ„n filmens handling, eller ocksĂ„ spelar de ‘under’ till den grad att de knappast syns för att förmedla ett personligt avstĂ„ndstagande.
De kan ocksÄ göra som Robert De Niro i Taxi Driver eller Al Pacino i Godfatherfilmerna. De lever sig sÄ in i sina roller att de som mÀnniskor bokstavligen försvinner: det gÄr inte lÀngre att skilja skÄdespelaren frÄn rollfiguren. I biografpublikens medvetande Àr de dÀrför personligen oskyldiga till de brott dessa rollfigurer begÄr.

John Wayne Ă€r en outsider lookin’ in: han ser pĂ„ medan intrigen utvecklas mot sitt obarmhĂ€rtiga slut, ocksĂ„ nĂ€r han sjĂ€lv som ett slags förestĂ€llningens deus ex machina driver handlingen framĂ„t: vi kan rent av kĂ€nna hur han tĂ€nker medan han agerar. Han kastar sig inte huvudstupa rakt in i rollen: han nĂ€rmar sig den försiktigt och trĂ€nger in i rollfigurens karaktĂ€r steg för steg – tills han stiger ut igen pĂ„ andra sidan som en alldeles annan mĂ€nniska.

The Searchers Ă€r tveklöst John Waynes bĂ€sta film – med Red River omedelbart efter. Den Ă€r dĂ€rmed ett mĂ€sterverk i amerikansk filmhistoria: ett faktum som nĂ€stan ingen kritiker förstod pĂ„ 50-talet. Inte för att The Searchers Ă€r en film som Ă€r svĂ„r att förstĂ„: den grĂ€ver i stĂ€llet desto djupare i en mĂ€nniskas inre. I dag Ă€r ocksĂ„ John Waynes antihjĂ€lte i The Searchers stĂ„ende rekvisita pĂ„ bioduken.
De tvĂ„ frĂ„gor Ethan Edwards stĂ€lls inför Ă€r: Vad ska jag göra med Debbie? Och, som en fortsĂ€ttning – med en textrad frĂ„n den ballad som sjungs medan rollistan presenteras: “What makes a man wander and turn his back on home?” Den andra frĂ„gan blir: kommer Ethan Edwards/John Wayne nĂ„gonsin hem?
NĂ€r The Searchers börjar besöker Ethan Edwards hemmet en kort stund. I filmens sista scen – nĂ€r han försonas med sig sjĂ€lv genom att avstĂ„ frĂ„n att döda Debbie sedan han rĂ€ddat henne frĂ„n indianhövdingen Scar och tar henne med tillbaka till de vita – stiger han aldrig över tröskeln till sitt hem. Ethan Edwards hem finns inte lĂ€ngre – utom i det som har varit: han Ă€r det förgĂ„ngna som mĂ„ste gĂ„ under för att andra ska kunna fortsĂ€tta vidare vĂ€sterut och föra det vita Amerikas civilisation hela vĂ€gen till Stilla havet. Ethan Edwards framtid Ă€r densamma som den döde comanches han sköt genom bĂ„da ögonen för att denne skulle fĂ€rdas för evigt som en hemlös i de sĂ€lla jaktmarkerna. Ethan Edwards kommer heller aldrig att hitta nĂ„gon plats i livet dĂ€r han kan slĂ„ sig ner och fĂ„ ro i sin sjĂ€l.

thesearchers 3

I John Fords Young Mr. Lincoln (1939) förekommer en scen dĂ€r Lincoln, som spelas av Henry Fonda, har tagit pĂ„ sig att försvara tvĂ„ bröder som anklagas för mord. En berusad och lördagskĂ„t smĂ„stadsmobb samlas utanför fĂ€ngelset för att hĂ€nga dem pĂ„ platsen – och Lincoln knyter upp svansen pĂ„ fyllbultarna. Han talar till dem: han betvingar övermakten genom att försiktigt linda sina ord i cellofan och göra pöbeln uppmĂ€rksam pĂ„ sig sjĂ€lv: vilka de en gĂ„ng var, vilka de kunde vara – och vad det Ă€r de har glömt pĂ„ vĂ€gen. Lincoln stĂ„r dĂ€r pĂ„ fĂ€ngelsets spruckna trappa av trĂ€ med handen pĂ„ den upphetsade mobbens hotfulla murbrĂ€cka: det Ă€r en scen som pĂ„ filmduken materialiserar mĂ€nniskans oĂ€ndliga möjligheter att vĂ€lja. NĂ€r den slutar hör inte bara filmens fyllbultar pĂ„ vad Lincoln har att sĂ€ga – lika intensivt lyssnar ocksĂ„ skĂ„despelarna som spelar fyllbultar.
Hela scenen Ă€r ett filmiskt mirakel. Men den Ă€r inte helt och hĂ„llet komplett: Henry Fonda lyssnar inte till Lincoln. Han bara SPELAR Lincoln. NĂ€r Ethan Edwards öppnar munnen i The Searchers och Tom Dunson talar i Red River – nĂ€r de först lovar högt och dyrt och sedan strax tar tillbaka alltihop – LYSSNAR John Wayne till vad de har att sĂ€ga. Det Ă€r en avgörande skillnad. Kanske Ă€r det – hela skillnaden?

Fotnot

John Wayne föddes som Marion Michael Morrison den 26 maj 1907. Han inledde sin karriÀr som cowboyhjÀlte 1928 och vÀxte, sÀrskilt i filmer av John Ford, till The Duke of Hollywood: den tyste, starke och ultrakonservative amerikanske pionjÀren. Han belönades med en Oscar 1969 för sin roll i Henry Hathaways True Grit. John Wayne avled i cancer den 11 juni 1979.

Den hĂ€r helgen firas hans födelsedag i Winterset IA med Maureen O’Hara som hedersgĂ€st och pĂ„ The John Wayne Birthplace Museum visas varje dag alla fem filmer de spelade i tillsammans. Miss O’Hara fyller 93 i augusti.

thesearchers 4

Fontana di Trevi/La dolce vita

“För att verkligen förstĂ„ mĂ„ste man ha varit dĂ€r. Ni som varit i Rom och förĂ€lskat er vet vad jag skriver om. Det Ă€r som en klĂ„da man inte vill ska gĂ„ över, en nĂ€rhet till frĂ€lsning som man aldrig vill ska falla undan, fly bort ifrĂ„n en.”

Jag har varit mÄnga gÄnger i Rom och kanske har jag förÀlskat mig ocksÄ. Men det kan man göra utan att fÄ skabb eller nÄt Ànnu vÀrre.

“[
] att det blir en manifestation av de som ibland kallas barbarer och tyranner, facister och idioter, svin och förrĂ€dare. Vi Ă€r alla döttrar och sönder till mĂ€ktiga Rom.” Skrev en idiot.

anita

Det finns mÀnniskor som har ett pausband, tror jag att det ska vara, fastspÀnda runt bröstkorgen nÀr de sitter pÄ en motionscykel. Varför har de det och hur gÄr det till, rent praktiskt: Àr inte ett pausband sÄna dÀr secondhandsnubbar som spelar nÀr den riktiga orkestern vilar sig lite mellan lÄtarna?

secondhand

Vad vet Steffo om stil

Paolo pugilist lagar pasta med kalvkött i tomatsÄs till Steffo i dagens Nyhetsmorgon i TV4.
I dag Àr Steffo sexÄring pÄ vÀg att överglÀnsa sig sjÀlv: han slevar ouppfostrat i sig frÄn upplÀggningsfatet och har stora svÄrigheter med att uttala det enkla begreppet carne di vitello som det ska lÄta.

Steffo Àr inte den skarpaste lien i ladan och jag undrar hur han klarar sig nÀr han ska bestÀlla pÄ italienska. Det blir vÀl spaghetti för hela slanten, för det vet man ju vad det Àr och sÄ uttalas det likadant som pÄ svenska!

steffo

SjÀlv Àr bÀsta drÀgg

Steffo sexÄring kan man lita pÄ: han förnekar sig aldrig. I TV4:s Nyhetsmorgon sÀger Steffo att han skulle kunna tÀnka sig att Äka pÄ en fitnesscharter, men bara om han fick Äka sjÀlv och slippa resa med en massa andra som ocksÄ skulle trÀna.

“De verkar sĂ„ nördiga, liksom.” Lika nördig som de andra? Men inte tillsammans: Steffo sexĂ„ring föredrar att vara nördig för sig sjĂ€lv.
Jag vet inte, men kanske tycker Steffo att han Àr finare Àn en massa andra dÄ?

tourdefrance

Pojken med gallonbyxorna

“Nu för tiden har i alla folk en förestĂ€llning om italiensk fotboll.”
Jag vet inte vad det Àr Majistern försöker uttrycka med denna mening. Har alla mÀnniskor en förestÀllning etc? Eller finns det i fast det vÀl i sÄ fall borde heta hos alla folkslag en förestÀllning etc som kanske Àr nedlagd dÀr av Gud?

I Majisterns vansinniga och förvirrade vĂ€rld har i alla folk en grovt FÖRENKLAD och vĂ€ldigt FELAKTIG förestĂ€llning som Ă€r proppfull av FÖRDOMAR. DĂ„ Ă€r det tur att Ă„tminstone en person finns som sitter dĂ€r blankpolerad pĂ„ sin hĂ€st och lyfter fram sin kĂ€rlek till den italienska bollen som ett varmt hjĂ€rta i kupade hĂ€nder.

Du ser det framför dig, va? Urrrkk!

heart

“Jag hade alltid kĂ€nt mig utanför i skolan, aldrig varit mobbad, aldrig mobbat sjĂ€lv.” I verkligehten Ă€r Majistern sjĂ€lva urtypen för en person som BÅDE mobbar OCH BLIR mobbad. Den mest sorgliga sorten. SĂ„ fick han hĂ€nga dĂ€r i gallonbyxorna ocksĂ„. Det Ă€r vad som kallas mobbning.
Gallonbyxorna? Eller menar idioten
 hallonbyxorna? Ballongbyxorna? Finns det sÄdana?

“1987 var det inte mĂ„nga i Sverige som ens visste vilka lag som spelade i Italien.”
Majistern försöker göra gÀllande att det Àr han som har UPPFUNNIT fotbollen och sÀrskilt den i Italien. Men fotboll har spelats dÀr sedan slutet av 1800-talet och Federazione Italiana Giuoco Calcio (FIGC) bildades 1898.
Jag vet vilka lag som har spelat i Italien sedan i varje fall början av 50-talet och det kan inte ens en sjĂ€lvgod Majister skryta med. Jag följde med vad som hĂ€nde i fransk fotboll ocksĂ„ och sĂ„g Manchester United FC dessvĂ€rre förlora FA-cupen mot Aston Villa FC med 2–1 pĂ„ Wembley Stadium 1957 sedan Villas Peter McParland knockat Uniteds mĂ„lvakt Ray Wood medvetslös efter bara sex minuter och dĂ€refter gjort Villas bĂ„da mĂ„l. Vad Ă€r det för sĂ€rskilt med det?
Nio mĂ„nader senare var nĂ€stan hela Man Utd utplĂ„nat efter den fruktansvĂ€rda flygolyckan i MĂŒnchen.

astonvilla

“I Göteborg hĂ„ller nĂ€tsan alla pĂ„ BlĂ„vitt. Det Ă€r en blandning av Goa Gubbar och total kollektiv masspsykos. Det Ă€r otĂ€ckt.”
Lika otÀckt som nÀr Majistern och hans medbrottslingar förber och tjattrar obegripligt som apor vid sina sammankomster och jag har hört att de Àgnar sig Ät djÀvulsutdrivning i tolv steg ocksÄ. Förresten kÀnner jag mÀnniskor som hejar pÄ GAIS och Guldhedens IK och Mossens BK. SjÀlv tycker jag att BraKillar Skottfint förtjÀnar att uppskattas ocksÄ.
Vad Àr för övrigt en masspsykos om inte i nÄgon mening kollektiv?

“nter blev en flĂ€kt av den andra vĂ€rlden, av skönhet, elegans, stil och fness.” Jag undrar vad Majistern hade tagit innan han skrev det dĂ€r.

Det heter en motpol till och inte mot, och mycket fÄ jag skulle rent av sÀga INGEN mÀnniska har setts med ett sorgeband runt armen. Man bÀr inte sorgband för att ens favoritlag har förlorat en fotbollsmatch: det Àr en i vÄr tid rÀtt ovanlig symbol för sorg nÀr nÄgon har dött, men det ses ibland i idrottsliga sammanhang nÀr nÄgon medlem i eller i vÀrsta fall ett helt lag har avlidit.

football

Fast hon antagligen inte vet vem jag Àr

Och Estelle har skrivit hela boken sjÀlv, förstÄs! Men lite hjÀlp av pappa analfabeten? Det finns hopp för Sverige och hela Husby brinner!

kickan

Rörigt vÀrre

“Vad handlar det hĂ€r motstĂ„ndet mot trĂ€ngselavgifter [i Göteborg] om?” Det Ă€r Dykar-Jenny i TV4:s Nyhetsmorgon som undrar.

Det handlar om att de som bor i Göteborg inte vill betala för att Äka bil in i och ut ur stan. Vad trodde Jenny?

göteborg

Och TV4 News meddelar att “Arbetsförmedlingens handledare har dĂ„liga kunskaper om arbetsmarknaden”.
Hur kan de ha det? Det Àr ju det enda förmedlingens tjÀnstemÀn bör kÀnna till. Allt annat klarar de sig utan.

Skvaller till fikat

NÀr hobbypastor Tompa i Trollis ska illustrera en blogg om förtrolighet i Livets ords tidning VÀrlden idag gör han det sÄ hÀr vÀlfunnet:

fikapaus

Just nĂ€r man tĂ€nker…

Just nĂ€r man tĂ€nker att det inte kan bli vĂ€rre
 dĂ„ blir det det! En av Majisterns ‘hjĂ€ltar’, som han aldrig har trĂ€ffat, hoppade frĂ„n VĂ€sterbron i Stockholm för fem Ă„r sedan. Han som hoppade spelade gitarr i ett punkpopband frĂ„n Göteborg.
DĂ€rför tĂ€nker Majistern “med stor ömhet” pĂ„ gitarristen varje gĂ„ng han springer pĂ„ LĂ„ngholmen under bron och “pĂ„ skrĂ€cken hos de som blev kvar” och nĂ€r i helvete ska idioten lĂ€ra sig skriva PÅ RIKTIGT?
Om han inte kan lÀra sig sjÀlv och det verkar vara en omöjlighet: har inte störtdumma Bladet en avdelning dÀr mÀnniskor arbetar som har till uppgift att korrigera medarbetarna vÀrsta klavertramp?
Vet de inte heller hur man skriver? Vad har de i sÄ fall dÀr att göra?

Alla mĂ€nniskor som har levat Ă€r döda nu: det Ă€r ingenting som behöver pĂ„pekas ytterligare. Jag hyser ingen “oresonlig skrĂ€ck för döden” och jag sitter inte “stilla i solen och kĂ€nner hur Ă„ren karvar i [mig]”.
Jag Ă€r inte rĂ€dd dĂ€rför att jag VET att döden Ă€r det oĂ„erkalleliga slutet pĂ„ livet och inte nĂ„gonting som bara fortsĂ€tter i all oĂ€ndlighet. Om jag inte visste det skulle jag inte VÅGA leva.

Vilka svarta kedjor var det som höll Jesus fjÀttrad i graven? Josef frÄn Arimatea bad Pontus Pilatius om att fÄ ta hand om Jesu kropp och lindade den i en ren linneduk och det Àr vÀl ungefÀr sÄ lÄngt frÄn Majisterns förstÄelse av Jesu död och begravning det gÄr att komma. Jag har för mig att det var nÄgot med en kryddblandning av myrra och aloe ocksÄ.

begravning

Jag utgÄr inte frÄn att flygplanet jag reser med inte kraschar eller det kanske jag gör: jag förutsÀtter i alla fall nej jag rent av VET att piloten vill komma lika vÀlbehÄllen ner som jag. Jag gÄr inte runt och kollar cykelns fram- och bakbromsar innan jag kastar det ena benet över ramen och störtar utför backen pÄ min Fuji Obey Giant fixie utan vare sig lyse och ringklocka och vÀxlar och nÄgra bromsar har jag förresten inte heller. Jag anvÀnder ALDRIG cykelhjÀlm.
Bara de fega bromsar och har en mössa som ser ut som en klase bleka bananer nÀr de cyklar och i vilken betydelse anvÀnder Majistern ordet devis? Vet han överhuvudtaget vad ett sÄdant begrepp betyder? SjÀlvklart inte!

Galna hÀstar över svarta vatten: give me break innan jag dör pÄ flÀcken!

bicycle

You are currently browsing the this is not a love story blog archives for May, 2013.