this is not a love story

I går på eftermiddagen råkade jag snubbla in i ett program i TV4, där ett gäng galningar med vilt uppspärrade ögon försökte köra bil fast ingen av dem kunde.

Jag fattade ingenting först, men när jag tryckte på fjärrkontrollens knapp märkt INFO fick jag veta att programmet hette Sveriges värsta bilförare och att det var Hans Fahlén som var programledare: du vet han som tar vilka förnedrande knäck som helst i teve bara han får vara med på ett hörn.

Jag stirrade som förhäxad i två minuter och tänkte: Det här kan inte vara möjligt!

Men det var det, för vi snackar fyran nu och där är allting värre än någon annanstans i televisionen och då har jag även Kanal5 i mitt utbud och kan jämföra.

Innan jag stängde av hade jag i alla fall uppfattat så mycket att det gällde att utse Sveriges sämsta bilförare och då borde väl den vinna också som kör bil allra sämst men så går det nog inte till utan det är nog den som kör minst sämst som kammar hem högsta vinsten.

Fast jag vet inte säkert. Det kan vara tvärtom också: att sämst hamnar bäst. Det tycker jag hade varit roligare.

Av det lilla jag såg borde alla som tävlade vinna (eller förlora), för de körde lika hopplöst illa allihop. Det vill säga: inte alls. Det gick inte två meter sedan någon hade backat på en kundvagn innan nästa knäppskalle krockade med en bensinpump.

Det delas ut priser också, och vet du vad första priset är – eller om vi skulle kalla det sista priset: en bil!

Men hallå, TV4! Det går ju inte! Det är ju detsamma som att släppa ut en vettvilling på vägarna. Människor kan bli överkörda och dö om inte Sveriges värsta bilförare omkommer själv först när han kvaddar bilen mot en telefonstolpe.
TV4 kunde lika gärna sätta en skarpladdad pistol i handen på en seriemördare.

Vad blir brottsrubriceringen då: medhjälp till mord?

De här icke-bilförarna kan omöjligen ha fått körkort och kommer aldrig att ta något heller och vad ska de då med en bil?

Jag har inte sett något så gräsligt i någon tevekanal sedan Petter Setter tvingade några stackare att bygga torn och pappmuggar och stapla äpplen och skjuta prick med gummisnoddar på tomma ölburkar i SVT.

En gång såg jag rent av en galning försöka föra upp godis från golvet till munnen med hjälp av en hiss bestående av två blyertspennor och snören lindade runt öronen!

Jodå, SVT kan också. Eller borde jag säga: kan inte också?

Du förstår ju själv. Och med Snatters raggargnägg ringande i öronen medan en idiot rusar runt med en hink fastspänd på huvudet som han försöker fånga studsande pingisbollar i: outhärdligt! Även utan gnägg.

Snatter borde omedelbart flytta över till TV4: han är som klippt och skuren för den pajaskanalen.

Carin Jämtin i Expressen i dag: Stefans mamma verkar vara en fantastisk kvinna.

Jaså? Jaha?? Men varför utsåg de inte mamma då? I stället för Stefan.

Klockan är strax efter nio på morgonen och Steffo äter middag i direktsändning i TV4. Han inte bara äter: Steffo DRICKER middag också. Noggrant.

Champagne av mäket Jacquesson Brut Millésime 2002 för bara 595 kronor buteljen, fast hopplösa fyran inte kan stava namnet rätt: precis som du och jag gör inte bara på fredagar utan varje morgon.

Jag vet inte vilket vin som hör till ännu men så snart lokalnyheterna är avklarade får jag se och då ska jag berätta för dig också.

Nu plockar en flicka som kallas Årets Lily 2011 fram en kruka rött från någonstans under studiobordet. En portugis: Quinta do Vallado 2007. Pris 398 kronor.

Som hittat: precis i min prisklass. Särskilt klockan nio på morgonen innan Systemet ens har öppnat.

När jag hinner ska jag ta reda på vad det innebär att vara Årets Lily, men just nu orkar jag inte för det är någon som bråkar med mig på e-mailen också.

Klas Lindberg blev Årets kock 2012 häromdagen. I dag gästar han TV4:s Nyhetsmorgon, där han ska laga vinnarmenyn och bjuda Steffo livsnjutare på hängmörad hällstekt biff från Gotland med rökt märgsmör och nordisk hetta och så ingefärsstekt hummer med blomkål, hasselnöt och soja samt en sallad på confiterad hummer ovanpå det.
Bland annat, för det hör säkert fler godsaker till.

Rökt märgsmör? Har du ätit det någon gång? Jag kan inte påminna mig att jag har gjort det. Nordisk hetta? Fan vet. Men det är nog jättefint för annars dög det inte åt Steffo.

Och så blir det champagne och rödtjut som passar till rökt smör. I direktsändning. Före klockan nio. På morgonen!

Attans, det är uppenbart att jag måste lägga om mina simpla frukostvanor: Lindwalls brygg och en fralla med Kalles. Du hör ju själv: hopplöst till tusen!

Tryffel och skumpa är det som gäller från och med nu. Pilgrimsmusslor och havskräftor, kobebiff och ostron och till morgonhummern tar jag snart en calva. Såna saker.

“Det har jag varit med stolthet, precis varenda dag, varenda timme, varenda minut.”
Som jag har gått till jobbet, tror jag att Stefan Löfven menar när han beskriver sitt tidigare arbete som ordförande i IF Metall.
Och ändå lämnar han nu för ett knäck som garanterat inte är lika lattjo och lajban varje sekund på dygnet som det är bland valsverkarna i Sme’backen och de före detta bilmontörerna i Trollhättan.

“Vi har för lite utbildning som ger människor för lite utvecklingskraft”, säger socialdemkraternas nyvalde ordförande också och jag har läst den meningen flera gånger nu men jag förstår ändå inte vad som står där.

“Vi har för lite utbildning som ger människor för lite utvecklingskraft. Vi har för få jobb som har gjort alldeles för många arbetslösa”, säger den nyvalde även och det är lika illa där: jag hänger inte med riktigt.

Men det kanske inte är så konstigt: alltihop står att läsa i Expressen.

Eller borde Stefan gå en kurs och lära sig hur det svenska språket fungerar och lära sig att inte använda dubbla negationer om man inte kan: Stefan sa samma saker i TV4:s Nyheterna alldeles nyss. Ordagrant.

Stefan betonar också vikten av solidaritet och människors lika värde. Det är modigt, på gränsen till dödsföraktande.

Ungefär lika modigt som när Bengt Ohlsson kom på att han egentligen aldrig har varit vänster utan höger hela tiden fast lite vänster i alla fall, förut när alla andr var det, men bara på låtsas för Benke ville ju dricka rödtjut och ligga med tjejer och det gjorde de aldrig i Bromma och på Öfre utan bara på Knivsöder och i Vasastan.
Men Benke kom inte ut förrän högern flyttat efter till Södermalm i Stockholm och han kan nog pressa ner några droppar champagne också om det kniper.

Fast något konstigt är det: jag betonar också alltid vikten av solidaritet och människors lika värde. Men det händer aldrig att Expressen berättar om det på tidningens första sida.
It’s a tough life and unfair too!

I Expressen, alltid sist med det första, får vi även veta att Stefan “kan gå hur långt som helst”. Det är Stefans mamma som säger det, och henne måste vi ju tro på för sonen är numera en kändis och snart lika välbekant som Ernst Billgren och Markoolio.

Frågan är bara: hur långt? Från svetsen till stasministerposten? Eller kan Stefan gå hela vägen och bli… kejsare av Kina eller rent av nyhetsuppläsare i TV4?

Det satt en algerisk-egyptisk dansös och sångerska som är på besök i Sverige i TV4:s Nyhetsmorgonstudio tidigare i dag.
Hon pratade på om sin sång och sin dans i gott och väl tio minuter och hon talade engelska med pikant brytning och när damen hade pratat färdigt flackar Steffo sexåring med blicken och vänder sig frågande till Dykar-Jenny på stolen bredvid och så säger Steffo: Äsch, jag tro att vi struntar i översättningen!
Ja, det gör vi, kvittrar Jenny. Nu blir det nyheter i stället.

Typiskt exempel på professionellt programledarskap: allt för tittaren!

Briljant! sa Bill. Just precis! sa Bull. Vad var det du sa? Dilettant? Eller fjant?

Majistern gråter men han vet inte varför: vad vet egentligen Majistern? Ingenting som det verkar.

När Majistern tänder några ljus i en kyrka och sätter sig ner där en stund hinner tillvaron i fatt honom som alltid är två steg före och tillvaron rör sig varsamt genom Majisterns kläder och genom de stelnade grimaser av leenden han håller upp för världen och du lägger märke till det finstämt lågmälda tonfallet: ungefär som eftersläntraren tillvaron när den äntligen kommer i kapp den ständigt blixtsnabbt bortflyende.

Men varför håller Majistern upp stelnade grimaser för världen: han som är så underbart naivt spontan och skryter med att han ALLTID visar sina känslor och rent av bär sitt blödande hjärta i sina kupade händer för alla människor att se och för att de ska förstå hur oändligt uppoffrande och osjälviskt Majistern lider för allas våra samlade synder. Haha!

“Den här världen har inte tid för drömmare. Det här landet har inte plats för tårar.” Kanske inte. Men dårar ryms fortfarande, som du märker.

“Varje gång jag inte gråter applåderas jag. Varje gång jag gråter jagas jag som en hund nerför varenda förbannad gata som klåparna tagit över, dammat ren från allt som stör den perfekta, fascistiska ordningen.”

Vad är det för dumheter nu igen? Får Majistern applåder när han inte gråter? Varför skulle någon applådera Majistern över huvud taget? Det skulle jag aldrig göra.
Och jagas han som en jycke nerför Heleneborgsgatan varje gång han bölar under högmässan? Det tror jag inte på och Majistern har många gånger tidigare visat sig vara en person ingen bör lita på.

Vad är det som har fått Majistern att tro just han och ingen annan har rätt att utrycka vilka åsikter som helst utan att bli motsagd och rent av kritiserad? Det är oerhörda anspråk som inte hemma i en demokrati.

Var har Majistern kommit över en sådan underbar licens som undantar innehavaren från allt ansvar för hans eller hennes åsikter och handlingar? Vem har utfärdat ett sådant frikort och var ansöker man om denna lyxartikel?

Majistern borde även skämmas när han tar ordet ‘klåpare’ i sin mun. Men det kan han inte: för att skämmas måste man ha ett samvete också.

Och när blev Sverige ett ‘fascistiskt’ land? Har Sverige någonsin varit ‘fascistiskt’? Not what I know of. Men jag har för mig att Italien…
Det är en oerhörd anklagelse och en förolämpning mot varje hederlig svensk medborgare i synnerhet som fascismen i dag förekommer flitigast i Majisterns egen förvridna värld.

“Vi är ett land helt utan andlighet, helt utan värdighet. Vi lever i en tid och ett land som premierar känslolösa ledare, som straffar människor som bär sina känslor som medaljer.”

Är Göran H också en känslolös ledare och vilken myndighet är det som dömer och kastar dem i fängelse som stoltserar med sina känslor som tapperhetsmedaljer?
Borde inte sådana människor sitta på dårhus i stället?

“Vi är sönderslagna människor”, och hur påpucklad och överkörd känner du dig dag in och natt ut?

“Alla vi som svor åt att aldrig glömma varandra.” Som svor åt att: vad innebär det och hur gör man då?
Att ‘svära åt’ är detsamma som att slänga ur sig en svordom i någons riktning. Den som ‘svor att’ lovade någonting heligt och dyrt.
De båda uttrycken är inte exakt ett och samma och kan aldrig kombineras utan att upphovsmannen avslöjar sig som dilettant i betydelsen… just det: klåpare.

Fru eller fröken Brolin i TV4:s Nyhetsmorgon talade om ‘osulat bröd’ i morse och sa att man blir intelligentare om man äter det.
Vad olyckan Saft sa var det ingen som hörde, för han höll på och öppnade och stängde en ugnslucka i studion hela tiden fast alla sa åt honom att låta bli.

Jag trodde att fr Brolin var lite begåvad när jag såg henne först, men nu har jag upptäckt att hon har stora svårigheter att läsa innantill. Det är ingen förstklassig egenskap när man ska läsa från en datorskärm framför sig hela tiden.

Jag äter aldrig sådant bröd som hon snackade om, men så är jag inte särskilt intelligent heller: det är väl därför? Men jag kan läsa innantill: det kunde jag innan jag fyllt fem.

Jag har alltid en rejäl rågummisula på min frukostmacka med messmör och prickig korv som jag äter till en kopp ljummen choklad.
Det förstärker matupplevelsen och ger ett härligt tuggmotstånd så dags på morgonen när tänderna behöver lugna ner sig lite efter att gnisslat hela natten.

Göran Greider tjatar om ‘drevet’ igen i Aftonbladet: den där dreglande besten som med Håkan i kikarsiktet fällde tiotaggaren från Oskarshamn.

Journalisterna – eller ‘medierna’ som Göran föredrar att kalla dem fast han lika gärna kunde avse spiritister och förmedlare av ockulta fenomen – avskydde Håkan redan från början, trumpetar den siste och allra betonggråaste sossen Göran. Det var därför Håkan inte hade någon chans att vinna loppet mot politikens allra högsta topp.

Håkan var från vischan och det var där träskon klämde. Snobbarna i storstan Stockholm föraktar bönder och det var därför det gick som det gick: åt helvete alldeles och ingen har tidigare sett en sådan cirkus eller kunnat föreställa sig ett sådant inrikespolitiskt kaos.

Inte tragikomik utan komitragik med tonvikten på det sista ordet.

Men om han från vischan och med den storartade ambitionen att bli landets statsminister visar sig vara hopplöst inkompetent att ens hantera de enklaste saker som att hålla reda på hur många bilar han har kört samtidigt och därför ska ha ersättning för samt glömma bort att nämna före sin utnämning till socialdemokratisk partiordförande att ‘kulbon’ som genom Håkans avspända förhållande till hur skattebetalarnas pengar används bäst bor gratis och har avtjänat straff för förskingring: hur ska man göra då?
Låtsas som ingenting eller att det regnar: bara för att inte riskera att bli kallad näst intill rasist?

Att vara statsminister är inte vilket jobb som helst även om man kunde tro det ibland. Därför är det journalisternas uppgift att granska den personen mer noggrant än man vanligtvis skärskådar andra människor. Det är en självklarhet så stor att den är löjlig att nämna.

Men det anser inte göran G: han tycker tvärtom. Det var för att Håkan hade skitful spretig mustasch ovanför bonnläppen som han blev allas villebråd och drattade på ändan i Stockholm.

Att Håkan saknade de nödvändiga kvalifikationerna och kanske inte är särskilt klyftig heller bortser Göran ifrån. Kanske menar han att den som kommer från landet får vara hur dum som helst och ändå klättra till maktens topp utan att ifrågasättas och kanske rättvist kritiseras av ‘medierna’.

I Håkans fall sammanföll personen med hans illa överlagda handlingar och de lika idiotiska uttalandena. Det går inte att komma ifrån och kan inte ens Göran snacka bort med sin bedrägliga debatteknik.
Då måste också personen Håkan diskuteras tillsammans med den ‘politik’ han inte lyckades föra.

Fast Göran kallar det generöst för “den renaste form av klassförakt”. Jag lovar att han inte hade sagt så om det hade gällt någon annan politiker än en socialdemokrat.

Men om det stämmer att en ‘lantis’ kan komma till stan och inte ha alla indianerna i stallet eller vad det heter och ändå bedriva politik utan att någon får fråga vad det är som pågår bara för att det är det är detsamma som att ‘de förbannade 08:orna i Fjollträsk’ hånar och förlöjligar alla som bor i landsorten kan ju Göran komma till stan också.
För gott, menar jag. Och inte hatta fram och tillbaka mellan Dalarna och storstadens alla glittrande tevesoffor och lockande panelhönsprogram.

Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen: det var inget ‘drev’ som avsatte Håkan. Han fattade inte man ska sätta den ena foten före den andra när man är ute och går och inte tvärtom.

Det kanske går an ihop med polarna på en pub i Oskarshamn men duger inte på den nivå Håkan hade trampat ner alla andra för att nå. Håkan satte krokben för sig själv.

Det hade inte hjälpt om Håkan så hade kommit från… Trollhättan.

En annan oehaglig sak med Görans artikel är det Majistrala tonfallet: han hör helgmålsringningen och ett lugn faller plötsligt över honom.
Göran menar också att den totala okunskapen och naiva spontaniteten är att föredra i politiken framför kunskap och eftertanke.

Herregud! Nu hjälper ingen helgmålsringning för att lugna mig: då hade ju Majistern varit stasminister för länge sedan!

Majistern promenerade en stund i lördags. En lång promenad och alldeles nödvändig, meddelar han själv stolt på sin alltid lika oumbärliga blogg i boulevardbladet Expressen: platsen där det viktigaste i världen berättas.

Nu ska du få höra och sätt dig ner innan du läser, för du kommer att vara rätt anfådd själv efteråt: från Hornstull längs Söder Mälarstrand och hela vägen bort till Slussen.

Detta, bäste läsare som inte är ute med måttbandet längs Stockholms kajer varje dag, är en sträcka på 2 200 fasansfulla meter. Plan mark hela vägen och förmodligen sponsrad taxi tillbaka.

När Majistern klarar av att gå tre kilometer i ett sträck utan att falla ihop som en halvfull säck potatis ska M och jag göra vågen uppe på Skinnarviksberget efteråt och fira med en bägare Citronil och en kanelbulle på Café dello Sport på Pålsundsgatan.