this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Bak-och-fram-mÀsterskap

DÀr ligger dem. Jag hör de andas. DÀr sover dem. Jag Àlskar de sÄ högt. MÄnniskor som du och jag, som oss. Flerfaldigt prisbelönte författaren majister Muffins Àr i oslagbar toppform som vanligt. Han blir 45 nÀsta mÄnad men Àr för dum för att förstÄ skillnaden mellan subjekt och objekt samt en hel del annat dessutom. Det Àr ett slags subtilt bak-och-fram-mÀsterskap bara det som inte mÄnga nÄr upp till.

Och hÀr kommer den ruggiga raggiga svansen av fans om inte heller fattar nÄt. Elisabeth Àr frÄn Vimmerby. Det kanske förklarar en del.

The jackal of death

SĂ„ snart majister Muffns uppfattar att han har blivit bemött med den respekt han anser att just han anser att han Ă€r vĂ€rd utnĂ€mner han genast den underdĂ„nige och fjĂ€skande till ”en av landets viktigaste, vĂ€rdigaste och modigaste journailster”. Alla andra journalister utom Johar och hon som har skrivit en hyllningartikel om en författare som tycker att ”nazismen Ă€r vacker” och stryker stollar medhĂ„rs och som dĂ€rför mycket beundras av Muffins. Och sĂ„ en som heter Wicklin och vĂ€rsta virrpannan Baloo i förskrĂ€ckliga fyran. Resten av det inavlade packet Ă€r ”vĂ€ldresserade kastrerade pudlar”. Bara den vĂ„ldsamt sjĂ€lvupptagne och ivrige högerextremisten Muffins tror att han Ă€r ”en av extremt fĂ„ rebeller [sic]” som finns kvar i det hĂ€r jĂ€vla skitlandet dĂ€r ingen vettig mĂ€nnscha vill bo och det bara Ă€r krig och terrorism och allt möjligt annat elĂ€nde överallt och hela tiden och dĂ€r nĂ€stan ingen uppmĂ€rksammar Muffins efter förtjĂ€nst.
Men det kanske vÀnder nu och randas Muffins tusenÄrsrike nÀr snart alla kulturpersoner Àr rasister och inbitna tokhögerpartister.
Johar siter ocksÄ gÀrna och jÀser i en nedsuttnen studiosoffa hos Baloo tillsammans med Muffins och Törsten klunck och en björn frÄn SkÄne med en tiger tatuerad pÄ torson. Jag har aldrig tidigare insett hur viktig och vÀrdig och modig Johar Àr. Jag visste inte ens att han var journalist utan trodde att Johar var ett slags programprensentatör eller hallÄman för nÄgot av televisionens morgonprogram.
Jag vet att Johar hede ne bror som var lite berömd och tyvÀrr avslutade sin sjÀlviografi i förtid. Vilket djupt och innerligt eget förhÄllande har Muffins till en nÀrstÄende som har tagit sitt liv? Ellr hycklar ha som vanligt sirapssött medlidande nÀr han snyltar pÄ andras olycka: dödens hyena?

HÀr följer en hel radda andra aktuella och lika förskrÀckande exempel pÄ majister Muffins skenheliga populism och totala brist pÄ sjÀlvkritik och förstÄnd över huvud taget.

A dog is dead

Vad tar man betalt om man Ă€r ”TV-profil” för att grĂ„ta ut i Bladet nĂ€r vovven har dött? Vadfan? De flesta hundar dör i tioĂ„rsĂ„ldern. Och mĂ€nnscher runt 85. Vad Ă€rdet för sĂ€rskilt med det? Är det mer synd om Anna Ă€n andra hundĂ€gare vars ulliga gulliga bĂ€stisar har gĂ„tt sin sista promenad? Herregud, Anna som inte klarar av att lĂ€sa innantill och tror att sardeller fĂ„ngas i Östersjön! Hur himla osmart Ă€r man inte dĂ„?

Hur utomordentligt oprofessionellt Àr inte sÄdant hÀr enfaldigt tjafs i direktsÀnd dagisteve? SÄ vitt jag vet föder nÀstan alla kvinnor barn nÄgon gÄng i livet. Det Àr lÀr i alla fall inte vara alldeles ovanligt. Jag har sjÀlv flera stycken Àven om jag inte har fött fram dem sjÀlv.
Utom i fĂ„niga fyran förstĂ„s dĂ€r det hurras och hejas och hissas och snyftas och snörvlas som om en idiot ska ge sig ut pĂ„ en farofylld bfast ingenting finns kvar pĂ„ jorden att upptĂ€cka mer och frĂ„n vilken ”profilen” inte förvĂ€ntas Ă„terkomma. Jag kallar ett sĂ„dant barnsligt beteende för tjĂ€nstefel.

Deus ex machina

Jag visste det! Om majister Muffins inte hade intervjuat Anders Arborelius i insmickrande och sjavigt svajiga Radio Bira hade biskopen för Stockholms katolska stift ALDRIG blivit utnÀmnd av pÄve Franciskus till kardinal. Utan Muffins idoga mullvadsarbete hade denne fortsatt att vara en obetydlig provinsbiskop i den katolska vÀrldens yttersta periferi.
All heder Ät backstage schemer Muffins som sjÀlv aspirerar pÄ en framskjuten stÀllning i Vatikanen eller Ätminstone ser fram emot en fribiljett till sin egen konvertering till katolicismen.

Nationalencyklopedin definierar Ă€mbetet sĂ„ hĂ€r: ”kardinal (medeltidslatin cardinalis, av latin cardinalis ’viktig’, ’huvud-’, egentligen ’som har avseende pĂ„ dörrtappen’, av cardo ’dörrtapp’, ’huvudpunkt’, ’huvudomstĂ€ndighet’, ’kĂ€rna’), medlem av kardinalkollegiet, den valkorporation som förrĂ€ttar pĂ„veval.” Ett slags valförrĂ€ttare, kunde man sĂ€ga, i röd klĂ€nning och matchande mössa.

Kardinalatet Ă€r till skillnad frĂ„n biskopsĂ€mbetet ingen vigning utan en vĂ€rdighet, det vill sĂ€ga en titel. Som slyngeln Octavanus en gĂ„ng som av tacksamma senatorer fick hederstiteln Augustus (jĂ€mför August pĂ„ svenska) av latinets ord augere (som betyder ’att öka’) och kan översĂ€ttas som ”den lysande”, ”den (gudomligt) upphöjde”. En kardinal som Ă€r över 80 Ă„r kan inte delta i pĂ„veval, fast man tycker att det vore naturligare att de som Ă€r över 80 inte kunde vĂ€ljas till pĂ„ve.

Jag finner det inte osannolikt att Salvia har hjĂ€lpt till att mullvada ocksĂ„ pĂ„ ett hörn genom sina ideliga besök i Vatikanen för att hon har önskat placera en sjĂ€lasörjare av rĂ€tt ull och lĂ€ra i Stockholm ocksĂ„. I Successionsordningen SFS 1810:0926 §4 stadgas annars att ”Konung alltid skall vara av den rena evangeliska lĂ€ran, sĂ„dan som den, uti den oförĂ€ndrade Augsburgiska bekĂ€nnelsen, samt Uppsala mötes beslut av Ă„r 1593, antagen och förklarad Ă€r, sĂ„lunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lĂ€ra och inom riket”.

Undercover agent

NÀr Muffins omsider drabbas av en recension i huvudstadspressen kokar kolan över och brister han ut i en panegyrisk lovsÄng till anmÀlaren. Det hör inte till vanigheterna att en författare offentligt tackar en recensent för att denne har gjort sitt jobb. Jag tror rent av att ett sÄdant tilltag kan uppfattas som stötande och ett brott mot god ton.
Nu passar plötsligt galoscherna vĂ€rsta lipsillens ömma fötter och den annars stĂ€ndigt krĂ€nkte poeten. DĂ„ duger recensenten och höjs denne omedelbart till skyarna. En annan gĂ„ng i Norrköping blev Muffins rasande nĂ€r en av hans böcker recenserades i den tidning dĂ€r han sjĂ€lv medarbetade men inte pĂ„ det sĂ€tt författaren önskade. En förorĂ€ttad Muffins hotade recensenten med sparken och avbröt medelbart sitt samarbete med den osolidariske arbetsgivaren. Muffins menade att han hade skrivit en ’sjĂ€lvbiografi’ utan att begripa att det kan vara svĂ„rt att recensera en sĂ„dan bok utan att kommentera författaren.

Den som gör sig besvĂ€ret att skaffa dagens SvD finner strax att recensionen inte alls Ă€r lika översvallande positiv som författaren vill göra gĂ€llande. Strindbergs och Mobergs jĂ€mlike nĂ„r inte upp till Bergmans och Söderbergs stockholmsskildringar. Men vadĂ„? Det gör nĂ€stan ingen, sĂ€rskilt inte Söderbergs. Jag har inte lĂ€st Muffins senaste mĂ€sterverk och har inte för avsikt att göra det heller. För att sĂ€ga som det Ă€r: jag har aldrig lĂ€st en enda av Muffins böcker utom att jag motvilligt blĂ€ddrade förstrött en gĂ„ng i en bok som jag tror var författarens ’sjĂ€lvbiografi’.
Inför publiceringen av hans senaste bok försĂ€krade Muffins att det senaste projektet började som en ”hĂ€mndbok” efter skilsmĂ€ssan frĂ„n finska frun som försökte klĂ„ honom pĂ„ alla miljonerna och stjĂ€la hans barn ifrĂ„n honom och allt sĂ„nt dĂ€r nedrigt som man mĂ„ste förstĂ„ att aggressiva feminister pĂ„ inavlade journalistghettot Södermalm i Stockholm gör mot i synnerhet medelĂ„lders vita kristna heterosexuella mĂ€n nĂ€r det Ă€r skilsmĂ€ssa pĂ„ gĂ„ng.

Men sÄ kom Gud förklÀdd till den hemlige agenten 007 Anders och arbetar undercover (works in mysterious ways) gÄende förbi mellan författaren och hans dator och Anders drÀmde nÀven i tangentbordet och sa Ät författaren att skriva en mycket snÀllare och bussigare bok och dÄ gjorde författaren det för ingen sticker ostraffat upp mot den mullrande och dömande Anders eller kommer levande ifrÄn en sÄdan frontalkrock. Nu efterÄt tycker Muffins att det blev en mycket bÀttre bok nÀr han pÄ Anders inrÄdan strukit alla elakheter och illvilliga tjyvnyp. Anders: den hemlige spökskrivaren.
Sen visar det sig att recensionen Ă€r allt annat Ă€n vad den genomsnittlige lĂ€saren skulle kalla ”lysande” och ”fantastiskt fin”. Enligt den obarmhĂ€rtige recensenten svĂ€mmar boken trots författarens tidigare försĂ€kringar om motsatsen över av ”bitterhet, vrede, fientlighet, hat”. Man fĂ„r intrycket att Muffns har skrivit en bok och recensenten lĂ€st en alldeles annan. Muffins gnĂ€ller i vanlig ordning över allt och alla och allra mest hatar han kvinnor och föraktar numera den bigotta frikyrklighet han blev sĂ„ bryskt och brutalt utkastad ifrĂ„n efter upprepat fylleri och diverse uppmĂ€rksammade amorösa krumsprĂ„ng. ”NĂ€r [författaren] lĂ„ter huvudpersonen tala om sin kĂ€rlek blir blir tonen patetisk, sentimental. Orden blr banala”, sĂ€ger den obarmhĂ€rtige recensenten. ”De blir det dĂ€rför att kĂ€rleken Ă€r patetisk och banal.”
Den arme recensenten verkar för övrigt vara lika förvirrad som Muffins. Det sÀger sig sjÀlvt att det gÄr att skriva om kÀrlek utan att bli patetisk och sentimental. Det vet var och en som har lÀst Hemingways A Farewell to Arms om frivillige ambulansföraren Frederic Henry och sjuksköterskan Catherine Berkley i första vÀrldskrigets Italien.
NĂ€r man lĂ€ser recensionen i SvD verkar det mest vara FÖRFATTAREN som Ă€r patetisk och banal med sitt tjatiga och tröttsamma kĂ€nslopjunk i evighet amen. Muffins bĂ€r sin offerkofta med stil, konstaterar anmĂ€laren. Bara bondfĂ„ngaren och den samvetslöse litterĂ€re charlatanen majister Muffins kan missförstĂ„ ett ett sĂ„dant omdöme som ’uppmuntrande’ och omvandla det till ’beröm’. Efter anmĂ€lare Erikssons dystert intetsĂ€gande recension (det Ă€r nĂ€stan vĂ€rre Ă€n att bli sĂ„gad jĂ€ms med) finns Ă€nnu mindre anledning att lĂ€sa Muffins senaste miserabla bok.

I dag hörs ett alldeles annorlunda fast lika ödsligt ekande stridsrop Àn för tvÄ veckor sedan frÄn den tomma tunna som alltid skramlar mest.

FruktansvÀrda förÀldrar

Vem var den lille pojken? Vem hann han bli? Vad tyckte han om att göra? Inte vet jag. Lattja med Lego kanske och klappa en katt. SÄna saker.
Det Àr Ànnu mer illavarslande nÀr sjÀlvutnÀmnda Äklagare och nÄdelösa domare som en brottsutredare som aldrig har löst en enda mordgÄta och en okÀndis frÄn Göteborg som jag tror heter Josefsson fast inte den notoriske Jan utan Dan.
Och sÄ sjÀlvklart den stÀndige majister Muffins. Han var i Arvika 1998. Vad Àr det med det? Jag var i Arvika trettio Är tidigare, för jag hade trÀffat en tjej dÀrifrÄn pÄ Journalisthögskolan i Göteborg. Muffins var sval, len [sic] och hÄrt sminkad. Jag var sÄ klart inte lika stilig som den sjÀlvlysande Muffins dÀr ha satt och söp i en rishög till Volvo och jag minns inte heller den dÀr augustikvÀllen 1998 nÀr polisen hittade den mördade Kevin vid Kyrkviken.

Varför skulle jag göra det efter snart femtio Är fast det skrivs och talas om honom överallt i dag? Det finns ingen anledning: jag kÀnde inte Kevin, 4, dÄ och jag kÀnner honom inte i dag. Men jag har varit i Arvika lÄngt före Muffins Àven om jag inte kommer ihÄg vad journalissan hette heller. Karin kanske? Eller Sandra? Je ne sais plus.
Men ett minns jag. Brasilien vann INTE VM i fotboll 1998. Det gjorde Frankrike som slog Brasilien med 3–0 pĂ„ Stade de France i Paris efter tvĂ„ mĂ„l av Zinidine Zidane och ett av Emmanuel Petit. Jag trodde att landets frĂ€mste fotbollsexpert kĂ€nde till sĂ„dana sjĂ€lvklara saker.

Jag har varit med om det flera gÄnger

För sin egen profits vinnings skull. Hur himla busflott Àr inte denna sofistikerade och subtilt kolsyrade mening? Gissa vem!

HÀr Àr en gdbit till: Vi som Àlskar fotboll skoningslöst kort minne. Vi glömmer för att vi vill glömma. Bara Muffins glömmer inte. Han Àr begÄvad med ett hysteriskt minne och glömmer aldrig en oförrÀtt, ett hÄnleende, en skam. Ej heller en fotbollsmatch som gick hans favoritlag emot. Fiffel och fuffens och fusk och bÄg och bedrÀgeri, hojtar Muffins i falsett Ànnu snart femton Är senare.
Vadfan: en fotbollsmatch! Förresten hĂ€nder det att matcher slutar 2–2 – av sig sjĂ€lva! Jag har varit med om det flera gĂ„nger.

StÀngt för lunch

Vilken och framför allt vems tron Àr det Muffins har suttit pÄ och sedan i sin ofantliga nÄd nedstigit ifrÄn? Hur han hamnade dÀr vet han inte sjÀlv. Eller kokett lÄtsas inte veta.
Det nÀrmaste svaret pÄ gÄtan en konspiratoriskt lagd Varulv kan komma Àr att det Àr Gud som har satt Muffins dÀr vid densammes högra sida tillsammans med sin enfödde Son, vÄr Here, som Àr avlad i lönn av den hemlige Anders.
Annars Àr Muffins inte mest kÀnd för att stiga nerÄt. Han vill mest klÀttra uppÄt och just nu Àr han fullt upptagen med att kravla sig upp ur en skyttegrav ihop med en pseudoreligiös lustigkurre och rikspajas.
Har pajasen glömt att Muffins i Ă„ratal har hoppat pĂ„ och förminskat feminister och homosexuella och kramar stollar och hatar islam och Ă€r en av landets mesta abortmotstĂ„ndare? Nu Ă€r bögar plötsligt det bĂ€sta som finns och ingen Ă€r mer feminist Ă€n Muffins. Simsalabim! Eller Ă€r det Putte pajas och inte majsiter Muffins som har bytt Ă„sikter? Är det kanhĂ€nda sĂ„ enkelt att tvĂ„ dummerjönsar har mötts över en lunch nĂ„nstans ’pĂ„ mitten’, dĂ€r alla Ă€r snĂ€lla och varandras bĂ€sta kompisar och alla tycker likadant och ingen sĂ€ger ett ont ord till en annan?
Vem vill vara pÄ ett sÄnt menlöst och stendött stÀlle? Inte jag. Mer ös och klös i debatten Är Varulvens melodi. Det skulle heller aldrig falla mig in att diskutera med rasister och Ànnu mindre Àta lunch med en nazist. Inte med Pucko och Pajas heller.

Jag lyssnade i efterhand till det av Muffins mycket omtalade SVT Opinion Live frĂ„n i förrgĂ„r. Det visade sig mycket riktigt vara ett av de mest meningslösa och intetsĂ€gande teveprogram som har sĂ€nts det hĂ€r Ă„rtusendet. Muffins gjorde en sĂ€rskilt blek insats Ă€ven om uttrycket ’insats’ förstĂ„s Ă€r alldeles missvisande i sammanhanget. DĂ€r var ett högerspöke och riksdagledamot samt före detta minister som tillika Ă€r Livets ordare och en av de ledande föesprĂ„karna för ett förbud mot aborter och som Muffins tidigare har tagit i försvar ett flertal gĂ„nger just dĂ€rför och sĂ„ var dĂ€r en kvinna frĂ„n vĂ€nster för en sĂ„n mĂ„ste vara med nĂ€r det Ă€r nĂ„n som har steppat in frĂ„n höger för teve vill inte bidra till ett ”vulgĂ€rt och ovĂ€rdigt debattklimat” utan tycker att alla ska fĂ„ vara med sĂ„ att ingen blir ledsen. Och sĂ„ Muffins dĂ„ förstĂ„s. Om jag inte kĂ€nt igen hans sjaviga dialekt och hĂ„nfulla tonfall hade han lika gĂ€rna inte kunnat vara dĂ€r. Han uttryckte ingen som helst sensationell synpunkt om nĂ„ntig utom att han gĂ€rna ville Ă€ta lunch med programledare Blinda för ”vi har mycket att prata om du och jag” och sĂ„ ville smilfinken Ă€ta med henne till vĂ€nster ocksĂ„ fast hon var bestĂ€mt inte lika sugen pĂ„ det som han och sĂ„ gnĂ€llde han över att han inte har nĂ„gra som följer honom pĂ„ Fejsbok fast de kan rĂ€knas i tiotusentals. Till Pajas med fler Ă€n en kvartss miljon följare och Ă€nnu fler som gillar skarpt vad Pajas skriver har Muffins dock Ă€nnu en lĂ„ng vĂ€g att vandra. SjĂ€lv har jag elva om ens sĂ„ mĂ„nga kompisar pĂ„ Fejan varav tvĂ„ katter och sĂ„ deras matte som fyller tolv pĂ„ torsdag nĂ€sta vecka. Behöver man fler? Vad ska man med dem?

Briljant inte sant och bolsjeviker med svans

En stridsspets proppfull av godhet. En atombomb av naiva blomor. Naiva? NĂ„ja… man kan inte fĂ„ allt. Helikoptern som flyger i hjĂ€rtat. Vilken jĂ€vla helikopter? Vi som Ă€lskar skiten ur den hĂ€r jĂ€vla beniga, steniga vĂ€rlden. Vi och Kommando Naiv. Briljant, inte sant?
Jag tÀnker pÄ honom som en god vÀn som reste ut i ett krig jag glömt namnet pÄ, skriver Muffins om en person han inte kÀnde och adrig har trÀffat. Vi ska alla dit. Vi bepansrar [sic] genom livet. PÄ vÀg. Mot ett slagfÀlt i ett land utan namn. Men det Àr för sent nu. Den som Muffins inte kÀnde och aldrig trÀffade hoppade frÄn en bro och finns inte mer.
NĂ€r Muffins bloggar till sin son pĂ„ dennes födelsedag och sĂ€ger att han ”skulle kunna gĂ„ igenom tusen krig för att fĂ„ vara med dig” sitter han och super pĂ„ Stadshotellet i ÅmĂ„l. SĂ„ kan bara den bĂ€ra sig Ă„t som Ă€r uppburen författare och för mer Ă€n alla andra.

Majister Muffins morbida och mordiskt militanta metaforer Àr motbjudande. Det tar aldrig slut. Nu Àr han i gÄng igen. Det Àr skyttegravar och krig som tjuter och inte Àr hans utan nÄgon annans. Han kÀnner igen sig i TÄbira. Muffins kÀnner ALLTID igen sig i TÄbira. Och nu har han en sprillans ny idol att se upp till och kÀnna igen sig i. Inte för att han kÀnner den dÀr nye, det har han inte riktigt hunnit med Ànnu. Men sÄdana smÄsaker spelar ingen roll för Muffins: han tar vad han kan fÄ och nÀstan alltid det som blir över och han hugger som en kobra nÀr bytet Àr riktigt fett och frodigt.
Muffins senaste kap eller bör jag kalla det en trofé gÄr inte av för hackor och Àr inte vilken okÀndis eller porrstjÀrna som helst. Vi rör oss i ett annat planetsystem den hÀr gÄngen, en avlÀgsen galax dit endast ett fÄtal synnerligen exklusiva mÀnnscher tillÄts komma.
Muffins nyaste bÀstis Àr ingen mindre Àn hela landets lille fÄntratt och det Àr nog bara den stÀndiga Pippi-Pernilla och Pippis nÀstan lika stÀndiga mamma som Àr mer kÀnda i Sverige Àn han. Jag tror att tratten strax fÄr anledning att rynka pannan i bekymrade veck över sin nya kompis och vad det Àr för en laban han har strÀckt ut sin hand till.

NÀr Muffins sÀtter tÀnderna i sitt offer gör han det ordentligt: han biter sig fast i sitt byte som en bulldogg i universums sista toffel. Han inte bara kÀnner sig som sin nyfunne kompis: han BLIR samma person.

Det fanns en inte alltför avlĂ€gsen tid dĂ„ bögar och hbtq-personer var bland det vĂ€rsta Muffins visste. Nu har han med sedvanlig brist pĂ„ konsekvens kovĂ€nt 180 grader: i dag Ă€r den tidigare ”flottigt egocentriske och högst medelmĂ„ttige” fĂ„ntratten norm och rĂ€ttesnöre framför alla andra.
Om du undrar hur ett sÄdant förvandlingsnummer gÄr till kan jag tala om det för dig. SÄdana krumbukter och kringelikrokar Àr en enkel match och ingen konst alls för den som saknar en egen identitet och vars högsta önskan Àr att vara med dem som Àr flest: den grÄbeige och ansiktslöse tönten lÀngst bak i hörnet som kollar lÀget med ett blött finger i luften och alltid hÄller med den som talade sist. Total avsaknad av samvete och motsvarande brist pÄ personlig hyfs tillsammans med allt sÄdant som kallas stajl hjÀlper en bit pÄ vÀgen.

Det började en gĂ„ng med en pĂ„ tok för lĂ„ng artikel i DN den 4 januari 2012 dĂ€r Bengt Ohlsson kom ut som fullfjĂ€drad höger och inte lite lagom vĂ€nster som han var förut. Sedan har det fortsatt och i dag Ă€r nĂ€stan alla som kallade sig vĂ€nster förut mycket mera höger och de som redan var höger fanflyktar nu för allt vad hĂ€ngslena hĂ„ller Ă€nnu lĂ€ngre högerut frĂ„n surtantens sjunkande partiskuta. Snart Ă€r det bara Varulven och hans bosjevikkompisar Sergej och Maksim som klamrar sig fast vid relingen innan himlarna sprĂ€ngs av blixtar och tromber ”les cieux crevant en Ă©clairs et les trombes” ovanför Arthurs berusade bĂ„t.

Luft i luckan

Varulven Àr som alltid den som simmar mest mot PKoralisternas sega sirapsstöm. Varulven efterlyser fler vulgÀra personpÄhopp. Som nÀr August var i allra bÀsta författning och operachef Forsell hamnade i handgemÀng med tonsÀttare Peterson-Berger pÄ Gustav Adolfs torg.
DĂ„ var det luft i luckan och var inte alla grĂ„beiga medlöpare till fascister och nazister. PÄ’rom Ă„ slÄ’rom Ă€r Varulvens stolta paroll! Morr och Grrr!

En gÄng tyckte jag att Karin Olsson var rÀtt bra. Det var ett misstag: i dag gör hon mig bara mer och mer besviken. Som den dÀr Wingelman i DN som aldrig kan bestÀmma sig för vilken fot han inte ska stÄ pÄ och dÀrför hÄller med alla Äsikter som fladdrar förbi honom.
Fan ocksÄ! Jag mÄr illa och mÄste snyta mig i slipsen och spy pÄ mina skor.