this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Archive for June, 2010

NĂ€r kommer polisen?

Vi var först. – Det Ă€r den vansinnige Birro som pladdrar igen. Han och brorsan lĂ€ste sina dikter pĂ„ Hultsfredsfestivalen 1991. Det var flera Ă„r innan den sĂ„ kallade Poety [sic] Slam-grejen slog igenom i Sverige, flĂ„sar en upphetsad Birro.
Men att stÄ aspackad och sluddra skitdÄlig poesi frÄn Angered pÄ en liten scen i en skogsglÀnta mitt inne i SmÄland Är 1991 Àr inte detsamma som poetry slam. MÀnniskor har dessutom lÀst sina dikter offentligt sedan urminnes tider. Jag tror att det var sÄ Homeros sÄnger först framfördes. Det Àr bara 2 700 Är sedan.
Jag har ocksĂ„ sjĂ€lv hört Lars Forssell och Sonja Åkesson, Gunnar Harding och Anne-Marie Berglund, Öjvind Fahlström och Lars NorĂ©n och mĂ„nga flera lĂ€sa dikter inför publik innan Birro var född. Till och med den ofantligt begĂ„vade Karl-Erik Welin nĂ€r han var pĂ„ det humöret. Bara det att Birro inte vet att Karl-Erik skrev dikter ocksĂ„.
Till deras skoskaft nÄr Birro aldrig. Det hjÀlper inte om han klÀttrar pÄ styltor.

Inte bara organist

Sedan blev Birro och Brorsan utkastade frÄn Hultsfred. Fick aldrig komma dit mer ens som publik. Birro till och med skryter om det. Och ÀndÄ fortsatte Birro och brorsan att kröka och knulla framför scenen i en vecka. MÀrkligt. Oss emellan: jag tror att Birro ljuger.
I gÄr var tidigare folkföraktaren Birro och gungade i armkrok och trallade med i FalsksÄngen pÄ Skansen. Nu sitter han pÄ tÄget till BorlÀnge och Peace & Lovefestivalen dÀr. Han ska lÀsa dikter igen. Hoppas att publiken har pÄsarna med tomater med sig.
Vi var först. – Karl’n Ă€r ju galen. Eller Ă€r det bara ovetande han Ă€r? Sak samma: det kan gĂ„ pĂ„ ett ut. NĂ€r ska Expressen fatta det ocksĂ„? NĂ€r kommer polisen? Eller ambulansen?
Om det Àr nÄgonting Birro Àr, sÄ Àr det sist. Han Àr snart 3 000 Är för sen.

Hej, Okej

Man fÄr inte döpa sina barn till Snövit och Skrot, Tomhet och Lillprins och Rökmusslan i Sverige.
Men Snö och My-Love, Vilse och Passionfruit gÄr bra. Okej Àr okej och Sladden ocksÄ.
Vilse? Var dÄ? I pannkakan? DÄ borde man vÀl fÄ heta StorpotÀten ocksÄ?
Man fĂ„r heta Blixten men inte Åskvigg och Texas men inte Ohio. Mango men inte Lakrits. Det kan man vĂ€l fĂ„ heta: Lakrits? Fredag gĂ„r bra men inte Söndag. Ica Ă€r Ă„lrejt men vill du döpa ungen till Ikea blir det nobben. NĂ„gra förĂ€ldrar försökte med Sara-Stefan, men det gick inte heller. Och vem vill heta Rock-President?
Jag tror att det Àr tur att mÀnniskor inte fÄr döpa sina barn till vad som helst. Fast det finns mÀnniskor som heter Noa MÄnfare och Viggo LinblÄ.

Nej, för fan! Inte StorpotÀten!!

NÀr man har nÄtt botten

Vilket Ă€r vĂ€rst, tvĂ„ dagar före julafton? Manlig programledare i TV4 till kvinnlig kollega: “[
] medan du sĂ€tter ett ljus i grene
 f’lĂ„t, granen. Öh?” Eller att hon fnittrar förtjust Ă„t detta pubertala pladder som hade fĂ„tt en vĂ€rsting i förskolan att skĂ€mmas? NĂ€r man har nĂ„tt botten: gĂ„r det att sjunka Ă€nnu lĂ€gre dĂ„?

Fnittrar förtjust

Saknas: Ingvar och Lasse

Tidskriften Forbes har rankat ‘vĂ€rldens mĂ€ktigaste kĂ€ndisar’ i nöjesvĂ€rlden. HĂ€r Ă€r de tio med mest makt:

Bland andra namn pÄ listan Äterfinns Bruce Springsteen och David Beckham, Brad och Angelina, Tom Cruise och Heidi Klum och Kate Moss.
Men ingen Lasse Kronér och ingen Ingvar Oldsberg. Varför Àr inte de med?

Borde vara bland de 100

BÀrs pÄ barnkalas

Nu Ă€r Birro förbannad igen. Den hĂ€r gĂ„ngen Ă€r det televisionens barnprogram som fĂ„r sig en omgĂ„ng av smakdomare Birro. De Ă€r inte tillrĂ€ckligt intellektuellt högtstĂ„ende för Birros son att titta pĂ„. Det Ă€r sĂ€rskilt ett slags troll “som bor i en grotta, hĂ„nglar med stenar och Ă€lskar att cykla runt i skogen och tvĂ€tta andra stenar […] med en tvĂ€ttsvamp”. Men stĂ€ng av teven dĂ„, för fan. SĂ„ slipper grabben titta. Du sjĂ€lv ocksĂ„, förresten.

HĂ„nglar med stenar?

Sedan berÀttar Birro Àven att nÀr han var i tjugoÄrsÄldern vinglade han aldrig omkring pÄ cykel nÄgonstans i Göteborg utan Systembolagets plastpÄse pÄ styrstÄngen. SÄdant vill varje lÀsare veta. Och nÀr han gick pÄ barnkalas drack Birro aldrig fÀrre Àn fyra starköl medan han knaprade pÄ en korv och tittade pÄ Teletubbies med de andra barnen. Vilken förÀlder bjuder ett fyllo pÄ barnkalas?
En jÀvligt jobbig typ, den dÀr Birro. Han kanske inte Àr riktigt klok heller?

Rakt in i kaklet?

Robert Zero Karl Oskar Broberg skulle ha varit med i AllmÀnna falsksÄngen pÄ Skansen i gÄr. Broberg? Var det inte han som kallades Robban en gÄng och sjöng barnvisor med larviga rim för 50 Är sedan?
Men nu ser jag i tidningen att Robban lÄg kvar i sÀngen i stÀllet för att tralla med Anders pÄ Solliden. Han hade trillat pÄ huvudet i swimminpoolen dÀr hemma. Dumt nog hade Robban glömt fylla pÄ vatten innan.

PÄ vÀg mot simpölen
eller
Gillar torrsim bÀst?

Rich bitch

Tidigare sysselsÀttning
Strax 6,1 miljarder kr rikare

Inte bara Bergman

Om ‘kult’ betyder att tidigare orĂ€ttvist förbisedda filmer (det handlar nĂ€stan alltid om film, men Ă€ven ‘kultbok’ och ‘kultfigur’ förekommer) fĂ„r en senkommen Ă„terupprĂ€ttelse Ă€r det bara bra. I Sverige gjordes sĂ„dana filmer gĂ€rna under 50-talet av Egil Holmsen och Arne Ragneborn. De hade tidstypiska titlar som Farlig kurva och Fartfeber, Flamman och Farlig frihet. Dessa filmer beskriver ungdom pĂ„ glid i storstaden Stockholm: ruffiga interiörer frĂ„n det nyss uppfunna Folkhemmets bakgĂ„rd. Flamman Ă€r en prostituerad Catrin Westerlund och regissören hennes hallick. Inga Gill och Sif Ruud Ă€r tvĂ„ av Flammans kolleger i gatslinkeriet. Och Elise Ottesen-Jensen spelar sig sjĂ€lv som dĂ„tida frigjord sexualupplysare. I Farlig kurva Ă€r Stig Olin stöddig motorcykelknutte och simpel smĂ„tjuv med sĂ€rskilt ofint sĂ€tt mot flickor. Om han inte fĂ„r ligga med dem nĂ€r de har fĂ„tt Ă„ka med en svĂ€ng bak pĂ„ bĂ„gen slĂ€nger han av ‘bönorna’ och lĂ„ter dem gĂ„ hem. Och i Farlig frihet gĂ„r Inga G pĂ„ gatan igen. Gemensamt för detta slags filmer Ă€r att de ofta har ett seriöst och angelĂ€get socialt budskap dĂ€r gravallvaret med tiden har övergĂ„tt till töntigheter. I denna mening sĂ€ger Fartfeber och Flamman Ă€ndĂ„ mer om Sverige för 50 Ă„r sedan Ă€n Bergmans filmer frĂ„n samma tid.
‘Kultfilm’ definieras sĂ„ hĂ€r i Nationalencyklopedin: “film som vid premiĂ€ren varken blev en framgĂ„ng hos Ă„skĂ„darna eller kritiken men som efter en tid upptĂ€cks av en del av publiken [
]”. Ett fint sentida sĂ„dant exempel Ă€r Roy Anderssons film Giliap frĂ„n 1975 med Thommy Berggren och Mona Seilitz i huvudrollerna. Jag pĂ„stĂ„r att det var Lars Forssell som ensam rehabiliterade denna utmĂ€rkta film till den plats i svensk filmhistoria dĂ€r den hör hemma.

Visste allt om film

Till aldrig riktigt flygfĂ€rdiga filmer fĂ„r nog i alla fall Ragnar Frisks RaggargĂ€nget rĂ€knas med Jan-Olof Strandberg som den mindre begĂ„vade ‘Kritan’ och Ernst-Hugo JĂ€regĂ„rd som riktiga rötĂ€gget ‘Berra’. Han Ă€r sĂ„ tuff att han knuffar tjejer pĂ„ nernött fik för missanpassad bilburen ungdom med för mycket fritid. Carli Tornehave, Solveig Ternström och Laila Westersund syns i andra roller som det Ă€r svĂ„rt att efterĂ„t befria sig frĂ„n. Att Strandberg var 36 Ă„r och JĂ€regĂ„rd 34 nĂ€r filmen spelades in hör liksom bara till. Filmens reklamslogan löd: “De hade ungdomens heta begĂ€r pĂ„ livet och fartens extas i blodet!!!!” Men Berra blir skitfull pĂ„ en Coca-Cola. “Svensk film pĂ„ neandertalnivĂ„â€, skrev Mauritz Edström i Dagens Nyheter. Frisk Ă€r för övrigt regissör till nĂ€stan alla Åsa-Nissefilmerna.

RötÀgg pÄ raggarfik

I samma kulturskatt ingĂ„r Ă€ven Olle Hellboms Raggare! DĂ€r spelar en för tiden mycket urringad och avklĂ€dd Christina Schollin frĂ€cka raggarbruden ‘Bibban’, som först Ă€r ihop med vĂ€rsta hĂ„rdingen Roffe och sedan hinner ‘kila stadigt’ en stund med den bussigare och mycket mindre framfusige Lasse innan hon omkommer i en bilkrasch och filmen Ă€ntligen slutar. I samma film utför Ă€ven Anita Wall ett dödsdömt solodansnummer pĂ„ ett vingligt kafĂ©bord pĂ„ gĂ€ngets stamstĂ€lle. Det borde hon inte ha gjort: den scenen kunde ha sĂ€nkt senare mycket skickliga fröken Wall för gott. Hellbom Ă€r annars mest kĂ€nd för att ha regisserat ett antal filmer efter Astrid Lindgrens böcker.

BÄt lika bra som baksÀte i bil

I dag kĂ€nns sĂ„dana oblyga prestationer och denna tid mest vemodigt avlĂ€gsna. Det finns ingen som gör sĂ„dana hĂ€rligt skitdĂ„liga filmer lĂ€ngre. Eller rĂ€ttare: dĂ„ hĂ€nde det att Ă€ven konstnĂ€rliga katastrofer hade nĂ„gon obestĂ€mt storslagen kvalitet som gjorde att biopubliken inte storknade alldeles. Det finns inga sĂ„dana filmer som har det i dag. Nu Ă€r de bara rĂ€tt och slĂ€tt
 helkassa. Även dĂ„liga filmer var av den anledningen för det mesta mycket bĂ€ttre förr.
DĂ€rför Ă€r kanske Jan Halldoffs idiotoriginella RötmĂ„nad frĂ„n 1970 en av de sista svenska filmerna som enligt denna definition och i ordets mest positiva betydelse kunde kallas en ‘kalkonklassiker’. Jag begriper ingenting av vad regissören vill sĂ€ga med sitt verk, men jag tycker Ă€ndĂ„ att RötmĂ„nad Ă€r en mycket fin film.

Bella, kokott i RötmÄnad

Arne Mattssons deckare frĂ„n 50-talet med privatspanarparet kapten Hillman och klipska hustrun Kajsa utspelar sig i helt andra miljöer Ă€n Holmsens och Ragneborns filmer frĂ„n samma tid, men Ă€r Ă€ndĂ„ klart sevĂ€rda Ă€nnu ett halvt sekel efterĂ„t. I varje fall de tre första: sedan blir det mer ‘skoj’ Ă€n spĂ€nnande. Det Ă€r dĂ€r Karl-Arne Holmsten aldrig syns utan en cigarett och Annalisa Ericson alltid springer omkring som pĂ„ styltor i stenrösen och pĂ„ stallbackar iförd skor med stilettklackar. SĂ„dana filmer har inte heller nĂ„got bĂ€st-före-datum.

SÀmsta svenska film i nÄgorlunda nutid? Jag har sÄ klart inte sett alla som kunde kvalificera sig till en sÄdan utmÀrkelse. Men totalhaveriet Reine & Mimmi i fjÀllen mÄste vara en stark kandidat till att hamna högt upp pÄ en sÄdan lista. Regi, dialog och skÄdespeleri: allt Àr Ät helvete. Inte ens Ing-Marie Carlsson klarar av att rÀdda den förfÀrliga rullen.

Satsar stenhÄrt pÄ det sÀmsta:
ingen dÄlig rulle utan Kjelle
Next stop: Knohult

Besökarna med Kjell Bergqvist. Och Johannes Brost som spökjÀgare. GrÀsligt. Gangster med Persbrandt som svensk maffiaboss och Bergqvist, sÄ klart, som jagar honom. I den filmen Àr det alltid natt i Stockholm och sÄ regnar det hela tiden. Lika sÄ gott, för dÄ slipper man se det mesta av elÀndet. Rickard Hoberts dödskallemÀrkta kalkon Tre solar. Gissa vem som Àr med dÀr ocksÄ. Kan bara rekommenderas till dem som avskyr film.
Det trĂ„kigaste som finns pĂ„ bio Ă€r annars utan tvekan alla filmer som i reklamen kallas ‘komedier’. Allra vĂ€rst Ă€r de som filmbolagen Ă€ven kallar ‘romantiska’.
Het snö av Torbjörn Axelman Ă€r en annan frĂ€mmande och rĂ€tt onödig fĂ„gel pĂ„ svenska biodukar. DĂ€r spelar Sven-Bertil Taube racerförare och distribuerar Ernst-Hugo (igen!) narkotika. Ann-Kristin Mollvig Ă€r underbar som grĂ€vande journalisten Michelle och Ulf Brunnberg stygg underhuggare till storlangare StenhĂ€ll med vassa repliker typ: “JĂ€vligt stilig brud du har! Ett riktigt kĂ„tpiller, va’? Du ser jĂ€vligt dum ut, vet du om det egentligen? Va’? Stick hĂ€rifrĂ„n!” Sublimt.

Mademoiselle Mareau och racerbilist Bobby Flyckt

Thriller – en grym film var den första svenska film som totalförbjöds av censuren pĂ„ grund av sitt extremt vĂ„ldsamma innehĂ„ll. TvĂ„ gĂ„nger för sĂ€kerhets skull. I denna skrĂ€pklassiker spelar Christina Lindberg den enögda (am. titel: They Call Her One Eye) hĂ€mnerskan Frigga (aka Madeleine) som mördar mĂ€n utan att yttra ett enda ord pĂ„ 82 minuter – och 26 bortklippta.
Frigga, som har varit stum sedan sjuÄrsÄldern, blir kidnappad av den ruggiga hallicken Tony som gör henne beroende av heroin och tvingar henne att prostituera sig. NÀr hon börjar slÄss med sin första torsk fÄr hon ögat utstucket av Tony. Snart har Frigga en regelbunden kundkrets av sadistiska kunder.
Med lapp för ögat planerar Frigga för en hÀmnd som fÄr publiken att trilla ur skorna. Hon börjar trÀna karate, lÀr sig köra bil och hantera skjutvapen med mera för att göra pinan kort för sina plÄgoandar. Och sÄ sÀtter hon igÄng. Frigga skjuter ihjÀl sina gamla kunder en efter en. Slutligen begraver hon Tony upp till nacken och lÄter en hÀst dra av honom huvudet.
Quentin Tarantino har i flera intervjuer berÀttat att det var Thriller som inspirerade honom till filmerna Kill Bill 1 och Kill Bill 2 med Uma Thurman i huvudrollen och med Lindbergs svarta lapp över ögat. Lindberg Àr en bÀttre skÄdespelerska Àn mÄnga har för sig: det Àr filmerna som inte riktigt hÀnger med. Hon Àr vÀl vÀrd Tarantinos uppmÀrksamhet 30 Är efter den egna avklÀdda karriÀren.

Jag tycker att det Àr rÀtt lÀckert: svensk film Àr inte bara Bergman, Bo Widerberg och Jan Troell. Victor Sjöström och Mauritz Stiller Àr det vÀl snart ingen som minns lÀngre utom de allra mest inbitna filmfantasterna.
Det Ă€r ocksĂ„ dĂ€rför filmer om Åsa-Nisse aldrig kan bli ‘kult’. Äkta ‘kult’ kan aldrig bli föremĂ„l för betraktarens hĂ„ngrin.

Alla har vi varit smÄ

Alla babblar om barn i dag. Barnen Ă€r framtiden, liksom typ va? Men alla har vi varit smĂ„. Även Caligula var ett barn en gĂ„ng. Det var Ingjald illrĂ„de och Erik blodyx och Mackie kniven ocksĂ„.

Före detta barn

Vild och vacker i Visby

Stekare, 23, frĂ„n Stockholm pĂ„ sommarbus i Strömstad och Simrishamn med flera stĂ€llen – men aldrig i Skyttorp och SödertĂ€lje:
– I gĂ„r kvĂ€ll blev det i och för sig nĂ„n miss. Vi bestĂ€llde bara 20 flaskor champagne men fick in 40. Fast det gjorde inget, för de gick ju Ă„t i alla fall.
– Men visst, vi har bestĂ€llt in lite mindre champagne i Ă„r. Jag tror att vissa hĂ„ller hĂ„rdare i pengarna. Kanske brĂ€nner man 40 000 kronor i stĂ€llet för 60 000 kronor pĂ„ en kvĂ€ll.
– För att drabbas av lĂ„gkonjunkturen mĂ„ste man ha ett jobb. Och det har inte jag, för det behöver jag inte. DĂ€rför kan jag inte fĂ„ sparken, sĂ„ jag kĂ€nner mig inte drabbad alls.
– MĂ„nga sparar ihop pengar hela Ă„ret bara för att kunna vara kung i baren under en vecka. Det kommer tyvĂ€rr mĂ„nga snickare frĂ„n SollefteĂ„ och Svenljunga och sĂ„, sĂ€ger hajynglet Ă€ven med en besviken blick bland falska foppatofflor och rosa trĂ€ningsoveraller frĂ„n Ullared utanför Systembolaget i Simrishamn.
– Vi kliver pĂ„ flaskan rĂ€tt tidigt. Kring lunch. Och sen rullar det pĂ„ till framĂ„t morgonen. Varje dag. De hĂ€ftigaste brudarna Ă€r de som kommer till BĂ„stad och Borgholm och tĂ€vlar om vem som kan klara sig lĂ€ngst utan att lĂ€gga ut en spĂ€nn. De som hĂ€nger med mig vinner varje gĂ„ng.
– En gĂ„ng spontanflög jag till Miami direkt frĂ„n White Room för att tjejerna var sĂ„ fula dĂ€r. Och förra veckan chartrade jag ett plan pĂ„ fyllan och drog till Amsterdam och Barcelona med alla polarna. Det Ă€r fan i mig hĂ€rligt att leva.
– Om man ska köra en show-off, sĂ„ ska man göra det rejĂ€lt. Det finns alltför mĂ„nga som solar sig i en glans som inte finns.

Foto pÄ fylleaset
eller
Vild och vacker i Visby

You are currently browsing the this is not a love story blog archives for June, 2010.