this is not a love story

Söndagen före pingst kanske det passar med lite vacker och värdig fotbollspoesi? Det barnsliga bildspråket och den räddningslöst förlorade syntaxen bjuder den generöse och flerfaldigt prisbelönte på.

Mardrömmar och skam. Hjärtan som krossas.
Jag har alltid älskat Tyskland i smyg. En operasångare och en kille med elfiol,och dessutom i hästsvans och hängiga jeans.
Det här är de stora drömmarnas nattliga härd. Det är sådana här kvällar som hjältar med stora hjärtan får skriva historiens bok.
Sedan börjar matchen. Det ser ut som alla kunnat räkna ut med sitt bakfulla lillfinger. Bayern har boll och Chelsea kedjar fast den blå bussen allt närmare och närmare det egna målet.
Robben är en hygglig fotbollsspelare.
Chelsea är ett gammalt bord som Bayern tuggar ner minut för minut, tugga för tugga.
Han har ingen aning om hur han ska fira utan springer som en elektrifierad clown med armarna rakt upp och ut. Vackra bilder. Värdiga bilder.
(Och Majistern skriver som en galvaniserad groda: en sådan där som man skruvar upp med en nyckel i ryggen och som bara kan gå rakt fram.)
Det är bara sju minuter kvar men känslan är att det inte spelar ingen roll om Chelsea haft sju år på sig.
När tyskarna redan börjat fukta överläppen med ännu en badkars-stor starköl.
Drogba går från hjälte till syndabock på bara några minuter när han lite smånätt, nästan feminint, hakar upp Ribery som faller som en död gråsten.
Vilka irrgångar av mörker irrar han sig vilse i? Man kan analysera ett drama hur mycket du vill.
KÄNN! UPPLEV! Det är allt du behöver. Ett drama är tusen kilo känslor och möjligen en fjäder intellekt.
Jag ska bespara er de miljoner kedjade spöken som jag haft inlåsta i mitt hjärta på grund av alla de matcher av värde som Italien åkt ut på straffar.

Du fattar, va? Älskat i smyg. Hästsvans och hängiga jeans. Drömmarnas nattliga härd. Historiens bok. Sitt bakfulla lillfinger. Den blå bussen. En hygglig fotbollsspelare. Ett gammalt bord. En elektrifierad clown. Det inte spelar ingen roll. Fukta överläppen. En badkars-stor starköl. Lite smånätt, nästan feminint. En död gråsten. Irrgångar av mörker. Tusen kilo känslor och en fjäder. Miljoner kedjade spöken inlåsta i hjärtat.

Det är så det går till när vacker och värdig poesi skapas: mästaren målar med bred pensel i dag. Det duger du aldrig till, och inte jag heller. Som tur är.

Och den dåren tror att han ska skriva en diktsamling om Hornstull och Högalid och Heleneborgsgatan på Södermalm i Stockholm! Gode gud, låt oss slippa!

Kvack Kvack!

“Jag har vilat bloggen sedan förra helgens urladdning. Men räkna med fin urladdning och nystart lagom till EM…
Förutom det kommer jag, Jesper Hussfelt att under tio sena kvällar leda ett EM-magasin i Tv 4.”

På svenska finns enligt SAOL bara två sätt att förkorta ordet television: tv och teve. NE godkänner även TV.
TV4 använder själva versaler i varje officiellt sammanhang, när de inte rent av nöjer sig med bara siffran, och det gör varje annat tevebolag också om inte någon hipp layoutare har varit framme och piffat till loggan lite.

Vafan, Majistern kan inte ens stava till sin egen arbetsgivares namn. Och då består det endast av två bokstäver och en siffra!

Ingen kan heller riktigt veta om Majistern vet vem han själv är. M Hussfelt?

Någon som såg skymten av ‘urladdning’ förra helgen? Jag såg bara två bloggar, eller en och en halv snarare, med samma groteskt dumma innehåll som alltid.
Den ena började med detta sällan överträffade stilblomster: “Som supporter är landslagen sammanhållande lag över tid.”
Om någon förstår vad som avses: vänligen kontakta denna blogg, så att författaren slipper ligga sömnlös mer.

Krigsrubriker i tidningarna: Myrdal portas från Indien – på livstid. Anledningen är att Jan har skrivit en bok som innehåller en intervju med generalsekreteraren för landets kommunistparti, som är en del av gerillan, och även redogör för rörelsens alla officiella ståndpunkter.

Herregud, finns det någon människa som bryr sig om Jan Myrdal i dag?

Kall krigare

Sverige visar upp sig i världen. Ursäkta, men vad har människan på sig? Eller är det någon elak konkurrent som har kört sångerskans tävlingskläder i dokumentförstöraren?

Massmördaren i Norge Anders Behring Breivik har skrivit brev till sin svenska motsvarighet: Peter Mangs.
Breivik beundrar Mangs och erbjuder sitt stöd under rättegången i Malmö.

Lars Lindström i Expressen, som jag annars brukar hålla för en klok karl, är inte förvånad. Men det är jag: över att Breivik får skriva brev över huvud taget.

FÖGA SEDELÄRANDE HISTORIA I 2 AKTER OCH 1 EPILOG
OM HELIOGABALUS:
ANARKIST MED KEJSARKRONA

AKT 2 FORTS
ETT LIV I LYX

[Sequel to blog Mormors mardröm 5: död före desserten]

Vid mer intima tillställningar kunde Heliogabalus få för sig att spänna några av Roms vackraste kvinnor nakna framför en skottkärra och tvinga dem att köra honom, som förstås också var naken, runt i palatset. Om inte badvattnet var parfymerat med saffran eller något annat lika dybart gick kejsaren hellre smutsig.
Ibland tvingade han grånade senatorer att köra i kapp med fyrspan i bankettsalen och han gav ett sjöslag i Cirkus på kanaler som fylldes med vin. Ett annat infantilt nöje var att bjuda åtta döva eller åtta flintskalliga eller åtta synnerligen fetlagda personer på middag: allra roligast var det när fyra tjockisar försökte tränga ihop sig på en soffa avsedd för tre och någon av dem dråsade i golvet.

Heliogabalus lagade bara mat i kastruller av silver och med oanständiga bilder på, han uppfann ett slags vermouth kryddad med mynta och mastix (nåja, det gjorde för all del Apicius också) och han satt obekvämt på andra kuddar än sådana som var stoppade med kaninhår och rapphönsdun.
I gryningen släppte han ut ormar bland dem som köade till de bästa platserna på Cirkus bara för nöjet att få se de vettskrämda åskådarna trampa ihjäl varandra. Där överträffar han med lätthet Caligula som hade för vana att puckla på den förväntasnfulla publiken med knölpåkar när den störde hans nattsömn.
När andan föll på körde Heliogabalus elefantfyrspann [sic] nerför Vatikankullen och förstörde alla gravar som kom i hans väg: det finns de som fortfarande tror att aposteln Petrus grav hör till de vandaliserade.

I biografierna hör vi aldrig talas om att Heliogabalus någonsin skulle ha utfört något vettigt arbete. Ingen av källorna antyder heller att ens några beslut av betydelse skulle ha fattats under hans regering: hans dagar tycks mest ha utspelat sig i en oavbruten backanal i bankettsalar och badhus.
Att vara romersk kejsare var städse förenat med akut livsfara – men särskilt betungande tycks det inte alltid ha varit. Enda gången Heliogabalus hörs klaga över att ämbetets plikter besvärar honom är när han uppkäftigt finner kejsarkronan för tung…
Ändå har ingen enda av antikens levnadstecknare dragit slutsatsen att Heliogabalus var galen. Såvitt jag vet är det bara en kejsare som har fått den dystra diagnosen: Caligula.

Heliogabalus var den siste ‘Antoninen’: ultimus Antoniorum. Hans namn var avsett att i minnet återkalla en länge sedan svunnen tidsålder: samma blod flöt i ådrorna på Hadrianus, Marcus Aurelius och Commodus samt genomströmmade artärerna i Septimus Severus, Caracalla och – Heliogabalus.
I Vita Heliogabali är han hela tiden närvarande – ja, till och med dramats ende självlysande aktör. Heliogabalus är ett monster – men ett monster som fascinerar och får fantasin att galoppera. Tänk om det är så illa att den kastratsjungande skitstöveln från Syrien rent av är den ende verklige anarkisten på Roms kejsartron?
Antonin Artaud tycks mena det. Han sysslade också med ett slags grymhetens teater och uttalar sig sålunda:

Jag tänker att värre saker har inträffat i världshistorien. Och det som aldrig har hänt kan ju vara sant i alla fall.

Det som kännetecknar en god författare är att han sätter mer på spel ju längre han övar. Historia Augustas författare hör till detta utvalda fåtal. Efter att ha visat rikhaltiga prov på verklig virtuositet i den historiska diktningens knepiga konst inför han scener i Vita Heliogabali som blir till en bekännelse: Historia Augusta är ett litterärt verk, från början till slut.
Det får oss omedelbart att glömma såväl Dio Cassius som Herodianus – och i stället tänka på en annan känd författare: konsuln och miltärbefälhavaren Marius Maximus, som i Suetonius efterföljd skrev tolv kejsarbiografier, från Nerva till Heliogabalus.
Ändå håller inte heller Maximus måttet. Det är de flitiga citaten i Historia Augusta som avslöjar honom: han är bara utfyllnad i en redan befintlig text. Så står vi där igen med en okänd biograf. Låt oss i brist på bättre följa Ronald Symes exempel och kalla honom just det: ‘Unknown’.

Historia Augusta har bara alltför ofta betecknats som en förfalskning. Men en förfalskning förutsätter att någon tjänar på affären. Det häftar något klibbigt vid ordet, som av skuld och kriminalitet. Det har någonting av politik och religion och skumraskaffärer över sig.

Många litterära falsifikat har skrivits genom åren utan större utsikt att lyckas narra den uppmärksamme läsaren. Kanhända är ‘bedrägeri’ därför ett bättre ord? Den litteräre bedragaren kanske till och med räknar med att bli avslöjad förr eller senare. I bästa fall uppnår han två syften med sin humbug: han lurar läsaren – och läsaren glädjer sig åt att kunna avslöja bluffen.

Sälvklart har också bedrägerier ett syfte. I Historia Augustas fall ligger propaganda nära till hands. Men propaganda av vem? För vem? Eller mot? Och varför?
Något entydigt svar tycks inte finnas – även om en del talar för ett senkommet försvar av gammal tro och hävdvunnen tradition. Författaren gör ingenting för att dölja sin politiska hemvist: han är en ivrig anhängare av kejsardömet och senatens auktoritet. Han är romare, förstås, och en hängiven beundrare av Antoninerna.

Det är Heliogabalus som har vanhelgat detta namn från det härligaste av tidevarv. Därför ska hans minne vara fördömt för all tid och hans namn utplånat. Den som valde att skriva personhistoria över goda och onda kejsare hade förresten inget val: ideologiska förutsättningar och moraliska värderingar var redan uttalade i de antika källorna.
Läsarna hade heller ingenting att välja emellan: människorna tyckte likadant under Trajanus och Aexander Severus som när Diocletianus och Theodosius regerade. Något annat fanns inte.

Det är också en idé: att jämföra Heliogabalus, detta liderligehetens och saturnaliernas krönta missfoster i Roms kejsarhistoria, med Konstantin den store: fromhetens föredöme framför andra och närapå ett helgon – i varje fall om vi får tro hans lismande levnadstecknare biskop Eusebios från Caesarea.
Men det är inte vår idé: det är den okände författarens till Vita Heliogabali.

Liksom i förbifarten antyder författaren att han – motvilligt därför att ämnet känns alltför frånstötande – har ställt samman Heliogabalus biografi på Konstantins uttryckliga uppdrag. Det betyder förstås ingenting: det har gått mer än ett halvt sekel sedan Konstantins död då någon hittar på historien, uppenbarligen för att roa sig på hans och de kristnas bekostnad.

Men vår okände skriftställare nöjer sig inte med det. Heliogabalus religiösa koncept blir en sinnebild för Konstantins monteistiska politik. (Ändå var Heliogabalus inte monoteist, utan snarare henoteist: han krävde bara att hans gud skulle dyrkas före alla andra.)
I Vita Alexandri Sueri förhärligas den hedniske ljusgestalten som motståndare till Konstantin – alias Vita Heliogabalis ledsamme antihjälte. Och Heliogabalus blodtörstiga svarta sten – som dyrkades av en oavbrutet dansande och skuttande kejsare med barnoffer till flöjtspel och trumpettoner – blir de kristnas gud.
Det är ett elegant förvandlingsnummer – också om många förstås finner jämförelsen anstötlig.

Heliogabalus misslyckade försök att mörda sin adopterade kusin påminner oss om att Konstantin lät avrätta sin son Crispin efter en familjetragedi som inte står Euripides Hippolytos efter – samt för all del sagan om Potifar och Josef.
Alexander personifierar den romerska aristokratins nedärvda värderingar: traditionernas och den militära disciplinens bevarande; respekt för senaten; förakt för slavar, frigivna, eunucker, barbarer, kvinnor. Det visar i så fall att Julianus Apostata är en politisk och moralisk förebild för många ännu vid ingången till imperiets sista århundrade: katastroferna hade ännu inte drabbat Rom som ännu kan mobilisera sina fördomar och snart brustna illusioner.
Ingen försvarar heller förfädernas maner mer energiskt än den som en gång har njutit dess privilegier.

Det som hade chockerat romarna allra mest var ju inte heller Heliogabalus exhibitionistiska och bullersamma religionsutövning – utan mer hans förakt för romersk tradition och gammal gudstro. I januari år 222 hade Heliogabalus vägrat att infinna sig på Capitolium för att betyga Jupiter Optimus Maximus sin respekt – och detsamma gjorde Konstantin 100 år senare.

Historia Augusta prisar också Konstantin för att han har smugit in ett porträtt i gyllene ram av den stor Antoninen Marcus Aurelius bland bilderna av verkliga och påhittade anförvanter. Exemplen skulle kunna mångfaldigas.
Kanske räcker det ändå med att påminna om Heliogabalus och Konstantins mammor. Vita Heliogabali framställer Julia Soaemias som ett synnerligen lättfärdigt stycke: a most depraved woman and one worthy of such a son. Samtidens läsare av dessa rader tillåts inte heller glömma att Konsantins mor serverade på värdshus i de trakter som inte längre kallas Jugoslavien innan hon blev Constantius I:s älskarinna.

Nog är det också något av en ödets bistra ironi att den fromma Sankta Helena skulle trivas så bara i det palats Heliogabalus hade låtit uppföra åt sig i Gamla Hoppets Trädgårdar vid nuvarande Porta Maggiore i Rom och där Julia Soaemias lived like a harlot and practised all manner of lewdness. Å andra sidan är förstås Constantius en direkt kontrast till Heliogabalus riktiga namn: Varius. Så kan det gå.

[To be continued by blog Mormors mardröm 7: vid Regnbågens slut]

Det är värre än man ville tro: Majistern kan inte ens prata begripligt.
Apropå alla sina gratis lyxsvidar som TV4 och Expressen kastar efter honom säger han: “Jag gillar ju affärsmanslooken!”

Alla andra i Sverige säger affärsmannalooken. Men det får vi väl sluta med nu, vi som trodde att vi kunde tala svenska, för det är tydligen fel.

“Det är sällan man får höra nya ljud när man är 40.” Skitsnack. Jag är närmare 80 än 40 och jag hör nya ljud varje dag. I går hörde jag en igelkottstrio öva på den franska nationalsången på le Bistro la Petite Charbonnière inför le 14 juillet. Vi brukar alltid fira Bastiljens stormning med un cinq à sept med gratis konjak och calvados hela den dagen och då står förstås även La Marseillaise på repertoiren.
Om den lilla sångatruppen på la Petite Charbonnière inte infinner sig har jag en inspelning i reserv från casinot i Trouville-sur-Mer i Normandie 1963, där Frankrikes enda rockstjärna Johnny Hallyday sjunger Marseillaisen den 14 juli inför veteranerna från Dunkerque. Jag var själv där och lyssnade då.

Och i morse var det två humlor som satte sig ner och konverserade i min nytvättade hästsvans. Jag vet inte varför. Men humlorna gillar den. Det har de alltid gjort.

“Men igår var jag i Uppsala och lyssnade till det varsamma prasslet när flera hundra vänder bibelblad samtidigt. Som en vind låter det. Som en varsam vind som stryker över en het panna lät det.”
Varsam var ordet, sa Bill. Varsam var ordet, sa Bull.

“Tunna blad. Tunn hud mellan dig och Gud.” Mellan mig och…? I don’t think. Varför kan Majistern aldrig tala för sig själv och låta bli att blanda in alla andra?

“Länge sedan jag så lätt och ledigt fylldes med värdefullt och viktigt.”
‘Länge sedan jag uppfylldes så lätt och ledigt med något så värdefullt och viktigt’ är en bättre mening om det är det Majistern menar. Men dålig lik förbannat.

“Jag gick stärkt därifrån med prasslet av alla de där biblarna som en sällsam sång.” Det är hopplöst: karl’n kan inte formulera en enda mening på ett korrekt sätt. Prasslet från, heter det! Är det tillåtet att kalla sig författare då? Jag tror inte det. Vad säger Författarförbundet?

Hur ‘prasslar’ förresten Biblar? Någon som vet eller har hört Biblar prassla? Bibelblad kan jag till nöds förstå. Men… Biblar??

Som när man välter en trave med 500 böcker? Jag gjorde det en gång av misstag i en bokhandel i NYC, och det var inte just det ‘varsammaste’ ljud jag har hört.

Stjärnmästerkocken – ja, de kallar honom så – Fredrik Eriksson bjuder Steffo och Dykar-Jenny på sill och nubbe i TV4:s Nyhetsmorgon i dag. För detta ändamål har Fredrik med sig sex färskpotatisar från Gotland som han ska koka lagom till att sillen ska serveras.

Men det bekymrar inte världens girigaste människa: Steffo sexåring. Han sträcker sig oblygt över studiobordet för att norpa en färskpotatis före alla andra ur Fredriks lilla kastrull.

Fredrik är snabbt där med en slev och slår potatisfriaren på fingrarna. Nä nä, de där ska vi koka först!

Steffo ser sur ut, så klart. Men nu skiner han upp när det kommer ett jättestort huvud på en väldigt liten kropp in i studion med snapsar i sin spritkasse. Det hörs ända hem till mig hur Steffo sväljer njutningsfullt medan huvudet häller upp en stadig Gammal Norrlands akvavit till suputen Steffo och klockan är inte halv tio än. På morgonen, alltså. 198 kronor för en halv liter och 40 %.

Nej, så menade jag inte. Steffo dricker inte. Han konsumentupplyser. Det är en himla skillnad, om du inte visste det förut. Och aldrig i helvete att Steffo dricker mer än en centiliter när han upplyser.

Tro inget annat, och kom inte och säg att jag har sagt något annat heller!

Det är alltid lika fint när en äkta ekenskis sätter sig ner och skriver kärleksfullt om just sin alldeles egen stad. Född och uppvuxen på Hornsbruksgatan och livets universitet var Högalidsskolan och magisterns långa linjal över fingrarna och pangpangrullarna på Flamman med busvisselkonsert i biljetterna på söndagsmatinéerna och så var det springschasjobbet varje dag efter plugget och redigt med stryk av farsan varje fredagkväll när litern var urdrucken och ibland andra kvällar med och gud vad härligt det var och jag skulle inte vilja byta mot något i hela vääärlden!

Det blir så genuint och äkta när det inte är någon jävla utböling som kom från bystan i förrgår och försöker ställa sig in och göra sig till. En som känner varje gränd och varje prång och varje katt och byracka och varje ölsjapp och har dödsstörtat på cykel i Götgatsbacken men överlevt och hånglat i varje portgång från Vita bergen till Högalidsparken.

Men har inte långa Lasse redan skrivit den där enda kärleksdikten om Stockholm och en gång var det någon som irrade sig full vid sin gud och i tusen mörka dar från Djursholm till Danvikstull via broarna i Gamla stan stackars jävel och innan dess var det en som hette Bellman och sedan kom Strindberg och August Blanche och Oscar Levertin och Emil Norlander och Sigfrid Siwertz och Marika Stiernstedt och Agnes von Krusenstierna och Söderkåkar och Rudolf Värnlund och Ivar Lo och Josef Kjellgren och Erik Asklund och Bo Bergman och Söderberg och Gunnar Ekelöf och Stieg Trenter och Harry Kullman och Stigbergsgatan 8 fyra trappor över går’n och Ingmar Bergman och Fogelström och Pär Rådström och Stig Claesson och Klas Östergren och Ernst Brunner fast han är från Södertälje men i alla fall och så har vi Vädersolstavlan och Erik Dahlbergs Sueciaskildringar och Josabeth Sjöbergs idyller och Sigrid Hjertén och Isaac Grünevald och GAN och Einar Jolin och Stig Claesson igen och jag kunde hålla på hur länge som helst och då förstår ju du också att han som har bott i Stockholm bara lite mer än ett halvt år gör bäst i att knäppa igen limpsaxen and keep it shut.