this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Archive for December, 2010

NĂ€r man tror att det inte kan bli vĂ€rre…

“Jag byter om pĂ„ gymmet. Jag rör mig som en gammal gubbe. Jag har strumporna över lĂ„ngkalsongerna för att de inte ska korva sig. Jag har ansiktskrĂ€mer och svindyr klocka. Jag springer och springer pĂ„ det dĂ€r löpbandet.” Med strumpor över lĂ„ngkalsingarna och ansiktskrĂ€mer och en svindyr klocka ur Patrick Puckos lilla varulager? Det borde vara dödsstraff pĂ„ att spöka ut sig sĂ„.

Och sĂ„ de dĂ€r jĂ€vla skridskorna igen som barnen “slipar underjordens emaljöga med” innan de sitter dĂ€r och snörvlar och â€œĂ€ter ostmacka och dricker skrynklig choklad”.

“Nu gĂ„r jag förbi med min lĂ„nga svarta rock.” Över armen dĂ„, eller…? Mitt i vintern?

“[…] nĂ€r resten av vĂ€rlden sluter sig som en blomma […].” Och omedelbart efterĂ„t kommer “Milo springande mot mig med sina utslagna armar, som en blomma […].” En sĂ„dan dĂ€r som sluter sig? Som en mussla, kanske?

“Och döden drar sig undan, hukar i sitt regn som en gammal impotent blottare.” Tillsammans med alla mĂ€nniskor som “hukar i grĂ€nderna”?
Vad menas med ‘sitt regn’? Och nĂ€r blev döden ‘en gammal impotent blottare’? Döden Ă€r vĂ€l snarare det mest ‘potenta’ som finns: han skördar utan Ă„tskillnad. Honom kommer ingen undan.
Fy fan.

Terror on New Year’s Eve

Den som skjuter ivÀg en raket frÄn balkongen eller nÄgon annanstans ifrÄn i morgon blir skjuten sjÀlv efterÄt.
Till dem som inte gör det och alla andra som förtjĂ€nar det: GOTT NYTT ÅR & CETERA!

Dummare finns inte

SvÄrt att veta

Det rĂ€cker inte med den idiotiska â€œĂ„rskrönikan” i Östgöta-Corren. Birger har mer mycket viktigt att meddela omvĂ€rlden och som han inte vill undanhĂ„lla de fĂ„kunniga. Om nyĂ„rsafton 1990, till exempel:

“Har egentligen trĂ€ff med Maria vid Domkyrna klockan tolv men har trĂ€ffat en annan tjej pĂ„ krogen och klockan gĂ„r. Möter istĂ€llet Jeanette pĂ„ JĂ€rntorget och vi gĂ„r hem till mig.”
PĂ„ nyĂ„rsdagen sitter en bakfull Birger i soffan “och ser Argentina slĂ„ ut Italien pĂ„ straffar”. Sedan köper Birger en pizza. Han “grĂ„ter medan han bĂ€r hem den kallnande katrongen, balanserar asken med sallad mot hakan.” Katrongen?

HĂ€r önskar Birger framstĂ„ som en bjĂ€sse: “De stora kĂ€nslorna kom in tidigt i mitt liv.” En Titan, rent av. Som Strindberg?

Birger eller August? SvÄrt att veta

“NĂ€r Italien slog England i bronsmatchen satt vi pĂ„ Sjuans Ölhall och rispade borden med vĂ„ra ölglas.” Men dĂ„ mĂ„ste man vĂ€l ha slagit ha slagit sönder glasen först: annars blir det inte mycket rispat. DĂ„ slĂ€ngdes man garanterat ut Ă€ven frĂ„n ölsjappet 7:an pĂ„ Kungstorget i Göteborg. Jag har sett mĂ€nniskor bli det.

Bord som Birger har rispat

Birger tycker att det “i sĂ€rklass mest fascinerande i Ă„r har varit Inters segertĂ„g i Champions League.”
Jag tycker att det bÀsta som hÀnde Är 2010 var att generalerna i Burma slÀppte Aung San Suu Kyi ur den husarrest hon suttit i under femton av de senaste tjugoett Ären.
Men sÄdana saker begriper inte Birger: han ser förutom Bollen bara sig sjÀlv.

Och sÄ det dÀr satans skitsnacket igen om fotbollssupportrarna som alltid slÄss nÀr det Àr match pÄ gÄng.
“Det verkar finnas en nĂ€rmast manisk skrĂ€ck att ens försöka förstĂ„ varför vissa slĂ„ss i sitt lags namn [sic]. NĂ€r det skrivs i tidningar att de som brĂ„kar inte bryr sig om fotbollen Ă€r det inte bara en lögn, utan dessutom en medveten lögn.
Alla vet att de som slĂ„ss ser sig sjĂ€lva som klubbens egentliga hjĂ€rta. Vi mĂ„ste lĂ€ra oss acceptera det för att bergripa vĂ„ldet.”
Och sen dÄ? Blir allt bra sedan? SÄ dÀr bara? SlÄ ihjÀl varandra och alla andra med. Det gör inget. Jag heter Birger Marulk och jag Àr den ende i hela vÀrlden som har fattat vad allting handlar om.
HallÄ! DÀr Àr en feg fan som försöker gömma sig bakom bilen som du vÀlte nyss. SlÄ ihjÀl honom ocksÄ! Varför dÄ? Han har ju fel halsduk pÄ sig!
Sedan vĂ€nder Birger kavajen till kostymen ett varv till och sĂ€ger att han “avskyr drĂ€ngpackade töntar i nedhasade jeans som slĂ„ss.” Men vad Birger inte förstĂ„r, eller bara bortser frĂ„n, Ă€r att det Ă€r just de dĂ€r dĂ„rarna med brallorna nere vid knĂ€na som Ă€r de ‘supportrar’ han daltar med och fjĂ€skar för i varje fotbollskrönika. Det Ă€r de som Ă€lskar att slĂ„ss mer Ă€n att titta pĂ„ bollen.
De verkliga skurkarna Ă€r i stĂ€llet de mĂ€nniskor som Ă€ger och förvaltar fotbollsklubbarna. Det Ă€r dem Birger kallar “huliganer och barbarer”. Inte de efterblivan ligisterna med blydaggar och brandbomber som drar runt pĂ„ stan och hĂ€rjar efter varje match.
Om nÄgon öppnade Birgers skalle och tittade in dÀr skulle han se en disktrasa.

Interiör

Birger har sammanstĂ€llt en lista ocksĂ„. Den handlar enbart om honom sjĂ€lv och har rubriker som Årets bilfĂ€rd och Årets bĂ€sta hotell, &c.
DĂ€r Ă„terfinns Ă€ven “Årets lĂ„ngsinta apa”: det Ă€r “SJ som vĂ€grade göra en intervju” med Birger “för att han skrivit nedsĂ€ttande om dem i ett blogginlĂ€gg frĂ„n 2007, det Ă€r fantastiskt”.
Är det Birger som bestĂ€mmer nĂ€r han ska bli intervjuad och av vem? Ringer han bara upp och ryter i luren: Skicka hit ett reportageteam. Fotograf och smink och hela skiten. Jag kĂ€nner för att bli intervjuad. Subito!
SÄ Àr det annars bara sjÀlvutnÀmda hÀrskare i diktaturstater som gör. Och Göran Persson pÄ sin tid. Samt numera Àven Birger? Det Àr i sÄ fall Ànnu mer fantastiskt.

Jag antar att det Ă€r nĂ€r det intrĂ€ffar att den uppringda redaktionen avböjer intervju som Birger “faller in i sitt poetiska svĂ„rmod”. Fast “egentligen” Ă€r det inte det: “poetiskt”. Men varför sĂ€ger Birger att det Ă€r det dĂ„?

Innan han slutar skickar den alltid lika generöse Birger “en kram till Maria och Jeanette och alla ni andra frĂ„n mitt förflutna”. Det har Birger rĂ„d med, för det kostar ingenting. TvĂ€rtom: Expressen betalar honom i stĂ€llet. För att han skriver sĂ„ uselt. Obegripligt.
M och J var de dÀr tvÄ brallisarna som hÀradsbetÀckaren Birger bedrog pÄ nyÄrsafton för tjugo Är sedan. De skickar alldeles sÀkert inte nÄgonting tillbaka.
Var hon blev av som Birger trÀffade pÄ krogen innan han drog till nÀsta jÀnta pÄ JÀrntorget vet jag inte. Det gör inte Birger heller, tydligen.

Ol’ Man Moose on the Loose

Birger har skrivit â€œĂ„rets lĂ€ngsta Ă„rskrönika”. Finns att lĂ€sa i Östgöta-Correspondenten, en tidning som grundades av Henrik Bernhard PalmĂŠr Ă„r 1833. Riksdagsmannen med mera HB PalmaĂŠr var en lysande stilist och en av sin tids kvickaste satiriker: ÖC blev snabbt kĂ€nd för sin bitande kvickhet och den hĂ€nsynslöshet med vilken PalmĂŠr anföll sina personliga fiender. Han var arrogant och orĂ€dd med en avgjord talang för att skaffa sig ovĂ€nner. SĂ„dana storartade personligheter finns knappas mer.
Lite grand som i Strindbergs Till Damaskus:

PĂ„ Henrik Bernhards tid hade majister Marulk inte fĂ„tt skriva en rad i Östgöta-Corren och inte nĂ„gon annanstans heller.

Men det Àr andra tider nu: mer slÀpphÀnta och Àngsligt medlöpande. Birger hallucinerar om att han Àr nÄgot slags rebell som stÀndigt riskerar livet nÀr han gÄr pÄ tvÀrs mot strömmen och allmÀnna opinionen. I verkligheten gör Birger det rakt motsatta: han tycker det som nÀstan alla andra tycker.
De flesta svenskar vill ha monarkin kvar och om du petar pÄ Lill-Babs Àr du dödens. Dansband och Petter Setter och Bingo-Lotta lockar miljoner mÀnniskor att sÀtta sig framför teven nÀr man tycker att det borde finnas mer angelÀgna saker att kasta bort tiden pÄ.
En före detta skidÄkare gapar och gÄr an pÄ ett fort i Atlanten och det finns mÀnniskor som dansar i teve fast de inte kan för fem öre och blir förbannade efterÄt nÀr de fÄr veta det. Idol och Melodifestival och Hemma hos mig halv Ätta och Carola sjunger nog bÀst i alla fall. Birger gifter sig nÀr alla gör det.
SĂ„dana saker. Ofarliga och garanterat riskfria att hantera. Petter Setter? Hur fan hamnade han i en teveruta?
Birger Ă€r en person som har upptĂ€ckt att man kan fjanta efter och Ă€ndĂ„ fĂ„ det att se ut som höll man sig framför och angav takten: det behövs ju bara att man oavbrutet vĂ€nder sig om och rĂ€ttar stegen efter publiken. Det Ă€r just vad Birger gör – med smĂ„ försiktiga huvudvridningar.
Du och jag vet att majoriteten alltid har fel. Det visste Henrik Bernhard PalmÊr ocksÄ, men det kommer Birger aldrig att förstÄ. Han som inte ens vet vem Henrik Bernhard var.

Litografi i Nordstjernan 1848

“Ta 2010 pĂ„ allvar och lĂ€s!” ryter majistern och allra lĂ€ngst upp stirrar en orakad Birger pĂ„ dig med ondskefull blick. Varför ser han sĂ„ ut? Kunde han inte ha rakat sig ocksĂ„ innan? Och var Ă€r Birgers supersmarta svarta svid? Har Birger tappat respekten för sina lĂ€sare?

Det bÀr emot, men jag försöker i alla fall. Du fÄr ha överseende om jag inte stÄr ut hela vÀgen till slutet.

“Det som hĂ€nder andra, hĂ€nder ocksĂ„ mig. Och tvĂ€rtom. Det Ă€r egentligen konstnĂ€rskallets innersta kĂ€rna. Ingen Ă€r unik, dĂ€rför Ă€r alla unika. Min botten Ă€r ocksĂ„ din. NĂ€r skrivandet nĂ„r dit, nĂ€r jag lyckas göra mitt privata allmĂ€nmĂ€nskligt, sĂ„ trĂ€ffas du som lĂ€sare.” SĂ„ börjar Birgers sammanfattning av det Ă„r som Ă€r historia i morgon.
NĂ€r jag lyckats göra mitt privata allmĂ€nmĂ€nskligt? Det vore förfĂ€rligt om Birgers ‘privata’ skulle gĂ€lla varje annan mĂ€nniska pĂ„ jorden. Men nu Ă€r den risken obefintlig: Birger skriver som alltid bara om sĂ„dant som handlar om honom sjĂ€lv.
Birger blir gravid. Efter en Ă„ngande och brunstig natt i rum 109 pĂ„ “finaste Hotel Arcadia” pĂ„ KörsbĂ€rsvĂ€gen i Stockholm. Men dĂ„ mĂ„ste vĂ€l barnet heta sĂ„ ocksĂ„? Som Fylkings grabb: Cumberland efter hotellet vid Hyde Park i London, dĂ€r han… ja, du förstĂ„r. Arcadia Marulk. Eller kanske bara 109:an, rĂ€tt och slĂ€tt?
“Barn ska inte planeras. Barn ska hĂ€nda. Barn ska komma och svepa undan hela vĂ€rlden under vĂ„ra fötter”, sĂ€ger Birger ocksĂ„. Men ingen har planerat barn mer Ă€n han. Birger har rent av laddat med befruktade och nedfrysta Ă€gg, berĂ€ttar han redan i meningen innan. Konstigt? Nej , inte nĂ€r det gĂ€ller Birger: ingen finns som Ă€r mer bakom flötet Ă€n han.

Birger â€œĂ€lskar att skriva.” “Lika högt som han Ă€lskar att leva.” SjĂ€lv Ă€lskar jag mĂ€nniskor som k a n skriva. Jag kĂ€nner flera, och just nu gillar jag sĂ€rskilt en tjej som heter Caroline och spelar ismusik med hĂ„ret. Det vill jag ocksĂ„ göra.

Ice Music Fantasy
Bild lÄnad frÄn Carolines blogg,
utan tillstÄnd

“Jag vill vara trogen alla de olika rörelserna i mitt inre, lĂ€gga örat mot den inre rĂ€lsen […].” Attans, nu blev det fel. Igen. Det Ă€r mot vĂ€ggen Birger ska lĂ€gga sitt öra. Och “höra sig sjĂ€lv som ung eller Ă€ldre gĂ„ förbi dĂ€r inne”. Det har Tomas T sagt. DĂ„ mĂ„ste det vara riktigt ocksĂ„. Eller rusar det ett tĂ„g fram dĂ€r inne i vĂ€ggen ocksĂ„? DĂ„ hör man vĂ€l ingenting alls?

Sedan följer en gorvt tillyxad och lika bedrÀgligt tillrÀttalagd beskrivning av nÀr Birger alldeles pÄ egen hand rodde hem segern i PÄ spÄret i vintras. Den dÀr kvinnan frÄn Finland som satt bredvid och i vÀgen i kupén genom hela resan borde ge Birger en jÀvel rakt pÄ nosen.

NĂ€r Birger talar om sin bok sĂ€ger han att “den fĂ„r överlag fantastiska recensioner.” NĂ„gra artiklar som alls kunde kallas sĂ„ existerar inte nĂ„gonstans utom möjligen i Birgers inflammerade hjĂ€rna. Birger Ă€r inte bara korkad, han ljuger skamlöst ocksĂ„. Det ena kanske hĂ€nger ihop med det andra.
NĂ€r Birger kuskar runt med en rĂ€tt misslyckad sjĂ„vv blir det med kikaren bak och fram att framtrĂ€dandet “kantas av fina recensioner.” Det Ă€r tydligt att Birgers uppfattning av vad som menas med begreppet ‘fin’ skiljer sig frĂ„n varje annan mĂ€nniskas: dĂ„ kan man skriva vad som helst ocksĂ„, för dĂ„ finns det ingenting som betyder nĂ„got.

Birger har inte hunnit trĂ€na som han borde, för han “har grĂ„tit att tacksamhet över sina barn” och “försiktigt försökt fördjupa sin tro och sin relation till Gud”. Tuffa grejer som krĂ€ver sin man dygnet runt, det förstĂ„r man ju.

Under hösten tilldelas Birger “Haros Guldmedalj för att i skrift ha tagit barnens försvar”. Tagit barnen ‘i försvar’, möjligen. Men det Ă€r vĂ€l inget sĂ€rskilt med det: alla mĂ€nniskor tycker att vi ska vara snĂ€lla mot barn. Den som uttalade en annan Ă„sikt blev garanterat stenad Ă€ven av dem som hatar barn i smyg. Inte sedan den Herodes som det berĂ€ttas om i Matt. 2: 13–18…
Och “i november utses jag till Årets Pappa pĂ„ en stor gala pĂ„ Berns i Stockholm.” Det Ă€r Birgers bĂ€stis Amelia som utser.

Barnamorden i Betlehem
Pieter Bruegel d.y. 1565–1567
Kunsthistorisches Museum, Wien

Det som hĂ€nder andra, hĂ€nder ocksĂ„ mig. Och tvĂ€rtom. SĂ„ inledde Birger sin â€˜Ă„rskrönika’. Det var nĂ„got dösnack om att göra ‘det privata allmĂ€nmĂ€nskligt’ ocksĂ„. Men jag blir inte gravid mer, och jag vinner aldrig PĂ„ spĂ„ret. Ingen har nĂ„gonsin bett mig medverka i TV4:s Nyhetsmorgon och inte i FörkvĂ€ll heller. Haros guldmedalj kan jag ocksĂ„ glömma och Årets pappa vore Ă„rhundradets skĂ€mt.
Vad Àr det för slags tidning som utan vidare publicerar en galnings vettlösa förhÀrligande av sig sjÀlv över en hel sida? Henrik Bernhard hade sparkat hela redaktionen utför trappan.
Birgers krönika slutar med att författaren “stĂ„r gömd bakom gardinen som en gammal Ă€lg”. DĂ„ förstĂ„r du.

I brist pÄ gardin

Skam pÄ torra land

HjĂ€lp! Nu blir det bara för mycket! Birger sĂ€ger att han “har varit revolutionĂ€r i jul. PĂ„ sjĂ€lvaste julafton dessutom.” Vad fan Ă€r det lipsillen har hittat pĂ„ nu?
Lo and behold! Birger har friat till flickvĂ€nnen. Hur ‘revolutionĂ€rt’ Ă€r det? I en tid nĂ€r mĂ€nniskor gifter sig som nĂ€stan aldrig förr? Alla gifter sig numera.
Men det har Birger inte fattat: han tror som vanligt att det bara Ă€r han som, &c. Birger tycker att den tid vi lever i “premierar elakhet och cynism” och Ă€r en plats dĂ€r “kĂ€rleken Ă€r satt pĂ„ undantag”.
“Vi har ett medieklimat som Ă€cklar mig”, sĂ€ger revolutionĂ€ren ocksĂ„. Och “humorelitister som önskar livet ur folk”. OtĂ€ckt.
“Vi har skribenter vars enda bedrift Ă€r att de kan skriva nedsĂ€ttande och elakt om mĂ€nniskor de aldrig trĂ€ffat.” Men det kan aldrig vara ett krav för den som ifrĂ„gasĂ€tter Birgers motiv och tycker det Ă€r angelĂ€get att bemöta hans dumheter att ha trĂ€ffat Birger och kĂ€nna honom personligen.
Om Birger tycker det, och det gör han uppenbarligen, bör Birger genast upphöra med att uttrycka sina Äsikter offentligt och möjligen lÀsa högt ur det han ÀndÄ skriver för flickvÀnnen och kanske katten.

Revolution pÄ riktigt
Matroser pÄ pansarkryssaren Potemkin
i Odessas hamn, juni 1905

“Vi Ă€r pĂ„ sprĂ„ngmarsch pĂ„ vĂ€g frĂ„n Gud. Vi har sagt upp bekantskapen med Gud. […] Alla blir vilsna tickande kĂ€rlekspilar pĂ„ vĂ€g Ă„t olika hĂ„ll.” Tickande kĂ€rlekspilar? Hur ser en sĂ„dan ut? Och hur lĂ„ter den? Som en klocka? SjĂ€lvmördarens bomb? Kenobollarna som studsar mot bubblans vĂ€ggar av plast?
Annars Ă€r mĂ€nniskor för det mesta pĂ„ vĂ€g ‘i sprĂ„ngmarsch’ och inte ‘pÄ’. Birger Ă€r en Ă€rthjĂ€rna.
Birger “klistrar upp affischer om trohet och kĂ€rlek, om tvĂ„samhet och lust” och “trycker flygblad om Ă€ktenskapet i hemliga kĂ€rlekskĂ€llare”. ???!
“Att samla Gud och alla sina vĂ€nner för att manifestera sin kĂ€rlek tillsammans Ă€r det ultimata upproret”, ekar det spöklikt frĂ„n nĂ„gon lĂ€nge sedan borglömd barrikad. Uppror mot vadĂ„?
Birger sĂ€ger att han “bara strider för sin rĂ€ttmĂ€tiga plats i samhĂ€llet, sin sjĂ€lvklara rĂ€ttighet att tro pĂ„ livslĂ„ng kĂ€rlek trots alla hinder”. Är det nĂ„gon som har hindrat honom?
“Att i en sĂ„dan tid göra halt och följa kĂ€rlekens vĂ€g Ă€r det modigaste man kan göra.” Is that really so? Lite svĂ„rare Ă€r det vĂ€l Ă€ndĂ„?

Inte heller pÄ skoj
George Washington crossing the Delaware
Emanuel Leutze 1851
Metropolitan Museum of Art NYC

PĂ„ mammas gata

Birger hÀnvisar i dag pÄ Twitter till en blogg som kallar sig Ariels bokhylla. Han har gjort det en gÄng tidigare, men vaffan! tvÄ gÄnger Àr bÀttre Àn en om nÄgon skulle ha missat.
Det Àr en rÀtt puckad hyllning till Birger och hans senaste bok. Och sÄ finns det en bild av hennes bokhylla som hyllar. Blytungt. Birger har hittat hem.

Med huvudet i en pÄse under armen

“Jag tĂ€nkte komma med ett konkret rĂ„d, ett tips frĂ„n insidan sĂ„ att sĂ€ga: Var inte med.
Det Ă€r det mest skenheliga skitspektakel du kan tĂ€nka dig.”
Den 1 december publicerade Birger Marulk ett öppet brev i Dalarnas Tidningar. Mottagare var Björn Ranelid som ska vara med i nya Let’s dance. Det tycker Birger Ă€r en dĂ„lig idĂ©. Programmet Ă€r förresten bara skit ocksĂ„, men det sĂ€ger Birger bara för att han kom nĂ€st eller nĂ€st nĂ€st sist förra gĂ„ngen. Birger bara Ă€r sĂ„dan: sĂ€msta förloraren nĂ„gonsin och dĂ€rför sjĂ€lv inte mycket vĂ€rd.

I brevet till Björn redogör Birger Àven för ett telefonsamtal frÄn denne. Det finns ingen anledning till det, men skÀlet Àr ÀndÄ bara alltför uppenbart. Om samtalet över huvud taget har Àgt rum som Birger beskriver det?

– Hej Marcus, det Ă€r Björn hĂ€r.
– Vilken Björn?
– Björn Ranelid.
– Hej, hej.
– Du vet att jag gör ett undantag för dig.
– ?
– Jag brukar inte ringa upp mina författarkollegor sĂ„ hĂ€r. Men du Ă€r bra. Hej dĂ„.

Bra pĂ„ vadĂ„? Birger kan varken stava eller skriva och ingenting annat som jag kan komma pĂ„ heller. Fast… det Ă€r klart: Björne verkar ocksĂ„ ha huvudet i en pĂ„se under armen för det mesta.

Ready to step along

Björne ger fan i dansmÀstare Birger Mollbergs rekommendation: han trÀnar för fullt och rapporteras vara i toppform nÀr bara en vecka ÄterstÄr till premiÀren. Björne tror att han vinner hela tÀvlingen, men det gör Frank brottare ocksÄ.
Och sÄ har vi Vajsing jr och den dÀr norske fiolspelaren frÄn Vitryssland som slÄr fiolen i skallen pÄ första bÀsta nÀr han inte fÄr som han vill. De vill nog ocksÄ dansa hem Cinderellas sko.

LÄghalt pÄ hemvÀgen

Tabbe en tölp?

“NĂ€r kungen inte lyckades foga samman en enda korrekt grammatisk mening pĂ„ den dĂ€r grĂ€smattan under Ă€lgjakten […].” Detta kan vara Ă„rets mest dödsföraktande uttalande av den som sjĂ€lv skriver sĂ€mst av alla som finns.

Utan nÄgonting att sÀga

Den egendomliga synpunkten pĂ„ kung Tabbe kopplar Birger samman med “tölpaktighet” och “skĂ„nska damer med flĂ€ckiga trĂ€ningsbyxor” som handlar pĂ„ Ullared veckor i strĂ€ck. Tabbe mĂ„ rĂ€nna med horor och uppföra sig som en gris ibland, men de som vill tillbringa semestern i en köplada nĂ„gonstans i Halland kan vĂ€l fĂ„ göra det utan att Birger beskĂ€ftig kommer kutande och tutande och lĂ€gger sig i med sin hĂ„nfulla von obenattityd.
De som tycker att ‘Lejonkungen Ă€r vĂ€rldens bĂ€sta film’. Tycker nĂ„gon verkligen det?

Min favoritfilm Àr Glauber Rochas O Dragão da Maldade contra o Santo Guerreiro, mer kÀnd utanför Brasilien som Antonio-das-Mortes. Sankt Göran och Draken eller De dödas vÀn, om du vill.
Jag Ă€r ocksĂ„ mycket förtjust i Peter Greenaways filmer, fast jag nĂ€stan aldrig har förstĂ„tt nĂ„gonting av handllingen nĂ€r de Ă€r slut. I The Draughtsman’s Contract fattar man vem mördaren Ă€r men inte varför mordet utfördes. Och varför stĂ„r det en levande staty i trĂ€dgĂ„rden. Om den Ă€r levande?
Handlar Tecknarens kontrakt om individens och konstens nederlag, fast i sÄdana vackra och poetiska bilder att det nÀstan inte mÀrks? Som sagt: jag vet fortfarande inte. Och jag har tittat mÄnga gÄnger.
Nu har jag sett samme Greenaways senaste flera gÄnger ocksÄ: Nightwatching, om Rembrandt Harmenszoon van Rijns fall frÄn de mÀktigas gunst och Àven hÀr med en raffinerad mordhistoria inbakad i konstnÀrens mest kÀnda mÄlning: De Nachtwacht. Nightwatching Àr ocksÄ nÀst intill obegriplig, men det ryms en mördare mitt dÀr inne i tavlans mÀnniskomyller. Nog för att jag Àr stockholmare alltid, men sÄ jÀvla dum Àr jag ÀndÄ inte: det fattar till och med jag.
Varför hÄller en soldat sin musköt uppochner nÀr han laddar? Och han med tvÄ högerhandskar? Varför avlossar nÄgon ett skott mitt i folkmassan? Vem Àr flickan, eller dvÀrgen, i den gula klÀnningen?
Jag vet ingen som gör vackrare filmer Ă€n Peter Greenaway. Alla talar om Rembrandts ‘ljus’ – nĂ€r det i sjĂ€lva verket Ă€r mörkret han mĂ„lar: ljuset Ă€r bara dĂ€r för att skuggorna inte ska bli helt och hĂ„llet svarta. Och vem sĂ€ger att man mĂ„ste förstĂ„ allting?

Amsterdam Murder Mystery

MĂ€nniskor som “skiter knĂ€ck i skrĂ€ck”: nu Ă€r vi sĂ„ lĂ„ngt frĂ„n Rembrandt och Greenaway nĂ„gon kan komma. Vi Ă€r tillbaka hos Birger pĂ„ poesins bakgĂ„rd, dĂ€r tarvligheter staplas pĂ„ varandra.
I nĂ€sta andetag snubblar Birger in i filmens vĂ€rld, men inte lĂ€ngre Ă€n att han bara nafsar i filmens kommersiella kostym: glittret och glamouren vid galapremiĂ€rerna. DĂ€r trivs Noomi Racpace, sĂ€ger Birger. Han sjĂ€lv ocksĂ„, bĂ€ttre Ă€n nĂ„gon annan fast Birger aldrig har medverkat i en film: “ErkĂ€nn att det faktiskt kan vara en kick att gĂ„ pĂ„ röda mattan och bli fotograferad och hyllad.”
Hyllad av vem? För vadÄ? För att man har tiggt sig till en biljett till premiÀren med gratiskÀk och presentpÄse? Bravo, Birger.
“Millenium-filmerna tog Noomi till Hollywood”, flĂ„sar Birger vidare. Och i en bara alltför uppenbar anstrĂ€ngning att lĂ€gga sig platt för filmens Lisbeth Salander: “Det gör oss omĂ„ttligt stolta.” Varför dĂ„? Det Ă€r mĂ„nga som har kommit ‘till Hollywood’ frĂ„n Sverige. Britt-Marie Eklund ocksĂ„.

OcksÄ att vara stolt över?

I LA Times berĂ€ttade Noomi i oktober i Ă„r: Everybody knows me. […] I can’t really just go out in Stockholm. I have to have a car waiting. Stackars Noomi. MĂ„ste Ă„ka limousine hela tiden nĂ€r hon Ă€r hemma. Det Ă€r för jĂ€vligt att vara kĂ€nd.
Om Noomi inte lĂ€ser Expressen nĂ€r hon vĂ€ljer och vrakar mellan roller i Hollywood kanske hennes före detta man gör det medan han gĂ„r kvar och harvar pĂ„ hemmaplan: han Ă€r “ocksĂ„ en briljant skĂ„despelare”.
PĂ„ vilket sĂ€tt dĂ„? För kioskvĂ€ltaren Allt om min buske? Eller för att Ola har spelat en karaktĂ€rssvag kriminalkommissarie i hundra stendöda wallanderfilmer? ÄndĂ„ fĂ„r Ola aldrig större rubriker Ă€n nĂ€r han kopplas samman med knark och vĂ„ld. En lĂ„gmĂ€ld man helt i den svĂ„rmodige Birgers smak.
Noomi “tycker det Ă€r viktigt att hĂ„lla det privata privat” och “hon Ă€r inte först med sin skygghet”. Det Ă€r vĂ€l dĂ€rför hon talar ut om sig sjĂ€lv och sin framgĂ„ng och sitt rĂ€tt röriga privatliv överallt.

Skygg som Almqvists hind?

Sedan Ă€r det det gamla vanliga tramset om folklighet, förstĂ„s. Det var dĂ€r jag började: folklighet kan vara “fascinerande och vackert”. Men ordet kan ocksĂ„ stavas “tölpaktighet”. Som hos Tabbe?
Men Ă€nnu mer nĂ€r vi talar om Birger Marulk: mannen som gick till botten innan han kom i sjön. Birgers förakt för ‘det folkliga’ Ă€r hjĂ€rtskĂ€rande genuint.

Birger finns som seriefigur ocksĂ„. Det Ă€r ‘LinnĂ©a’ som har skickat mig den i en kommentar till bloggen med rubriken Nej, nu jĂ€vl…! Mer exakt Ă€n sĂ„ kan det nog inte bli. Tack, LinnĂ©a!

Ord att lÀgga pÄ minnet?

Det har kommit en ny Nyordslista frÄn SprÄkrÄdet, Sveriges officiella sprÄkvÄrdsorgan. DÀr förekommer nymodigheter som app och bloppis, kaffeflicka och köttklister och wikilÀcka. Om du vill veta orden betyder och se Ànnu fler: gÄ in pÄ SprÄkrÄdets hemsida.
Detta var ett sjĂ€lvklart Ă€mne för sprĂ„kekvilibristen Dykar-Jenny i TV4:s Nyhetsmorgon. I förhandsannonsen sa Jenny att hon sjĂ€lv saknade ordet ‘ankballe’ i Ă„rets nyordslista. Om du vill veta varför:

Barnsligt sÄ det rÀcker. Men nÀr inslaget dök upp drog Jenny inte fram ankballen. Det var vÀl nÄgon producent som fattade lite bÀttre Àn hon. Jenny borde ha en skötare med sig vart hon gÄr. Hon och Steffo och poptonten.
Ankballe? Vad heter det pĂ„ engelska? A duck’s dick??

With a dick?

Listig som en rÀka?

Det Ă€r nyĂ„rsafton i övermorgon. DĂ€rför ska Dykar-Jenny kolla Ă„rets “hummerförstĂ„nd” i TV4:s Nyhetsmorgon. Det Ă€r stort. Rent av oövertrĂ€ffat?
Jenny bör undvika svÄra ord som existentiellt och antedivuliansk &c. ocksÄ. Det lÄter sÄ larvigt nÀr Jenny uttalar fel hela tiden.
Antedivuliansk betyder ‘urgammal’ eller ‘förĂ„ldrad’, om du inte visste det. Egentligen ‘frĂ„n tiden före syndafloden’. VadĂ„: man behöver inte kunna ett sĂ„dant ord. NĂ€r ‘lastgammal’ gĂ„r lika bra.

Med IQ?

You are currently browsing the this is not a love story blog archives for December, 2010.